Jamtamot (1915-)

av Stefan Halvarsson

Denna artikel har tidigare publicerats i Norlandica nr 8 utgiven år 1989 av Norrlands nation i Uppsala. Artikeln får kopieras för privat läsning och icke-vinstbringande spridning inom den egna kamratkretsen (ett av syftena med att lägga ut artikeln), men får ej utan författarens medgivande genomgå allmän spridning via andra media än Jamtamots hemsida, oavsett om spridningen är vinstbringande eller ej.
Senaste uppdatering: 1999-02-12



Förord

En skildring av kamrat-, hembygds- och sedermera även nationsföreningen Jamtamot – eller Jamtamot redivivum, vilket av olika skäl kan anses vara den mest adekvata benämningen – kan göras på mångahanda sätt; en möjlighet är exempelvis att kronologiskt beskriva verksamheten; en annan är att söka åstadkomma någon form av systematisk genomgång, med uppspaltning å divergerande verksamheter och funktioner. Självfallet kan föreningen beskrivas även ur andra synvinklar.

För egen del har jag valt att i följande framställning utgå från det i mitt tycke mest naturliga, nämligen föreningens stadgar. Denna uppläggning synes även med hänsyn till den spatiösa limitationen i förevarande publikation utgöra den bästa utgångspunkten för en kortfattad, deskriptiv framställning av föreningen och dess öden, i vart fall därest det hela kombineras med komparativa studier utav föreningens motprotokoll.

Punkt 1

"Jamtamot vill under formen av ett hemligt sällskap befordra ett godt kamratskap, höja intresset för hembygden samt eljest verka för dess fromma." (De ursprungliga stadgarna av den 22 februari 1924 – fortsättningsvis benämnda 1924 års stadgar.)

Inledningsvis bör nämnas något om Jamtamot som begrepp och historisk företeelse. Först må därvid påpekas, att vad i nutida svenska benämnes Jämtland hos dess egna invånare heter Jamtland; jamt är alltså detsamma som jämte eller jämtlänning,ehuru epitetet jamt för föreningen Jamtamot förvisso begagnas i en mer inskränkt betydelse, varom mera nedan. Vad därefter beträffar namnet Jamtamot, är detta ingen modern konstruktion, utan har en historisk förankring. Från Storjamten Bo Oscarsson i Aspås har inhämtats bl a följande härom. Ordet mot betyder möte, och kan i geografiska sammanhang återfinnas i bl a namn på vägkorsningar, exempelvis i Göteborg och Stockholm; i Jamtland används dock ordet mot endast i betydelsen "ting". Jamtamot betyder således "jamtars möte" eller "platsen där jamtar möts". – På 900-talet, möjligen mellan 930 och 940, tillkom på Frösön Jamtamotet, ett allting, som inleddes årligen omkring den 12 mars, och höll på en vecka, den s k motsveckan. Jamtamotet avgjorde tvister och dömde i brottmål. Tingets mest genomgripande beslut torde ha varit kristendomens införande i Jamtland, varom runstenen på Frösön förtäljer. Jamtamotet var förutom ett ting även en handelsmarknad, och medan Jamtamot som rättsinstans dog ut i början på 1500-talet, kvarlevde marknadsfunktionen ända in på 1900-talet. Det kan även nämnas, att efter tillkomsten av Magnus Lagaböters landslov år 1274 avhölls årligen på Sproteidet på Frösön det s k lagtinget, vilket ägde rum på S:t Botolfs afton den 16 juni. Lagtinget kvarlevde till 1640-talet.

Ankommande därefter orsakerna till att Jamtamot som namn kommit till heders igen nu i det tjugonde århundradet, bör, om man ser till studentlivet i akademistaden Upsala under seklets inledande decennier ävensom dåtida samhällsströmningar, framhållas bl a följande. 1800-talet avslutades med ett påtagligt patos för fosterlandet och hembygden; denna rörelse för hembygden – vilken var märkbar inom skilda delar av det svenska samhället – torde i begynnelsen av 1900-talet alltjämt ha avsatt tydliga spår hos Upsalas studenter, så ock hos de från Jamtland komna. Beaktas må även, att studenterna från Jamtland voro tämligen fåtaliga, och att de befunno sig relativt långt från sina hemtrakter. Det torde mot bakgrund härav ha fallit sig tämligen naturligt, att de fåtaliga jamtska studenterna i Upsala sökte sig samman; i de kamratkretsar som därvid uppstod torde tanken på någon form av "förbund" eller fastare sammanslutning inte ha varit särdeles fjärran.

