|
Jämtland-Härjedalens nation – en utopi? Ja, kanske.
Men i tidigare skeden av Uppsala universitets historia var nationsindelningen en helt annan än
nu. Och i början av 1960-talet vaknade diskussionen till liv.
Att hela norra Sverige ska samsas som en nation när de olika landskapen i söder har sina egna,
är ju långt ifrån självklart. Och Norrlands nation är faktiskt inte särskilt gammal. Den
tillkom 1827 genom en sammanslagning av tre äldre nationer ibland dem den Medelpado-jämtländska.
1700-talets jämtlandsstudenter tecknade sig stolt med ordet "jamt" efter namnet, i stället för
"norrl", som vi skrev under min tid. När planer på sammanslagning av nationerna uppstod blev
oppositionen stark bland jämtarna. Den store Carl Zetterström lyckades i nära 30 år fördröja
den fusion, som han ansåg skulle göra att "det jämtländska namnet" försvann och att jamtarna
inte skulle kunna tillvarata sina intressen inom nationen.
Tyvärr är Jamtamots protokollsböcker delvis försvunna just för de år då vi hade den stora
chansen att skapa Jämtland-Härjedalens nation och de som finns kvar innehåller mest referat
av det mera lössläppta föreningslivet.
De händelser som jag nu ska berätta om har därför sjunkit i glömska. När jag har försökt
erinra mig händelseförloppet har jag haft hjälp av lyckligtvis talrika tidningsklipp och av
egna anteckningar. Även om jag inte minns allt, och även om jag kan ha misstagit mig på
detaljer, så tror jag att jag har lyckats rekonstruera det mesta.
För att förstå vad som hände måste man ha två saker i minnet.
1961 var året då jämtlandskrisen nådde sin kulmen här hemma. Avfolkningen hade fortgått i sju
år, och nu minskade folkmängden med ytterligare 2.663 personer på ett enda år. Länet såg ut att
förblöda. Vi som studerade nere i Uppsala fick, mitt under vårt storjamtska glammande, en känsla
av att vi måste göra något för hembygden. Resultatet blev Jamtamots Jämtlandsvecka, ett initiativ
av Sven Bertil Jansson på Luciamotet 1960. Kanske för första gången i Jamtamots historia
inriktades krafterna inte bara på att förnöja de egna medlemmarna, utan mot allmänheten. Med
kulturveckan följde en kraftsamling inom Jamtamot – nästan alla medlemmar kom på ett eller
annat sätt att ha aktiva uppgifter som arrangörer under veckan.
Ju närmare Jämtlandsveckan kom, desto starkare blev känslan av våra egna möjligheter att göra
något åt vår situation.
Det andra man bör känna till är det gamla nationslivets sönderfall, och den tilltagande
anonymiteten i ett studentkollektiv som hotade att bli alldeles för stort. För första gången
i Uppsala universitets historia skrev man 1961 in över 2.000 nybörjare. Norrlands hade 2.200
medlemmar, varav hela 500 recentiorer. Det är självklart att verksamheten inte kunde fungera
som förut, då alla kände alla, och alla rymdes i klubbrum och festsalar. För oss som upplevde
förändringen var det lätt att avundas studenterna i de små nationerna, där medlemsantalet
fortfarande gjorde gemensamt umgänge möjligt.
Vi hade kommit långt från situationen vid sammanslagningen 1827, då den nybildade nationen
bara hade 56 medlemmar. Flertalet nationsmedlemmar hade hamnat helt utanför den gemenskap som
nationslivet skulle ge. På Norrlands blev detta mer och mer begränsat till seniorerna, d v s
nationens ämbetsmän och deras till samma rang upphöjda närmaste umgängesvänner. Seniorerna
hade bl.a. förteckningsrätt till alla fester, och var så talrika att det sällan blev många
biljetter över till andra.
I den tilltagande krisen fanns det två alternativ: antingen
återuppliva den gamla nationsgemenskapen genom att på något sätt skapa livsvillkor för mindre
enheter, eller också ge upp nationerna som det sammanhållande bandet i uppsalas studentliv.
