|
Under tiden från vikingatid till omkring 1550 gällde fortfarande i viss mån de
gamla landskapslagarnas tänkesätt vad gällde straff och vedergällning.
Detta innebar att man i första hand utdömde höga bötesstraff för brott av även
mycket grov art. Detta så kallade botsystem hade som yttersta syfte att begränsa
blodshämnden. Denna form av vedergällning ledde lätt till långvariga släktfejder
som kunde innebära generationers fiendskap. Ett bra exempel på detta
förhållande hittar vi i den kända isländska "Njals saga".
Utvecklingen blev med tiden sådan att man för att slippa långvariga fejder kunde
plikta med en större summa pengar/ädel metall.
I de mera "utvecklade" delarna av Europa hörde det till det normala att furstar
och andra herrar lät anordna några fängelsehålor i samband med att ett slott eller
någon annan "maktbyggnad" uppfördes.
Denna typ av utveckling var vi i Jämtland till största delen förskonade från då
inget feodalt välde utvecklades som berörde oss.
Det bör också noteras att syftet med att hålla någon i fängsligt förvar alltid var att
förhindra vederbörande att rymma, dvs en form av rannsakningshäkte. Något
syfte att förbättra eller främja vederbörandes framtida livsföring förelåg alltså
inte.
I samband med att Europa härjades av svåra och långvariga krig under 1500-talet
blev det allt vanligare med hemlösa och tiggande människor. Samtidigt fick de
rigida Lutherska tänkesättet allt fler anhängare. Detta innebar att man med djup
och skärpa skulle känna hur syndig man var, och detta kunde lämpligen ske på
spinn- och rasphus. De första sådana inrättningarna skapades i Holland och
England under de sista åren av 1500-talet.
Helt följdriktigt fick Sverige sina första spinn- och rasphus under Gustav II
Adolfs regering. Denne konung som ansågs vara den verklige "fidei defensor"
lät, helt i enlighet med vad en ökad centralstyrning innebar, snabbt inrätta ett
korrektionsinstitut på Gråmunkeholmen (Riddarholmen) i Stockholm.
Vad gäller Jämtland förlorade man ju den självständiga rättsskipning som
tidigare hade skett i samband med tinget på Sproteidet, Frösön och tinget blev
mera ett möte som hade rådgivande funktion. Under slutskedet av den danska
tiden uppstod flera gånger stridigheter mellan danska statens lagmän och
tingsmenigheten. Danmark var ju också utan tvekan en av de jag kallar "rigida"
Lutherska staterna och religionen var nära knuten till rättsväsendet på det sättet
att den var en del av maktförtrycket som i sin yttersta kulmination gjorde
behovet av fånghus till en omistlig institution.
Sålunda finns omvittnat ett fånghus som anlades på 1600-talet. Enligt en gammal
uppgift skall det första ha varit beläget i Järpen. Därefter uppfördes till hälften ett
nytt fånghus vid Kronstads skans, Frösön 1717, men detta bygge färdigställdes
aldrig utan ett nytt fånghus byggdes och placerades vid Vallsundet 1721.
Detta hus lär ha haft måtten 23 x 10 alnar, dvs 18.8 x 6 meter. Byggnaden hade
med all sannolikhet endast ett rum där de som däri inmanats fick trängas i smuts
och elände. Detta beroende naturligtvis på bristande ekonomiska möjligheter
men också den gamla idén om att syftet enbart var att spärra in folk. Naturligtvis
förvarades också sinnessjuka personer där.
År 1748 befanns vid syn den gamla byggnaden alltför undermålig och därtill för
liten för "livstidsfångar och andra arrestanter som skulle straffas med vatten och
bröd...". Ett nytt hus till en kostnad av 594 daler 5 1/4 öre silvermynt, med
måtten 18 x 18 alnar (10.8 x 10.8 m), byggdes vid Vallsundet. Detta hus inrymde
ett rum vardera för livstidsfångar, därtill tre andra rum för allehanda arrestanter,
samt fyra rum fördelade på så sätt att två av rummen utgjorde straffceller för dem
som skulle undfå vatten och brödstraff av varje kön, en bakstuga och ett
vaktrum.
Åter till den kontinentala utvecklingen vad gäller synsätt och strafftänkande.
Under 1700-talet uppkom den så kallade fängelsearkitekturen. Dess främsta
namn var italienaren Carlo Fontanes. De första tankarna om rehabilitering
började visa sig och tanken som var på modet då var den ortodoxt Lutherska, dvs
isolering och arbete under tystnad samt åhörandet av fromma betraktelser. Man
prövade också varianten att hålla folk inspärrade under tystnad men utan arbete.
Detta gav en del nervproblem och övergavs ganska snabbt.
Samtidigt skedde en annan utveckling i den unga staten USA. John Haviland
byggde Pennsylvania Eastern Penitentiary, ett så kallat panoptikonfängelse som
fick en efterföljare i fickformat i Sverige, det s k Luleå lilla fängelse.
Kväkarna i Pennsylvania begränsade de många kropps och dödsstraffsbelagda
brotten som man ärvt från engelsk rättsskipning. Man sökte efter nya vägar för
att straffa och förbättra brottslingar. Frihetsstraffet som _straff_ och inte
rannsakningsförvaring lanserades i olika varianter. Man hade tidigt dåliga
erfarenheter när det gällde gemensamhetsfängelser. Tidens lösen kom att bli
avskildhet med arbete. Detta system kom att kallas Pennsylvaniasystemet eller
oftare, Philadelphiasystemet, och så småningom bli vägledande i Europa. I USA
övergavs det till förmån för Auburnsystemet som jag dock inte redogör för här.