Förutom kamratskapet – vilket vid sidan av hembygdsintresset är centralt på grund av sin placering i föreningens portalparagraf n:o 1 (syfte) – måste emellertid även erinras om betydelsen av det i de akademiska kretsarna florerande ordensväsendet; i det sammanhanget kan nämnas Juvenalorden, som nystiftades hösten 1906 i anslutning till det äldre sällskapet Juvenalerna.

Det gamla Jamtamot

År 1907 tillkom den första föreningen, det gamla Jamtamot. Om denna förening är tyvärr mycket litet känt och bevarat till eftervärlden – i dagens Jamtamot existerar med visshet endast en inventarie från denna Jamtamot redivivums föregångare, nämligen Gamlestens sköld, vilken bäres å mot av den jamt som för kvällen utses till Gamlest (f d Äldst) –, men vid ett mot 1927 berättade Jens Mikael Andree (qurator vid nationen och författare till jubileumsskriften vid nationens hundraårsjubileum 1927) om föreningen; i protokollet sägs följande:

"Vidtog samkväm, varunder Andree höll ett längre intressant anförande om den tidigare existerande föreningen Jamtamot. Denna hade en helt annan karaktär än den nuvarande och var från början för invecklad för att kunna stå sig. Det var talaren, som gav föreningen dess namn. Han hade fått i uppdrag av Norstedt & Söner att skriva en uppsats om Jämtland, och hans forskningar gav honom då namnet 'Jamtamot' från Sproted på Frösön (1907). Hans styrelsekamrater i den nybildade föreningen ansågo dock namnet Jamtamot vara bildat av begynnelsebokstäverna i talarens förnamn J. Mikael. – Många jämtar hade emellertid då en motvilja mot föreningen på grund av dess ordenskaraktär med grader och kastskillnad. I själva verket var den blott en fortsättning på en gammal tradition: tidigare hade jämtarna i Upsala varje termin sammanträtt på olika lokaler, spontant, frivilligt och utan ceremonier. Det fanns då många förträffliga sångare. Vid dessa symposier väcktes förslag om en fastare sammanslutning mellan jämtarna, vilket blev av år 1907. Då tillkom den första kassaboken, som numer finnes hos akademiörtagårdsmästare Örtendahl. Hos denne finnas troligen även kvar de dyrbara emblem och dekorationer, som voro de många gradernas och tjänstemännens igenkänningstecken. Dessa sköldar av arbetat silver med upphöjda emaljinläggningar hade dock den olägenheten, att frackskjortorna blevo alldeles svarta av dem. – Föreningen upphörde efter Olanders från Häggenås ledarskap. Han var en mycket nitisk och hög broder i S.H.T. men omhuldade dessutom gärna jämtarna. Dog omkring 1910. Talaren själv blev samtidigt sjuk och var borta från Stan 8 – 9 år, varför föreningen som sagt upphörde. Alla de forna ledarna, varibland nämndes Kökeritz, numera lärare i nya elementar, samt Georg Pålsson, 'Den blyge' i D.N., försvunno nämligen från staden, antagligen medförande sina ordensdekorationer." (Skrivare: Bertil Nordenfelt.)

Enligt framlidne Storjamten Olof Behm skulle det gamla Jamtamots enda kassa ha utgjorts av en växel med nämnde Olander som utställare; den inlöstes först efter Olanders död av sterbhuset.

Jamtamot redivivum 1915

Det gamla Jamtamot dog alltså ut. Viljan till föreningsbildning torde emellertid ha bibehållits obruten, ty redan 1915 var det dags för nästa försök, vilket visade sig bli framgångsrikare. Tisdagen den 23 februari sammanträffade fem jamtska studenter – var framgår inte, men det ligger nära till hands att gissa på någon av Upsalas kroglokaler – och beslöt på förslag av Ossian Ericsson att bilda ett "jämteförbund" vid namn "Jämtemot." Första gången namnet Jamtamot därefter förekommer i protokollsredogörelserna är i oktober 1915. Vid det första sammanträdet lät samtliga fem närvarande invälja sig i styrelsen, till vilken även konstituerades den icke närvarande fil. kand. Karl Nilsson. Den första styrelsen kom därmed att bestå av:

Fil. kand. Pehr Lugn Ordförande
Jur. stud. John Andersson Vice ordförande
Med. stud. Valdemar Ocklind Sekreterare
Fil. stud. Karl Nilsson Skattmästare
Jur. stud. Gösta Wikegård Gillevärd
Fil. mag. Ossian Ericsson Ceremonimästare.