Den senare linjen ledde till många och hårda debatter on nationsobligatoriets vara eller inte
vara, och så småningom till bildandet av "Skånelandens nation". Den förra var bakgrunden till
jamtarnas frihetssträvanden 1961.
Den skriande lokalbristen vid de större nationerna ledde till nytt nationshus för V-Dala,
och till en om- och tillbyggnad av Norrlands. En byggnadskommitté tillsattes hösten 1960.
Jag utsågs till Jamtamots representant. Redan kommitténs sammansättning borgade för konflikter.
Å ena sidan fanns representanter för nationsledningen, med rötter i nationslivet på den tiden
nationen var mycket mindre, utan förståelse för den nya tidens problem, och med önskemål om
en bevarad monolitisk nation. Å andra sidan fanns landskapsföreningarnas representanter, som
drev olika varianter av linjen att nationen skulle bestå av flera, mer eller mindre
självständiga delnationer, med delvis egna lokaler. Många hårda diskussioner blev följden.
För mig som Jamtamots representant var uppgiften dubbelt svår. Samtidigt som jag måste försöka
få ett aktivt samarbete med Skvaderns, Birkarlarnas och Angermannalagets representanter för
att nå fram till en enhetlig linje, måste jag värja mig mot besparingsförslag att minska
antalet delnationer från fem till tre eller fyra, vilket skulle betyda att Jämtland/Härjedalen
skulle bli utan.
Om vi inte fick vår vilja fram i nationsbygget, var det då alldeles uteslutet att i stället
bryta oss ut? Antagandena om möjligheterna att bilda en självständig Jämtland-Härjedalens
nation gick vitt isär, särskilt när det gällde ekonomin.
Ur ett av mina referat från diskussionen inom föreningen saxar jag: "Nu planerar nationen
ett nybygge för att bättre anpassa sig efter medlemsantalets storlek. Det ger de olika
delföreningarna chans att få de för deras verksamhet nödvändiga egna lokalerna. Men härvid
planerar nationen att avskaffa den jämtländska delen av nationen som en självständig enhet
eftersom den är minst, trots att det är den mest livaktiga enheten i nationen. Därför har
Jamtamot beslutat att med alla medel visa hur viktigt man anser det vara med en jämtländsk
delnation och tillsatt en kommitté för att i nödfall, om nationens beslut blir ogynnsamt,
kunna hota med att bilda en egen nation. Detta vore nämligen den idealiska lösningen på
problemen, men det skulle förutsätta att länets medborgare vill ge ett ekonomiskt stöd för
att få detta fönster mot världen, och för att dess studenter skall förbli jämtar."
Vi tillsatte alltså en arbetsgrupp för att utreda frågan. Tyvärr har jag inte någon lista
över medlemmarna i behåll, och eftersom så många deltog i diskussionerna på Moten är det
svårt att komma ihåg precis vilka som satt i kommittén. Men jag vill minnas att Bengt-Göran
Lundholm var ordförande, och att de övriga var: Bengt Eriksson, Torbjörn Höglund, Bert Levin,
Sune Martinsson och jag själv. Samtidigt arbetade en annan kommitté med Sven Bertil Jansson,
Erling Jacobsson och jag, med att förbereda Jämtlandsveckan.
Kommittén började med att studera ekonomiska villkor och sociala förhållanden vid de mindre
nationerna. Särskilt ägnade vi oss åt Kalmar (150 medlemmar) och Västgöta (287 medlemmar).
Om Västgöta har jag kvar ett referat av uppgifter vi fick genom att intervjua deras tidigare
2Q Bernt Johansson. Han berättade att de hade ingen klickbildning i nationstoppen och föga
gängbildning grundad på hemort eller gymnasieområden. Recentiorerna togs väl omhand (bl.a.
genom faddersystem) och "alla kände alla" i stor utsträckning. Mot klickbildning verkade t.ex.
att vissa nämnder stadgeenligt måste innehålla recentiorer. Vi förhörde oss också om närvaron
vid fester, landskap och andra sammankomster. Årsbudgeten låg på 30-40.000 kronor och
terminsavgiften var 50 kronor.
