|
Under mina nära tjugo år som svensk sjömans- och legationspastor i Buenos Aires (1929-49)
kom jag naturligt nog i beröring med ett stort antal landsmän både till lands och sjöss.
En del av dem var jämtar, och här vill jag nu teckna några av dem.
Sjömän kom det ju inte så många från inlandsprovinsen Jämtland, men några var det i alla
fall, och ett par skall jag i korthet omnämna. – Den ene var Kalle Bergstrand, styrman på
tillfälligt besök i Buenos Aires med sin båt på 30-talet. En gång satt vi i samma skolbänk
i Strömsund, där vi började gnaga på kunskapens frukt i småskolan hos fröken Nordfors. Det
var 1910. Mötet på andra sidan jorden, nu som vuxna män, var förvisso intressant.
Den andre sjöfarande jämte jag vill nämna var maskinchefen Hagsäter på Axel Wennergrens
lustjakt "Southern Cross". Vi fann varandra i hembygdens tecken. Senare blev han mångbetrodd
man i Wennergrens finansimperium i Mexico. Aldrig glömmer jag när han, genom en seglande
kollega, överlämnade till mig en burk hjortron hemifrån. En het sommardag i januari satt
jag under palmerna i trädgården och upplevde en högtidlig stund, när jag öppnade burken
och inandades den ljuvliga doften av hjortron. Länge satt jag där och sniffade och såg i
tankarna den norrländska myren där bären plockats, och kände liksom under fotsulorna den
sviktande gången mellan hjortrontuvorna!...
I det stora emigrationsäventyret till Brasilien 1891 och 1909 deltog även en del jämtar.
Där var bl a Gustaf Larsson och Magnus Lundqvist med familjer från Böle. Prins Wilhelm har
i sin bok "Röda jordens svenskar" berättat om dem. Själv mötte jag dem vid mina årliga besök
i provinsen Misiones i norra Argentina. Gustaf Larsson var ensam. Han förlorade sin familj,
hustru och fyra barn, redan på resan med oxkaravan till Rio Grande do Sul i södra Brasilien,
där brasilianska regeringen upplåtit jord åt svenskarna. Magnus Lundqvist var 15 år när han
kom med sin familj och växte upp i den brasilianska urskogen. Vaken och nyfiken som han var
lärde han sig mycket om medicinalväxter och naturläkemetoder, och när han med sin familj på
1920-talet flyttade över till Misiones i Argentina och liksom många andra svenskar etablerade
sig som odlare av yerba, det gröna teet, (Ilex Paraguayensis) blev han i trakten en känd och
anlitad naturläkare (curandero) som bevisligen gjorde många lyckade hälsokurer.
När jag själv 1929 gjorde mitt första besök i Yerbal Viejo och hade hållit min första
gudstjänst i det ladliknande föreningshuset, gick jag efteråt runt och hälsade på de
hundratals gudstjänstdeltagarna ute på "kyrkbacken". Då kom en medelålders kvinna fram till
mig, visade ett amatörfoto, och frågade om jag kände igen det. Sällan har jag blivit så häpen.
Det var ju ett av mina egna foton, taget många år tidigare på min farbrors lantgård i Strand
i Ströms socken. På kortet satt min farbror med familj i trillan med gamle Svarten förspänd
på väg in till Ströms kyrka, och bredvid stod min far och mina bröder, de sistnämnda med
Östersunds läroverks gymnasistmössa på huvudet. Hur överraskande att återse den bilden i en
sydamerikansk urskog! – Förklaringen var enkel nog. Kvinnan med fotot hade tjänat på min
farbrors gård och långt senare gift sig med en snickare och med honom emigrerat till Misiones,
där tidigare mannens bror slagit sig ned.
I Oberà återfann jag också östersundaren Gösta Karlsson, som i mitten av 30-talet kom och
slog sig ned bland svenskarna där. Han kom att till församlingen överlåta ett hus i Oberà
som han döpt till "Hackås". I detta "Hackås" hölls under många år gudstjänster och sammankomster
av olika slag, tills församlingen fick lokalfrågan definitivt löst genom ett kyrkbygge.
Prins Wilhelm, som besökte den svenska kolonin här 1947, har i sin bok "Röda jordens svenskar"
skildrat ett kyrkobesök i detta "Hackås".