Redan samma vecka, lördagen den 27 februari 1915, hölls å Övre Gästis – en lokal belägen ovanför den egentliga restauranten på gatuplanet i det tidigare stadshotellet, där numera en ingenjörsbyrå huserar – nästa sammanträde, vilket betecknades som ett styrelsesammanträde. Vid sammanträdet beslöts tillsätta en sjunde styrelsepost; jur. stud. Ragnar Berg valdes.

De första jamtarna

Innan framställningen fortsättes bör något nämnas om den första styrelsen i det nya Jamtamot, vilken förening på den första protokollsbokens försättsblad benämnes Jamtamot redivivum (det pånyttfödda Jamtamot), anspelande dels på det gamla Jamtamot från 1907, dels det gamla alltinget på Frösön. Det nya Jamtamot kan härledas till det s k Ossians matlag, vilket – enligt historieskrivaren, Storjamten Sven-Bertil Jansson – "åtminstone tidvis åt på Fyris matsalar, varifrån det ofta nog förflyttade sig till Gästis." Ossian Ericsson, vilken var föreningens förste ceremonimästare, lär vid de högtidliga riterna ha officierat med "pontifical Grandezza." Han torde vara den egentlige initiativtagaren till Jamtamot redivivum. Ossian Ericsson föddes 1887 i Föling (Föllinge) och var under sin levnad verksam bl a som läroverksadjunkt. Pehr Lugn, född 1881, kom från Undersåker. Han var egyptolog och gjorde arkeologiska utgrävningar, bl a i Nildeltat. John Andersson (sedermera Ehrgård) föddes 1887. Han var från Bräcke och arbetade, efter juridiska studier, inom fångvården och Riksräkenskapsverket. Valdemar Ocklind från Ocke i Mörsil, född 1891, blev läkare. Karl Nilsson föddes 1886 på Norderön. Under sin tid i Upsala var han mycket nationsaktiv, och införde som gillevärd å nationen det s k kavajskuttet, innebärande att vid ordinära baler och kalas kravet på högtidsdräkt frångicks, vilket på den tiden bör ha varit nog så revolutionerande... . Gösta Wikegård, som föddes 1890 i Östersund, blev sedermera jurist i Stockholm. Ragnar Berg, slutligen, kom från Flata (Strömsund). Han föddes 1892 och blev som jurist bl a ombudsman i Stockholm.

Ingen av grundarna – d v s jamtarna i den första styrelsen – är längre i livet.

Ordensväsendet

Några ord bör även ägnas åt Jamtamot som ordenssällskap. Föreningens karaktär av ordenssällskap kan möjligen skymtas i stadgeskrivningen "under formen av ett hemligt sällskap", vilken skrivning 1945 utbyttes mot "ett slutet sällskap". Under de första fem åren fanns fem grader, varav den lägsta, d v s första, utgjordes av småjamtar. Styrelsens ledamöter inplacerades i tredje graden, dock att ceremonimästaren automatiskt hamnade i den femte, med beteckningen storjamt. – Det blir i den fortsatta framställningen anledning att återkomma till begreppet Storjamt.

I november 1920 avskaffades gradindelningen. Vad som i dagsläget kan sägas utgöra en reminiscens från ordensväsendets tid – förutom givetvis Storjamtskapet – är receptionsmysterierna i samband med inval av nya medlemmar, de s k gålbeinskäran; av sekretesskäl finns självfallet inga som helst skäl att i en publikation som denna gå in på arten och karaktären av dessa mysterier. – Benämningen gålbeinskär härrör från de gamla forböndernas tid. Då en forbonde för första gången deltog i en handelsresa över till Noreg (Norge), hade han att bjuda de äldre på den s k gålbeinskannan.

Beträffande stadgarnas första punkt (§1) kan nämnas, att den förblivit i princip intakt, dock att föreningen numera och från 1945 i fråga om hembygden inte längre behöver "verka för dess fromma."

