Bernadotte och jamtarna

av Carl-Göran Ekerwald

Denna artikel har tidigare publicerats i Jamtamots i Uppsala jubileumsskrift 1985 Jamtamot, Upsala 1915-1985. Artikeln får kopieras för privat läsning och icke-vinstbringande spridning inom den egna kamratkretsen (ett av syftena med att lägga ut artikeln), men får ej utan författarens medgivande genomgå allmän spridning via andra media än Jamtamots hemsida, oavsett om spridningen är vinstbringande eller ej.
Senaste uppdatering: 1996-01-16



Tillståndet i Sverige år 1810

När Jean Baptiste Bernadotte (1763-1844) ­ och senare Karl XIV Johan ­ i oktober 1810 anlände till Sverige var han medveten om vilka risker han tog. Han var utlänning. Han kunde inte svenska språket. Han kände inte närmare till förhållandena. Han kom till ett land där bara tre månader tidigare riksmarskalken Axel von Fersen blivit mördad på öppen gata och det i närvaro av militär och polis ­ som inte ingrep. Ytterligare ett år tidigare hade Georg Adlersparre gjort revolution, han hade tågat med tvåtusen man mot Stockholm och framtvingat Gustav IV Adolfs avsättning. Ytterligare några år tidigare hade Gustav III blivit skjuten under en maskeradbal. Att bli tronföljare i ett så oroligt land var inte bekymmersfritt.

De som Bernadotte litade på

Hos vem skulle Bernadotte söka stöd? På vem kunde han lita? På jämtar.

Till livmedikus valde han Erik Edholm, bondpojke från Fors socken, född 1777. Till lärare i svenska valde han Mårten Tennström, född också han 1777, son till en underofficer i Tanne på Frösön. Till förtrogen i sina strävanden att vinna Norge valde han riksdagsmannen Anders Nilsson från Stugun. Nog är allt detta ganska anmärkningsvärt. Att Karl Johan också energiskt understödde Carl Zetterströms idé om att inrätta ett bibliotek uppe vid Stocke på Frösön, det hör till bilden. I november 1819 ­ dvs ett år efter sin tronbestigning ­ bjöd Karl Johan Edholm, Tennström och Zetterström på middag. Alla tre hade varit elever vid Frösö trivialskola. Alla tre ville göra Frösön till ett kulturellt centrum. Kungen ansåg att Stockebiblioteket skulle bli "den bästa present" Jämtland kunde få och han kom längre fram att helt avvisa krav från borgerskapet i Östersund på att trivialskolan och biblioteket skulle flyttas till staden. Om bebyggelsen i Östersund den gången heter det i landshövdingens rapport ­ "med undantag av tio a tolv bättre byggnader äro de övriga oansenliga kojor".

Bernadottes förkärlek för jämtar

Karl Johans förkärlek för jämtar skulle kunna tydas som enbart slumpartad, men det finns faktiskt vissa omständigheter som ger en mer rationell förklaring. Jämtland hade länge varit norskt land. Dialekten var en norsk dialekt. Befolkningen hade i alla tider haft livliga förbindelser över kölen. Tag som ett exempel förteckningen över jämtar som i februari 1683 var närvarande vid Levangermarknaden ­ summa 1176 man med hästar och slädar! Karl Johans politik syftade från 1810 redan till att vinna Norge. Han kunde betrakta Jämtland som en naturlig brygga. Därav hans intresse för just jämtar. En annan omständighet utgör Karl Johans egen bakgrund. Han blev kung av Sverige ­ men man får inte glömma hans radikala förflutna. Han gick den militära banan, men hade vid trettio års ålder nått en slutstation som fanjunkare. Det var tack vare franska revolutionen som han kunde göra fortsatt karriär. Efter fyra år var han brigadgeneral. Han betraktade emellertid inte den sociala omvälvningen i Frankrike enbart ur synvinkeln egen personlig fördel. Han var i själ och hjärta en övertygad revolutionär. Bästa beviset för detta är hans sympati för den tyske filosofen Fichtes skrifter. I december 1793 skrev han till Fichte och bad att få dennes porträtt. Och denne Fichte är något av det socialt och politiskt mest radikala som Europa har att uppvisa.

Bernadottes intresse för Jämtland

Själv hade Karl Johan sina rötter i landskapet Béarn ­ alldeles i de frihetsälskande baskernas närhet. Även Béarn hade en gång varit en självständig nation för sig. Precis som Jämtland en gång hade varit en självständig bonderepublik. Försöker man se på Jämtland med den nyss anlände tronföljarens ögon, förstår man att landskapet hade väckt hans intresse. Jämtböndernas röda luvor kunde varje vinter beskådas på Hötorget i Stockholm ­ större delen av den gråfågel som salufördes där kom just från Jämtland ­ och dessa röda luvor kunde för den minnesgode på ett uppfriskande sätt påminna om jakobinernas röda luvor. Jämtarna var också demokratiskt sinnade. De hade aldrig varit livegna. Adeln hade inte haft några ekonomiska intressen i landskapet. Här finns med andra ord vissa paralleller. Karl Johan undvek att alliera sig med den gustavianska adeln. Typiskt för honom är att han till lärare och livmedikus valde ofrälse. Att han längre fram lät adla dem var också det en åtgärd med polemisk spets just mot den äldre adeln. Det fanns hos denna gamla adel många som drömde om en återgång till den gustavianska ätten ­ prinsen av Vasa ­ och många drömde också om ett revanschkrig mot Ryssland. Karl Johan var tvungen att förankra sin ställning på annat håll. Vad beträffar förhållandet till Ryssland så slöt han ju förbund med tsaren, dvs han förde en fullständigt okonventionell politik. Och betydelsefulla förbindelser inom landet sökte han på ett lika okonventionellt sätt ­ nämligen bland jämtar.