Vårt eget tänkta medlemsantal uppskattade vi till 300 studenter. Inom nationen undersökte
vi de ekonomiska villkoren vid en eventuell skilsmässa. Enligt Inspektor Gunnar Blix, som
visade förvånande välvillighet mot oss hela denna bråkiga vårtermin, skulle vår andel i
stipendier och i Norrlandsgårdarna inte beröras. Han var osäker på om vi skulle kunna få
ut något ur den byggnadsfond som nationen redan börjat skrapa ihop. I så fall borde det
röra sig om en sjundedel av fondens 416.000 kronor.
Ur allt detta fick vi fram att det var teoretiskt möjligt att klara en nationsbildning –
förutsatt att vi fick ekonomiska bidrag till själva nationsbyggnaden. I undersökningarna
ingick också att ta reda på om det överhuvudtaget gick att få en tillräckligt centralt
belägen tomt eller fastighet. Det dröjde inte länge innan vi fann en sådan fastighet,
gården Övre Slottsgatan 13. Den skulle kosta 200.000 kronor, med möjlighet till belåning,
men sedan skulle naturligtvis följa en kostsam ombyggnad.
Övre Slottsgatan sett från S:t Olofsgatan
S.t Johannesgatan. Vy i riktning upp mot Övre Slottsgatan 13.
Övre Slottsgatan 13, lokal för den planerade J-H nation i Uppsala.
Övre Slottsgatan 13. Vy i riktning mot Katedralskolan.
Sådant var läget när Jämtlandsveckan började, söndagen den 19 mars 1961.
I sin historik över Jamtamot, från 1965, har Sven Bertil Jansson själv berättat om
kulturveckan, dock utan att avslöja i hur hög grad den byggde på hans personliga insatser.
Hela veckan pågick en stor konstutställning samt utställning av böcker och minnessaker.
Bland annat hade vi en, som jag tror, enkom för veckan förfärdigad Jämtälg i jätteformat.
Vi hade konserter, författarafton och föredrag. Rader av underkommittéer, och särskilt
ansvariga jamtar var i elden för att klara alla delar av arrangemanget.
För oss i ledningsgruppen blev det tre intensiva månader, som började redan vid jul, då vi
reste till Östersund för att etablera de nödvändiga kontakterna på hemmaplan.
Avslutningsdagen röjdes så utställningen bort i blixtfart och hela Jamtamot var på benen
för att duka om Stora salen och klubbrummen till den avslutande, allt vildare
Jämtlandsgasquen, då den hela natten lika outtröttlige Yngve Gamlin var huvudattraktionen.
För mig blev Jämtlandsveckan lärorik eftersom det var den och grundandet av "Föreningen
Vårda Uppsala", på mitt initiativ i samma månad, som gav mig de första erfarenheterna
för det yrke jag senare skulle välja. Bland annat var jag kulturveckans presskommissarie,
och i pressreferaten, mina och andras, möter en nära koppling mellan Jämtlandsveckan och
planerna på en egen nation, en koppling som snart skulle visa sig ödesdiger.
Ju närmare veckan kom, desto klarare stod det att vi borde utnyttja den för att börja så
ett frö av intresse för planerna på en nationsbildning, om de eventuellt skulle bli
verklighet. Tänkbara bidragsgivare som landstinget, och företagen i hemorten, borde i tid
få vänja sig vid tanken. Men det gällde att gå försiktigt fram, så att vi inte väckte
ytterligare konflikter inom nationen. Och inte var vi alldeles eniga om planerna heller.
Det som för somliga började kännas verkligt var för andra fortfarande en tankelek, främst
ägnad som en påtryckning mot byggnadskommittén. Allt skrivet material diskuterades noga
och ändrades innan det gick ut, åtminstone som jag minns det, och som antyds av ändringar
i bevarade kladdar. Men när jag läser tidningsklippen får jag en tydlig bild av att vi –
och främst då den oerfarne presskommissarien – redan från början gick alldeles för långt.