Fonden för vård av prof. Zetterströms grav

Exempel på att Jamtamot genom åren gjort vissa insatser till hembygdens fromma finns dock förvisso. År 1923 synes föreningen ha påbörjat en aktion för upprustning och förbättrad skötsel av grundarens av Jamtlands bibliotek, medicinprofessorn Carl Zetterström, grav på Vaksala kyrkogård. Då Jamtamot engagerade sig i fråga om Zetterströms grav befann sig gravvården i ett framskridet skede av förfall. Föreningen lät 1924 publicera ett upprop i rikspressen (Östersunds-Posten, Jämtlands-Posten och Jemtlands Tidning) med anmodan om ekonomiska bidrag från allmänheten. Målet var att insamla 500 kr. 1925 hade insamlingen inbragt 258 kr. År 1928 synes insamlingen ha avslutats, och beslut togs om att överlämna influtna medel den 1 juli samma år till Vaksala kyrkoråd.

Lapp-Nils-insamlingen

En liknande insamling startades hösten 1933 för att på Åflodals (Offerdals) kyrkogård låta resa en minnesvård över Jamtlands störste spelman Lapp-Nils. Vissa medel – omkring 60 kr – insamlades, men dessa uppgick 1943 i föreningen Heimbygdas för samma ändamål bildade fond.

Hembygdsföreningen Jamtamots Hederspris

Dessutom kan nämnas det 1973 instiftade Hederspriset, för vilket statuter antogs å Stormotet den 16 mars samma år. Enligt statuternas §1 kan den, "som gjort en värdefull insats för Jämtlands län", tilldelas priset. För att i någon mån avgränsa kretsen av presumtiva kandidater sägs emellertid vidare i §1 att "Som pristagare må endast fysisk person ifrågakomma; dock utgör sundsvallare avgjort försvårande omständighet." – Tack vare generösa donationer från medlemmarnas sida, inte minst från Storjamten Arthur Bååthe, kunde en första utdelning ske redan vid Julmotet 1973, då Karl-Fredrik Jehrlander från Stan (Östersund) tilldelades priset.

Av det sistnämnda exemplet – Hederspriset – torde framgå, att Jamtamot alltjämt, oaktat kravet härpå utgått i stadgarna, vinnlägger sig om att verka för hembygdens fromma.

Punkt 2

"Till medlem (jamt) kan inväljas i Norrlands nation inskriven studerande, som är född eller uppfödd inom Jämtlands län eller någon tid tillhört Östersunds h. allmänna läroverk och som på grund härav eller eljest anser sig vara jämte."

Jamt

Tidigare har nämnts att jamt inom Jamtamot har en specifik betydelse. Detta stämmer, såtillvida att i föreningssammanhang för Jamtamots del en jamt definitionsmässigt är en broder, d v s en person som invalts i föreningen.

Jamtamot som nations- och studentförening

I punkt 2 (§2) dyker för första och enda gången Norrlands nation upp i stadgarna, och detta endast i form av att recipienten måste vara inskriven vid nationen. Härav framgår dock – i vart fall som huvudregel – att Jamtamot skall ha karaktär av studentförening (första ledet). Det utsäges emellertid ingenstädes i stadgarna, vare sig i 1924 års stagdar eller i de reviderade versioner härav som tillkommit åren 1937, 1945 och 1967, att Jamtamot är eller skall vara en nationsförening, d v s en förening inom Norrlands nation i Upsala. Detta må förefalla som en uppenbar brist, men lärer i praktiken inte spela så stor roll, ty nationen torde med största säkerhet någonstädes i sina arkiv ha dokument som utvisar när och i vilken ordning Jamtamot av nationen upptagits som en av nationens landskaps- eller intresseföreningar.

Det bör även noteras, att Jamtamots rent föreningsmässiga anknytning till Norrlands nation – i vart fall i fråga om val av lokal för avhållande av mot – de första decennierna var tämligen svag, för att inte säga obefintlig; sålunda ägde det första motet å nationen inte rum förrän den 17 februari 1920, och motet synes för övrigt ha haft en något urtima karaktär, ty i §4 anges följande: "Beslöts att ordinarie Jamtamot skulle avhållas torsdagen d. 26 februari kl. 7.30 e.m. å Ö. Phoenix" (Skrivare: Erik Amnéus). Såvitt framgår av protokollen var nästa mot på nationen sista onsdagen i oktober 1934, och då i dess dåvarande Gula salong. I protokollet utsägs uttryckligen att det var fråga om ett urtima mot. Ytterligare några år förgingo, tills mot numero tre gick av stapeln å nationen – även nu i Gula salongen – den 16 oktober 1941; först från denna tidpunkt och de närmast följande åren under 1940-talet synes föreningen ha avhållit mer regelrätta mot inom nationens väggar, låt vara att Jamtamot kombinerat nationen med andra lokaler under ett och samma mot. Exempel härpå är motet fredagen den 12 maj 1944, vilket enligt protokollet ägde rum dels i nationens gamla biblioteksrum samt (efter kl. 20.30) å Flustret.