Olle Vasell från Rätan måste jag också nämna. Han tillhörde en senare utvandring, vid
storstrejken 1909. Han gav mig en dråplig skildring av hur han av brasilianska regeringens
folk sattes i land vid Uruguayfloden med fem barn, mitt i vilda djungeln, utan båt och utan
väg åt något håll, hur de fällde träd, röjde och planterade i hettan och isoleringen, men hur
torkan tog hela första årets skörd, hur gräshopporna tog nästa års och hur Uruguayflodens
översvämning tog tredje årets skörd 1912 och därtill spolade bort den primitiva bostaden och
de få ägodelar de skaffat sig, bl a en ko. – En hemsk natt kom floden in i kojan, och Olle
Vasell fick brått att hämta kanoten och landa gumman och fem ungar i högsta trädet intill.
Där satt familjen vaggande som höns, när solen gick upp, och när vattnet så småningom sjunkit
kunde de bara konstatera "förödelsens styggelse". Nu hade de flesta svenskarna fått nog av "det
gröna paradiset" och bad svenska regeringen om hjälp att få komma hem. De fick hjälpen, men
några, de starkaste och tjurigaste blev kvar, spottade i händerna och tog nya tag. Bland dem
var Olle Vasell och hans familj. I Bonpland Norte, senare omdöpt till "Mártires", slog de sig
ner och bröt sig en ny framtid som te- och tobaksodlare. Familjen var stor, och fortfarande
finns i Misiones åtskilliga ättlingar av den jämtländska familjen Vasell, som tillsammans med
många andra svenskar brutit mark och förvandlat urskogen till kulturbygd.
I fortsättningen tar jag mig friheten citera min nyligen utkomna bok "Uppdrag i Sydamerika",
där några jämtar är beskrivna.
En av de svenskar som definitivt slagit igenom och lyckats i Argentina var jämtlänningen
Carlos B Svensen. Han var född på samma plats som jag i Jämtland, Strömsund, och därför
fann vi varandra och blev goda vänner trots stor åldersskillnad. Från de stora skogarnas
rike kom han, och skogen blev hans värld även i Sydamerika, även om träd, klimat, miljö
och arbetsförhållanden, allt var totalt annorlunda än i hemlandet. När jag träffade honom
första gången, 1930, låg han i process med argentinska staten om likvid för stora leveranser
järnvägsslipers. Han var vid den tiden en av de ledande männen inom landets skogsindustri,
men innan det kommit så långt hade han kämpat sig igenom många hundår. Chaco på 1890-talet
var sannerligen inget tillhåll för mammas gossar, snarare var det väl så att "rätten satt i
spjutstångs ände".
Don Carlos säger sig ha undrat mer än en gång över hur han fortfarande kan
vara i livet. Två gånger hade han lyckats skrapa ihop en förmögenhet och två gånger förlorade
han den utan egen förskyllan. Torkåret 1900 höll han på att omkomma av den outhärdliga hettan,
som var så stark att skogens vilda djur sökte sig fram till människorna för att hos dem finna
vatten, och när de druckit gav de sig iväg utan att skada någon. Samma år hade ett vattentåg
stormats två stationshåll tidigare. Svensens arbetare ville göra honom ansvarig för detta
och ville döda honom. Han räddades endast genom sin egen kallblodighet, genom att han hade
ännu bättre kraftord till hands än de, och därför att man visste att han genom daglig träning
blivit en mästare i revolverskjutning. Med tiden blev Don Carlos ägare till efter svenska
förhållanden sagolika jordområden av mycket olika beskaffenhet: 50 000 hektar quebrachoskogar
i full avverkning, 20 000 hektar i provinsen Salta, där man vid borrningar funnit
petroleumkällor på fem meters djup. I Santiago del Estero ägde han stora kal- och granitbrott
under exploatering. I denna provins grundade han två städer, Tintina ich Anatuya, där
huvudgatorna bär hans namn. I Catamarca, slutligen, ägde han 70 000 hektar jord rik på
mineraler av olika slag.
När jag lärde känna Don Carlos hade han bakom sig ett mer än 40-årigt
farofyllt och ansträngande arbete. Han hade "gjort sitt Amerika", men han hade sannerligen
inte skurit guld med täljknivar utan satt in sitt liv i ett hårt och målmedvetet arbete som
så småningom krönts med framgång. Man förstår Don Carlos, om han tycker sig på gamla dagar
med gott samvete ha rätt att dra sig tillbaka och njuta sitt otium ...
