|
Byn ligger på ett kalkberg och det är ungefär en mil till de närmaste byarna. En mil var
tydligen det lämpliga grannavståndet den gången nybyggarna kom och bröt mark. De behövde
en nisch på en kvadratmil för att överleva. Delvis var det väl terrängen som bestämde
avståndet. Det är också ungefär en mil mellan vågtopparna i den veckade berggrunden.
Och på höjderna måste man bo för att komma ifrån de förödande nattfrosterna sommartid.
Byn ligger på vattendelaren mellan Ångermanälven och Indalsälven. Vattudalen löper som ett
band i öster med bergryggarna bakom som fond. Där ligger några byar gömda; Havsnäs,
Alavattnet, Alanäs. Andra är synliga; Öhn och Strand, för att inte nämna Strömsund med
omnejd. Jag har präglats på denna utsikt. Den bildade den oföränderliga ramen i min tillvaro
när jag växte upp. Min världsbild under unga år var således några kvadratmil i omfång. Den
omfattade även kvartsitbergen på västra sidan Vattudalen - numera skabbiga av kalhyggen.
En avsevärd del av min "fritid" som grabb tillbringade jag tillsammans med min farfar. Han
var födorådsgubbe och använde käpp, förmodligen på grund av fel på en höftled. Han hade
två käppar, en till vardags utan beslag och en vid högtidligare tillfällen, en käpp med
silverkrycka. Han var oerhört verksam och kunde allt; smida, slakta, sy läderkängor och
snickra. Dessutom var han byns bönpräst under söndagarna. Han hade en vacker röst och läste
ur Schartaus predikningar med ett sällsamt salvelsefullt tonfall. Varje dag efter frukosten höll
han husandakt. Han gjorde det första vapen jag haft, en pilbössa med en sinnrik,
remingtonliknande avfyrningsanordning. Jag hjälpte honom ofta i smedjan med att dra pusten,
ett stort skinnklätt monster var underkäke rörde sig upp och ner när man drog i den stång som
manövrerade pusten.
På vintrarna höll farfar till i bryggstugan och snickrade. Gjorde laggkärl, allt från små
smörbyttor till stora vattenkar. Farfar kom från Öhn och var således en utböling som gift sig
in i byn. Egentligen skulle han ha tagit över hemgården i Öhn, men farmor trivdes inte särskilt
bra där. Det kan ha varit språket. Folket i Öhn talar som kulsprutor; det rasslar till, sen blir
det en kort paus och så en ny salva. Farmor härstammade från Hammerdal där man talar brett,
sävligt och eftersinnande. Farmor hade rak hållning ett runt och vackert ansikte med svagt
böjd näsa och små guldringar i öronen. Farfar däremot hade det för denna släkt typiska
fyrkantiga ansiktet, mildrat av ganska buskiga men välansade polisonger. Trots ett något
strängt utseende hade han ett leende som lyste och värmde långa vägar. Han hade en mycket
fin humor och var djupt religiös. Det enda kraftuttryck jag hörde honom använda var "Herre
Moses!" när han råkade slå sig på tummen.
Min mor kom från Laxsjö där morfar, som var änkeman, hade diversehandel. Han var livlig
och gladlynt och var inbiten sportfiskare, ett drag som jag ärvt. Hans specialitet var harrfiske
med långspö och fluga i Storån. Vi besökte morfar varje sommar. Åkte med häst i trilla längs
den 3 mil långa vägen, med uppehåll i Henningskälen och Flykälen för att hästen skulle få
vila. Och mina föräldrar få träffa bekanta.
Jag var tolv år när jag fick en fiol av mina föräldrar. Det var en överraskning. Den var
tillverkad av E.W. Munther i Strand, en i trakten välkänd fiolmakare. Det var hans
femtiotredje fiol. Det påstås att han senare döpte sina fioler till "Strandivarius" men det
kan ha varit elakt förtal.
Fiolen och jag blev så småningom goda vänner när jag lyckats få den att ljuda någorlunda
rent. Min äldre syster spelade gitarr och hade en vacker sångröst. Tillsammans spelade vi
allehanda låtar och visor. Grannarna i byn kom ofta till vårt hem för att lyssna på vårt spel.
Jag lärde mig i sinom tid en del polskor och valser, framför allt av Erik Svanberg i Södra Öhn
som var en skicklig fiolspelare. Det fanns en betydande spelmanstradition i byarna uppefter
Vattudalen. Ett välkänt namn var "Anners Mårsa" i Renån, för övrigt Vidar Reinhammars
farbror. Han komponerade egna låtar och var utan tvivel den skickligaste fiolspelaren i norra
Jämtland.