Men som sagt: det är först fr o m 1940-talet Jamtamot på allvar begagnat nationen som sammanträdeslokal och därefter gradvis som nationsförening knutits allt fastare till nationen. Orsakerna till att det dröjde närmare 30 år för föreningen att – i egenskap av förening – bli fastare förankrad i nationen kan man givietvis spekulera i, men två möjliga anledningar kan vara dels dåtida tämligen överkomliga priser å stadens krogar, dels att Norrlands nation inte hade någon med nutida förhållanden direkt jämförbar klubbverksorganisation. En ytterligare bidragande omständighet kan ha varit brödernas i Jamtamot egen på uppfostran eller tradition baserade ovana vid att själva ombesörja mathållning, även om faciliteter härför skulle hava stått dem till buds å nationen; flertalet jamtar torde nämligen ha frekventerat matlag i det dagliga skaffningsintaget.

Motmiljöer

Under de första tre decennierna var annars den särklassigt populäraste och mest frekventerade lokalen krogen Phoenix – i synnerhet övervåningen, Övre Phoenix – vid Fyristorg, där moten med få undantag gick av stapeln under åren 1916 – 1934. Att just Övre Phoenix föll jamtarna så väl i smaken var knappast någon tillfällighet, med tanke på lokalens kulturhistoriskt intressanta inredning med dess kakelugnar, en buffé som "i sitt festmiddagspampiga barock-majestät låg det slutande 1800-talet särskilt nära om hjärtat", gaskronor, piedestaler med slokande palmer, soffor och stolar i 1800-talsrokoko, bilder från Gluntarnes Upsala och mycket annat, allt målande skildrat av Storjamten Gustaf Näsström i en tidningartikel i december 1933 i anledning av innehavarinnans, den 81-åriga fröken Stina Pettersson, död.

Med hänsyn till förekomsten av denna – enligt Gustaf Näsström – "för den samhällsbevarande sällskapsglädjen" avsedda lokal, vars oljemålade tak "längesen förlorat sin egenfärg i kampen mot tobaksröken", framstår det som sannolikt, att inte ens Norrlands nations lokaler erbjudit något i egentlig mening konkurrensdugligt alternativ som sammanträdesplats.

Men allt gott har en ände, och så även moten på Phoenix. Kroglokalen försvann, även om det hus vari den var inrymd ännu står kvar vid Fyristorg. Den 29 april 1934 hölls sista motet på Övre Phoenix. Avskedet från det kära lokuset måste ha varit bittert; dåvarande skrivaren Alan Kristenson – den i mitt tycke störste skalden genom tiderna i Jamtamot – manade vid detta sista Phoenix-mot fram rena undergångsstämningen, i det att han låter några gamla, avlidna jamtar för en stund lämna kyrkogårdarna, när de erfar att de unga sitter och gonar sig på Phoenix. Gamlingarna presenterar sig med orden:

Mæ va int mång, men mæ va jamtlannskæra
å hadde Jamtlann mæ oss heimifråun
de va nog dæ, som gjol mæ bällhte bæra
de varsst ta möen härmæ Fyrisåun.


Avslutningsvis manar Kristenson – alltjämt på jamska (Oviksmål) – genom "döingan" de unga jamtarna att dricka och sjunga, innan allt är förbi och Phoenix är borta:

Jo dreckan u – snart ber dom una glasa
sæen löne klennt te be te fåu in fleir.
Å sjongan ut – snartt kom dom hit å kasa
deck herifråun å schlepp int in deck meir.
Sæen duk dom ta å ber ut borla
å löfft ta döran tyst å flött bortt ahllt.
Å, Gamle Phoenix riv dom jams mæ jorla
– sæen tror je henan kom te blåuse kahllt.
Dåu tarves sekert nog e varm e luve
te känne live trivsamt, lugnt å stihllt,
når tjårrd å mårsker lägg se ne å ruve,
å kring deck illvinn tar på vine vihllt.