Den svensk som lyckats bäst i Paraguay är troligen Olof Gustafsson, stor jordägare och
generalkonsul. Han är jämtlänning, från Valne i Alsen. Han har skapat sig en ställning genom
boskapsuppfödning. Gustafssons två egendomar i Chacoområdet är av försvarligt format, 62 000
hektar, vilket ger bete åt hans 30 000 nötkreatur. Gustafsson är känd i landet för sin
boskapsuppfödning, framför allt av herefordras. Han berättar att egendomarna är avsides
belägna, från huvudstaden räknat. Tidigare tog resan dit 24 timmar med båt på floden och
därefter två dagsmarscher på hästryggen. Numera avverkar han dock sträckan på två timmar,
i eget flygplan, med sonen Nils vid spakarna. Under det s k Chacokriget mot Bolivia, på
1930-talet, vann Gustafsson och även en annan svensk estanciero, Erik Lindgren, stort
anseende och popularitet för sina hjälpinsatser för den paraguayska armén. Bådas estancior
låg som etapper i truppernas väg till krigsskådeplatsen och på dessa rastplatser kunde
trupperna få både vila och förplägnad. Tusentals officerare och meniga utspisades varje
månad under de år kriget mot Bolivia varade och fru Gustafsson, svensktalande paraguayska,
som svarade för detta jättehushåll, utnämndes till "madrina", gudmor, för tredje
arméfördelningen.
I Buenos Aires fanns olika svenska föreningar. En av dem bör få plats i denna skildring,
"Jämtlands gille". I den kunde man bara komma in om man hade en betryggande anknytning till
Jämtland, något som ett 15-tal svenska i Buenos Aires hade. Föreningens enda mål var
sällskaplig samvaro i surströmmingens tecken. Den nödvändiga förutsättnigen salufördes ju
inte i staden, men avtal hade slutits med en styrman i Johnsonlinjen, som periodiskt medförde
i fartygets kylrum en stor burk av den åtrådda delikatessen. När han i krigets slutskede
skulle passera tullen med sin burk blev han dock hejdad, och intagen för kontroll. Det rådde
en tid importförbud på konserver, sedan det framkommit att narkotika smugglats in i sådana
förpackningar, och nu beordrade man bryskt vår styrman att öppna burken och visa vad han hade.
Han klarade spanskan hjälpligt och förklarade att burken innehöll en svensk fiskspecialitet
och han avrådde bestämt från att öppna den. Det fick i så fall ske helt på deras egen risk
och ansvar. Men ju mer svårigheter han gjorde, dess ivrigare blev publikanerna att få se
innehållet. De tog fram en konservöppnare och öppnade burken. Men då blev det bråttom att
få både burken och styrman utom syn- och lukthåll fortast möjligt med osande förbannelser
över tokiga svenskar och rutten fisk. "Kom inte och påstå att jag inte varnat er!", var
styrmans slutreplik. Nu uppstod problemet var gillet skulle ha sina sammankomster. I kyrkans
lokaler gick det inte gärna an. Den sortens rökelse var otänkbar i sammanhanget. En av gillets
medlemmar öppande då sin lägenhet i ett vanligt bostadshus för sammankomsten. Men när vi sett
hur balkongerna ovanför fylldes av sniffande människor som samtalade om ovanliga
luktsensationer, då förstod vi att våra sammankomster måste förläggas fjärran från
människoboningar. Min gamle skolkamrat från Östersund, Gösta Piculell, som då var
ekonomidirektör hos LM Ericsson, utverkade då ett tillstånd för oss att träffas på firmans
weekendställe ute på Pampas, där avståndet till närmaste granne var fullt betryggande. Där
kunde gillet sedan med gott samvete hålla sina möte, som iregel avslutades med en simtur i
den stora poolen. Den yngste medlemmen i gillet var den nye legationssekreteraren Carl-Georg
Crafoord, som genom sin hustru hade jämtländsk anknytning. När jag skriver detta, 1980, har
han just tillträtt befattningen som svensk ambassadör i Madrid.
|
|
|