Men fiolspelandet tog slut helt tvärt. Min syster fick andra intressen och jag blev ensam med
fiolen. Jag hade dessutom en jämtspets som reagerade underligt på mitt fiolspel. En gång när
jag spelade "Strömgubbens polska", och var helt berusad av min egen musik, stämde hunden
upp med ett ylande som knappast går att beskriva. Jag tog detta som en allvarlig kritik och
slutade spela fiol. Det är möjligt att jag tog fel. Kanske hunden blev så rörd av mina vilda
molltoner att han föll i gråt. Ho vet! Men fiolen fick vila i fortsättningen. Och hunden verkade
nöjd.
I övrigt förflöt "storm- och drängperioden" relativt lugnt. Jag hjälpte till på gården under
somrarna och i skogen under vintrarna. Med jakt och fiske som mellanspel. Vårbruket var
visserligen jobbigt; man fick gå åtskilliga mil efter fjäderharven. Men dagarna var långa och
soliga och grönskan bredde ut sig för varje dag. En ljuvlig tid för unga och friska. Slåttertiden
var jäktig med kamp mot vädret som var nyckfullt. Mycket av en bondes liv är en
kapplöpning med vädrets makter, särskilt under slåttern. Regnar, regnar ej, hinner, hinner ej.
Bingo, om man har tur. Några vintrar körde jag timmer. Med häst förstås. Vårvintern var bäst
med långa ljusa dagar, bra före och sol. Jag körde två lass om dagen till Vattudalen. På
hemvägen brukade jag lägga mig på den uppdragna getdoningen med hösäcken under huvudet
och njuta av solvärmen. Hästen skötte sig själv, han visste vägen. Det fanns givetvis också
mulna dagar med snålblåst, då jag var tvungen att gå efter timmerdoningarna för att hålla mig
varm.
Jag högg timmer en vinter. Före jul bodde jag hemma, men efter nyår flyttade jag med ett
huggarlag till en timmerkoja någonstans i skogen mellan Vitvattnet och Laxsjö. Kojan var ny.
När vi kom dit sent en kväll fanns det ett fem centimeter tjockt rimfrostskikt på innerväggarna
och på innertaket. Kojan hade timrats av färskt virke på senhösten innan. Det tog två veckor
innan väggarna blev torra. Kläderna började mögla, så vi hängde dem i svalen utanför, dvs i
vårt skafferi och vedbod. Vi hade ingen kocka utan lagade maten själva. Jag var en novis i
matlagning, men gjorde som de andra och det gick ju bra. Jag har emellertid svårt att förstå
hur vi, åtta man med en kokspis, klarade av matlagningen utan friktion. Alla lagade sin egen
mat. Själv minns jag ett lärorikt tillfälle. Jag var förtjust i risgrynspudding och hade därför
medfört två kilo risgryn. Detta hällde jag i en kastrull med lite vatten och satte på spisen.
Efter en stund började det bli råge på kastrullen och jag måste lämpa över det hela i en större
och sätta till mera vatten. Även den blev för liten efter en
stund så jag fick föra över det hela i en större och sätta till mera vatten. Även den blev för
liten efter en stund så jag fick föra över det hela till en stor kittel som vi hade. Till sist var alla
kittlar och kastruller fulla med kokta risgryn. Det blev en full 12-liters hink med råvara till
pudding. Jag förvarade den i svalen och kunde laga risgrynspudding under flera veckor
framåt.
I övrigt var kojlivet relativt behagligt. Som mest bodde åtta man i kojan men trots detta var
det aldrig några misshälligheter; alla var hjälpsamma när det behövdes och ingen drog sig
undan de gemensamma sysslorna - hugga ved och bära vatten. Fritiden gick till matlagning,
persedelvård, utbyte av erfarenheter och historieberättande. Huggarlivet var friskt även om
man måste kröka rygg både ofta och länge.
Samma år jag fyllde 23 lämnade jag byn, så att säga för gott. För att studera. Det innebar
slutet av ett sätt att leva som jag ofta saknat. Studietiden hade förvisso sina fröjder, liksom
sin huvudvärk. När jag började forskarkarriären hade jag skaffat familj och den blev därför
lugnare i många avseenden. Mycket i världen fick jag skåda. Men hela tiden har jag
egentligen haft endast en tillflyktsort där jag kunnat känna samhörighet med folket och
naturen. Och det är byn.
|
|
|