Efter Övre Phoenix följde en flackande tillvaro för Jamtamot; sålunda hölls mot inom Upsala å bl a Övre Gästis senast 1941 och Rullan senast 1943, och åren 1935 – 1943 frekventerades Hushållsskolan flitigt.

Utfärder

Jamtamot har dock även med stor entusiasm av och till förlagt mot utanför Upsala stadstullar, i vart fall från 1940-talet. Dessförinnan var utfärderna sporadiska, men i synnerhet den första utfärden – som ägde rum redan den 12 maj 1918 till Sigtuna stadshotell – förtjänar omnämnas. Ditfärden skedde med ångbåt, och beträffande återfärden berättar protokollet: "Stämningen var ganska hög och diskussionen livlig. Br. Ekefelt föreslog, att inga ödesdigra beslut skulle fattas. Jamtamot beslöt i enlighet härmed. Härefter utspann sig en livlig debatt om problemet hemresa till Upsala. Undertecknad föreslog skjuts till Märsta och därefter per järnväg till Upsala. Br. Ekefelt yrkade avslag, ansåg, att förslaget om fortplantning var mindre lyckat och ville i stället föreslå, att jamtarna skulle stanna kvar över natten i någon av Sigtunas berömda ruiner. Härpå följde en livlig diskussion. Br. Ekefelt föreslog kompromiss mellan sitt och undertecknads förslag: Jamtamot skulle stanna i Sigtuna, tills staden fått järnväg." – Nå, så småningom antogs ändå förslaget om skjuts till Märsta med tre röster mot två... (t.f. Skrivare: Fredrik Åhman).

Det skulle föra alltför långt att här i detalj redogöra för alla ställen, som av Jamtamot utvalts som motlokal. Omnämnas kan dock att föreningen – i synnerhet under 1950 – och 1960-talen – med förkärlek förlade sina julmot utanför Upsala, exempelvis till Särsta värdshus i Knivsta.

Sommarmot

S.k. sommarmot förekom sporadiskt under tidigare decennier, men har blivit en fast tradition först fr o m 1974, då mot hölls å studentkårens fritidsanläggning Norreda torp. Härefter har årliga sommarmot förekommit på skilda ställen runt Upsala, t ex i Hågadalen, och 1987 t o m i Roslagen. År 1975 är ett annat märkesår, ty då begynte föreningen hålla sommarmot även i hembygden, vilket alltsedan dess fortsatt inom varierande delar av Jamtland. Kuriöst nog har dock Jamtamot ännu (t o m 1988) inte lyckats gå i land med att förlägga något Heimmot – som sommarmoten i Jamtland numera kallas – till Härjedalen; däremot ägde ett sommarmot – till sin beskaffenhet högst ambulativt – rum i Stiklestad 1981, d v s i Noreg. Anledningen till detta urtima mots förläggning var, att den norske skådespelaren Arne Aas skulle tilldelas ett specialpris på grund av att på Olsok – spelet om heilag Olav – Arnljot Gellines repliker börjat framföras på jamska. Efter en hel del äventyrligheter kommo jamtarna på plats, och prisutdelningen avlöpte lyckligt, i närvaro av minst 10.000 åskådare, bland dem statsministern Gro Harlem Bruntland. – Jamtamot är väl medvetet om var det och Jamtland i själva verket har sina rötter....

Invalskrav

I andra ledet av § 2 uppställs kravet att recipienten skall vara född eller uppfödd inom Jämtlands län eller någon tid ha tillhört det högre allmänna läroverket i Stan. Lydelsen är i princip oförändrad i nu gällande stadgar av år 1967, dock att angivna läroinrättning i stället utbytts mot "Jämtländskt gymnasium".

I §:s tredje led sägs att till jamt kan inväljas den som på grund av andra ledet "eller eljest anser sig vara jämte."(fr o m 1937 "eller eljest äger samhörighet med Jämtland."). Det finns inte särdeles mycket att orda om detta led, men konstateras kan, att i icke så få fall personer med enbart genuint intresse för föreningen eller hembygden invalts.