Enligt Uppsala Nya Tidnings artikel från invigningen framhöll ÖH hur "Jämtar är ett släkte
för sig och att de gärna såge att deras älskade Jämtland fick sin egen nation. Jamtamot
har visserligen verkat sedan 1915, men det är först på de senare åren som den övergått
från att vara en rent sällskaplig sammanslutning till att bli något av en nation i nationen
och därmed också fått mera kulturella ambitioner".
Läsarna fick också veta att om det eventuellt kunde bli ett ekonomiskt överskott från
veckan så skulle det bli grundplåten till ett jämtländskt nationshus i Uppsala! Också
i radio fick man höra att en baktanke var att så småningom skapa en "Jämtlands nation".
Östersundsposten ståtade med rubriken "Jämtarna i Uppsala vill vara en egen nation!"
och i artikeln kom det verkliga övertrampet, i fetstil till och med: "Vi har nämligen
en centralt belägen tomt i Uppsala på hand som skulle bli ypperlig för Jämtlands nation
i Uppsala. Men för att realisera detta behövs det en donator och var finns en sådan?"
Detta var en ren krigsförklaring – nu var det ju inte bara hot, utan läsaren fick
uppfattningen att något faktiskt var på gång (vilket var fel, naturligtvis hade våra
sonderingar inte drivits så långt att vi hade fastigheten "på hand", vi hade bara tagit
reda på att den var till salu.) Inte blev det bättre när samma påstående stod att läsa
i Svenska Dagbladet, daglig läsning i de inre nationskretsarna.
Att detta med huset skulle komma i tidningen var naturligtvis aldrig meningen, men var
mitt fel. Vad som hade hänt var helt enkelt att jag hade blivit god vän med den reporter
som senare skrev artiklarna i ÖP och SvD. Utan att ana att han skulle kunna sätta det i
tidningen berättade jag i ett helt annat sammanhang för honom om Jamtamots kommitté och
dess arbete. Man lär sig!
Reaktionen kom snabbt. Med den mäktige nationsskattmästaren Rudolf Aldskogius i täten
började det mullra i nationsledningen. Att jag var både pressansvarig för kulturveckan
och ledamot av byggnadskommittén gjorde det lätt att finna en syndabock. Någon månad
senare var jag avsatt från posten i byggnadskommittén och mer eller mindre utkastad
från nationen, ja som det skulle visa sig t o m ur Jamtamot.
Samtidigt flammade debatten kring nationshusets utformning upp till en dramatisk klimax.
Efter en hård strid i byggnadskommitténs arbetsutskott, verkade det som om Aldskogius
linje skulle få vika. Målet sattes till fem enheter om vardera två klubbrum. Det syntes
som en fullständig triumf för Jämtland/Härjedalen, men glädjen blev kortvarig.
Representanter för majoriteten skyndade sig att förklara att detta inte betydde att man
hade bestämt något om de nya lokalernas användning. Det var inte alls säkert att J/H
verkligen skulle få förfoga över en enhet. Dessutom framkom att någon ny festsal inte
planerades.
I detta läge kom ett nytt utspel, enligt mina anteckningar härrörande från Skvadern, en
plan för ombildning av nationen till ett "Norrlands förenade nationer", med vittgående
decentralisering av allt utom de rent administrativa uppgifterna. Detta förslag väckte
mycket ont blod i de centrala nationskretsarna och ledde till ett möte den 27 april,
bara nio dagar efter arbetsutskottets sammanträde. Till det nya mötet kallades kuratorerna
och representanter för landskapsföreningarna. Häftig kritik riktades mot hela idén med
självständiga delnationer, och t o m önskvärdheten att alls bygga nationens framtida
organisation på regional grund sattes ifråga. I stället ville nationsledningen ha lokaler
för olika intressegrupper som teologer, musiker, bridgespelare m fl.