Till Sverige trängde de nya idéerna rätt sakta, men vid 1840-41 års riksdag
yrkade regeringen att alla fängelser skulle byggas om och förses med
ensamceller. Ungefär samtidigt kom en bok med titeln "Om straff och
straffanstalter" ut av en "anonym" författare. Denna bok argumenterade på ett
briljant och logiskt sätt för cellfängelset som det enda rätta. Boken var skriven av
dåvarande kronprinsen, senare konungen Oscar I. Denna bok fick till resultat att
riksdagen till och med bjöd över regeringen när det gällde frikostighet för
ombyggnaderna. Major C.F. Hjelm insattes av regeringen som arkitekt för
ändamålet och han fick frikostigt nog åka till Pentonvillefängelset i London på
studieresa. Besöket ledde till en glödande entusiasm inför den nya tidens
behandlingsmetod.
Fångverksamhetens chef Claes Livijn stod för det praktiska beslutsfattandet och
snart vidtog en febril verksamhet över hela landet för att alla landsdelar så snabbt
som möjligt skulle få njuta de nya idéernas frukter. Under de närmaste tre
decennierna byggdes nästan samtliga länsfängelser som finns i Sverige. Många
av dessa anstalter är för övrigt fortfarande i bruk, om än efter ombyggnader.
Exempel på detta är Uppsala, Gävle, Västerås mfl.
Nåväl, i Jämtland stod fånghuset vid Vallsundet kvar till år 1800 då man, på
tillskyndan av apotekare Perman, lät flytta fängelset till tomt nr 7 framför gamla
saluhallen. Anledningen till denna flyttning var att man ansåg att det blivit för
lätt att rymma från det gamla fånghuset, samt att det var i bedrövligt skick ur alla
synpunkter.
Önskan att begränsa rymningarna höll dock inte streck då man från bevarade
fångrullor kan konstatera ett betydande antal rymningar bl a 1810 då sju fångar,
däribland fyra kvinnor, och inte långt efter ytterligare fem fångar, lyckades
rymma.
Detta första länsfängelse brann ner till grunden i slutet av 1820-talet.
Ett nytt hus förlades till samma tomt, som senare skulle bli plats för det
nytänkande som 1861 års fängelse skulle bli.
Östersundsfängelset ritades av arkitekten Teodor Anckarsvärd (1816-1878).
Visserligen fanns det en standardmodell att tillgå, men vissa lokala varianter
förekom. Det ansågs vara ett rejält bygge där man inte hade sparat på
byggnadskvalitet eller pengar. Kostnaden kom att bli den svindlande summan av
81 729 riksdaler.
För denna summa fick man en onekligen pampig och myndighetssymboliserande
fasad, därtill 34 ljusa och noll mörka celler. Detta med mörka celler ha sin
speciella förklaring. Mörk cell användes som bestraffning i bestraffningen så att
säga och var en form av disciplinär metod. (Det kan nämnas att Finland hade
kvar denna variant av bestraffning ända fram till 1980).
Cellerna hade måtten 5 x 3 1/2 x 5 alnar, dvs 297 cm långa, 203 cm breda och
297 cm i takhöjd. Enligt den tidens mått en rejält tilltagen yta/volym. Livet i
detta fängelse präglades av minutiös ordning där inga avvikelser från reglementet
tilläts. Till den undergörande behandling som där gavs tillhörde gudstjänster och
fromma böner parat med sträng disciplin. Man skulle i enlighet med strängt
Lutherskt synsätt med arbete, bön och tuktan återföras till den rätta vägen sedan
man insett hur förtappad och syndfull man var.
Östersundsfängelset kom att vara i bruk till 1969 då det slutligen ansågs vara helt
oanvändbart. Fängelset höll öppet hus en tid innan det revs för att gemene man
skulle få chansen att se hur det såg ut på insidan. Jag minns själv hur jag med
skräckblandad förtjusning besökte detta i mitt tycke oerhört spännande ställe.
Många av Östersunds medborgare ville att byggnaden skulle få finnas kvar som
byggnadsminne, men som vi vet var detta inte möjligt. På sätt och vis kanske det
var lika bra eftersom denna byggnad trots allt, åtminstone i mitt sinne till stor del
är en symbol för vad centralstyrning och maktutövning i rigid form innebär.
Jag har inte haft möjlighet att närmare studera vilka kategorier av brott som
sonades i detta fängelse, men jag kan tänka mig att många fick känna på denna
form av bestraffning därför att de velat mätta sin familj med en älg eller under
desperata former försökt förbättra sin dåliga sociala och ekonomiska situation.
Detta under en tid då våra hemtrakter fick känna på den ökade rovdriften och
ofriheten som det innebar att förvandlas från en agrar, någorlunda fri provins till
ett vanligt utslätat pseudoindustrialiserat län som bara har att följa dekreten från
Stockholm.
Källor
|
|
|
| [1] |
Arkitekturtidskrift
, Häfte 11, 1967.
|
| [2] |
Föreningen Gamla Östersund
, Årsskrift 1969.
|
| [3] |
Muntliga uppgifter från samtal med Kriminalvårdstjänstemän vid KVS
Norrköping, samt med tjänstemän som tjänstgjort vid länsfängelset i Östersund.
|
| [4] |
Ivar Strahl,
Den svenska kriminalpolitiken, Malmö 1970.
|
| [5] |
Per Swedmark,
Blad ur Frösö historia, Östersund 1955.
|
|
|
|