Tvåterminersspärren och demokratistriden

Desto mer huvudbry vållade ett av Jamtamot år 1945 gjort tillägg, innebärande ett krav på att vederbörande recipient eller gålbeinskär skolat vara inskriven minst två terminer vid universitetet för att ifrågakomma till inval i föreningen (fjärde ledet). Huruvida denna karens de facto tillämpats i någon större utsträckning är höljt i dunkel; av någon anledning – till synes slumpartat – erinrade emellertid i januari 1963 en minnesgod jamt, Carl-Eric Ericsson, motet om vad som egentligen gällde i denna del. Ingen omedelbar reaktion förmärktes, men vid motet den 22 oktober samma år tillämpades plötsligt regeln, med resultat att endast en ny medlem (Åke Reinhammar från Hallviken) invaldes. Dåvarande skrivaren Tage Levin reagerade starkt på det inträffade; följden blev den s k stora demokratistriden under slutet av 1963 i form av ett intensivt och delvis animerat debattutbyte medelst verbala nacksving i Östersunds-Posten mellan skrivaren och ÖH Kjell Zetterström. – Tvåterminersspärren avskaffades sedermera, men inte förrän genom tvenne motbeslut, den 15 oktober 1965 respektive den 12 november samma år, varför karensen således inte finns med i 1967 års stadgar. I dagsläget kan i stället med fog en "ettmotskarens" anses råda, nämligen på så sätt att i princip ingen gålbeining inväljs redan på sitt första mot, utan tilldelas han någon uppgift i hembygdskunskap, varefter han – om han återkommer och nöjaktigt visar sig ha löst uppgiften – eventuellt kan räkna med inval.

1937 beslöt Jamtamot, på förslag av den för stadgerevision tillsatta s k Stora Kommittén, tillföra ytterligare ett led (femte ledet), utgörande ett andra stycke till punkten (§) 2, med lydelsen: "Till medlem kan i undantagsfall väljas i annan härvarande nation eller Lantbrukshögskolan inskriven studerande, som uppfyller något av ovanstående villkor och i övrigt befinnes värdig." Med vissa redaktionella ändringar kvarstod detta andra stycke i 1945 års stadgar, och 1945 års lydelse av stycket antogs ånyo i oförändrat skick i 1967 års stadgar. Stycket, vars praktiska betydelse måhända kan diskuteras med hänsyn till innehållet i §:s tredje led, är således – något som tyder på motsatsen kan i vart fall ingenstädes återfinnas i någon motredogörelse – alltjämt gällande.

Kvinnor på mot

Innan redovisningen av § 2 överges, måste en liten, men för hela Jamtamots verksamhet väsentlig detalj poängteras: i 1924 års stadgar nämns inget, vare sig i punkt 2 eller eljest, om att recipienten skall vara av manligt kön. De ursprungliga stadgarna utesluter därmed – i vart fall vid en strikt läsning eller en tolkning e contrario – inte på minsta sätt att kvinnor kunnat bli medlemmar i föreningen; att så i realiteten inte varit fallet står emellertid höjt över alla tvivel – och ändock har frågan varit föremål för diskussion, t o m livlig sådan. Speciellt intensiv var debatten under 1930-talet (1930 – 193l och 1936). Trots att inga beslut då synes ha fattats om att låta kvinnor delta å mot, förefaller jamtarna ändå ha i något ögonblick av tillfällig sinnesförvirring begivit sig ut på djupt vatten, ty vid åtminstone fyra tillfällen har mot med damer ägt rum, nämligen 1947, 1949, 1956 och 1958. Att så skett torde dock kunna ses som undantag till regelns absoluta bekräftelse; jämför följande citat från ett mot 1964: "...någon djärvdes införa en studentska i farstun så att hon såg oss" (skrivare: Olle Svanberg). I klarläggande syfte bör påpekas, att de mot som avhållits med damer ur förenings- eller sammanträdesteknisk synpunkt sett inte haft särdeles stor karaktär av mot; härpå tyder bl a förekomsten av dans med de inbjudna damerna. Det har heller aldrig varit fråga om att välja in kvinnor, utan blott låta dem bevista motet. – Genom de sedermera tillkomna samarrangementen med damföreningen Härja-Jämt – vilka tillställningar inte är mot utan rätt och slätt kalas i samkvämsform – torde frågan om kvinnligt deltagande å mot definitivt ha avförts som debattämne. – Fr om 1945 års stadgar sägs för övrigt uttryckligen att till medlem kan inväljas ..."manlig studerande etc".

Punkt 3

"Till hedersledamot (storjamt) kan inväljas den, som främjat föreningen eller dess syften."