Flickorna från
Jämtland/Härjedalen planerade nu en namninsamling för att ge eftertryck åt J/H:s krav på
egna lokaler i nationshuset. Tyvärr har jag inga anteckningar som visar hur långt denna
namninsamling kom eller om den slutfördes. Inom Jamtamot gjordes febrila försök att rädda
situationen. Den kommitté som hade arbetat med nationsfrågan skissade på en lägesrapport,
ursprungligen tänkt som ett upprop. Kommittén beskrev hur den arbetat efter i princip två
linjer, dels en delning av Norrlands nation inom nationen med såväl gemensamma som egna
lokaler för de olika landskapen, dels möjligheterna till bildandet av en helt fristående
Jämtland-Härjedalens nation. Den handlingsplan som diskuterades följde i stort sett
Skvaderns förslag och gick ut på följande:
| (1) |
|
Att Jämtland/Härjedalen erkänns som en delnation |
| (2) |
|
Decentralisering av sociala funktioner såsom nöjes- och sällskapslivet,
med bibehållande av gemensamma administrativa funktioner |
| (3) |
|
Delnationernas lokalbehov tillgodoses med två sällskapsrum med tillgång
till kök, samt egen expeditionslokal |
| (4) |
|
Varje delnation tar hand om sina egna recentiorer och bygger upp ett
faddersystem för de nyanlända. |
Men det var för sent. Av uppropet blev bara en stencilerad lägesrapport som avslutades med
en bedömning av opinionen inom J/H: av både manliga och kvinnliga nationsmedlemmar "verkar
de flesta mycket intresserade av en delning, men de tror att den är svår att genomföra och
förordar i stället ett Norrlands förenade nationer".
Ännu den 9 maj kunde ÖP meddela att man hade planer på att dela upp Norrlands i mindre
enheter, eventuellt landskapsvis, och skapa ett slags "Norrlands förenade nationer", en
akademisk förening av Lundamodell. Man berättade också att ett förslag om en helt
självständig nation för J/H hade utretts och visat sig fullt genomförbart. Det skulle bli
en precis lagom stor sammanslutning. "Men idén har inte väckt någon riktig genklang, man
har talat på sina håll om separatism och illojalitet. Något måste emellertid göras, och
något kommer också att göras, den saken är alldeles uppenbar". Den av sign "Kina"
undertecknade artikeln slutade: "Den avgörande frågan för jämtarna är nu total utbrytning
och bildande av en egen nation, eller kvarstannande inom ramen för Norrlands förenade
nationer, men vilken lösningen än blir kommer den att leda till en renässans för
samhörigheten bland jämtar i Uppsala".
Under den följande månaden tog nationsledningen hem spelet. Valet av ny styrelse för
Jamtamot påverkades så att man skulle kunna räkna med lojalitet från det hållet. Också
Skvadern bringades till tystnad. Byggnadskommittén kunde fortsätta sitt arbete med dagens
nationshus som resultat. Det är med ett visst vemod man besöker detta hus och tänker på
vad som kunde ha blivit om vi hade fått vår vilja fram den gången.
För att förstå vad som
hände måste man ha klart för sig att inte heller landskapsföreningarna var opåverkade av
den maktkoncentration som var så utpräglad inom den stora nationen. Flera av de ledande
inom varje delförening återfanns också inom nationsklicken. När nationsledningen ville
sätta hårt mot hårt kunde man alltid påräkna lojalitet från tillräckligt många i
landskapsföreningarnas ledning för att lamslå opposition från dessas medlemmar. Det var en
otäck upplevelse att plötsligt stå utanför, och finna hur flera av de som mest livaktigt
deltagit i arbetet, plötsligt låtsades som om de aldrig hade hört talas om några planer
på en egen nation. Inte ens tankarna på Norrlands förenade nationer hade längre något
stöd i styrelsen. Men helt utan spår skulle vårens händelser inte passera.
Fadderskapssystemet blev verklighet för de nyanlända jämtarna och härjedalingarna hösten
1961. Hur många år det pågick vet jag inte. Och frihetslågan var tänd, som jag hoppas ska
framgå av andra artiklar i denna jubileumsskrift.
|
|
|