Förevarande § är fortfarande helt oförändrad såvitt angår de två kriterier som utgör grunder för Storjamtskap. Som ovan nämnts, var storjamt tidigare den högsta och femte graden under ordensväsendets epok; sedermera – oklart när – har begrepper fått en ny innebörd. Ett intressant påpekande görs i ett tillägg till protokollet från den 24 mars 1966, där det sägs att "Mot protokollet gjordes den anmärkningen att Storjamt stavats med litet s, vilket ansågs felaktigt, enär Storjamt stavas med stort S, såhär: Storjamt." Men att Storjamt stavas med versalt S var ingen nyhet, ty redan i 1937 års stadgar anges att "Till Storjamt kan koras etc".

I 1924 års stadgar anges att Storjamten – stavat med litet s, såhär: storjamt – är hedersledamot. Begreppet hedersledamot borttogs redan 1937, och torde sakna relevans inom föreningen. Vidare talades det i 1924 års stadgar om att till storjamt kan inväljas etc. Huruvida härmed avsågs exempelvis att en utifrån kommande gäst direkt, d v s redan vid bevistande av sitt första mot, kunde inte bara inväljas i föreningen, utan även utses till storjamt, eller om avsikten var, att den, som sedan en tid varit jamt, kunde utses, är oklart; betydelsen av ordet "inval" tyder på att den förra varianten inte var utesluten. Det framgår även av ordalydelsen i paragrafen att det för erhållande av Storjamtskap är tillräckligt att vederbörande främjat föreningens syften, vilket ytterligare ger belägg för att en Storjamt fordomdags kunnat utses utan att ha varit verksam i föreningen.

Jamtamots historia utvisar också att i viss mån denna typ av utnämning förekommit, om än inte särdeles frekvent. Det rekvisit som i första hand haft tyngd har varit främjandet av föreningen, och detta har i hög grad accentuerats fr o m 1981. Sedan detta år utses nämligen Storjamtar alltjämt av motet, men först efter förslag av den av motet valda Storjamtskommittén. Denna kommitté med tre ledamöter är ständig, låt vara att den förnyas med 1/3 varje år. Jamtarna kan lämna förslag till kommittén, men dess arbete är underkastat absolut sekretess. I och med tillkomsten av Storjamtskommittén har även särskilda Storjamtsstadgar antagits, vari regleras bl a hur många Storjamtar som kan koras (mellan Stormot).

Punkt 4

"Vid föreningen sammanträden (mot) bär jamt rödluva och storjamt rödluva med vitt bräm, vartill mönster förvaras i skrinet. Styrelseledamot bär vid mot sitt ämbetsband." (Motsvaras av Punkt 6. i 1937 års stadgar och fr o m 1945 av § 6.)

Luvan

Det föreningstecken som tvivelsutan allra mest förknippas med Jamtamot är den röda luvan, vilken till form och färg skall erinra om den huvudbonad som i forna dagar prydde jamtarna, d v s den manliga delen av befolkningen i Jamtland, och vilken klädespersedel enligt legenden vid ett tillfälle lär ha fått bonapartisten Carl XIV Johan att vid en visit i Jamtland förundrat fråga sig huruvida dess invånare voro jakobiner. Alltnog, initiativet till införandet av luvan togs av sedermera Storjamten Olof Behm; i ett protokoll av den 23 april 1920 framgår att Behm just vid detta mot inte var närvarande, men att "den frånvarande goden gm. br. L. Faxén höll ett spirituellt tal om Jämtland och jämtar och avslutade detta med en anmodan till bröderna att öppna vissa mystiska kuvert, som placerats vid varje kuvert – och si! i varje kuvert låg ett ex. av den gamla jämtska 'tegmen cafitis rubrum', hoc est: röuluva med tofs. Omnibus havande satt på simössibus, bröt spontant ett jubel fram, som i anseende till intensiteten var så mäktigt att det sig i ord ej beskriva låter, tofsis dinglandis." (skrivare: Erik Amnéus) – Den omnämnde L. Faxén avser sedermera Storjamten Lars Faxén.

Med hänsyn till stadgarnas föreskrift att luvan skall bäras på mot har föreningen på förekommen anledning – d v s då det framkommit att vissa jamtar tagit sig friheten att även i andra sammanhang ta på sig sina luvor – beslutat tolka stadgarna på så sätt att "luva bäres på mot och endast på mot." Speciellt under 1980-talet synes Jamtamot ha fått orsak att ingripa på denna punkt. Å andra sidan bör här inflikas, att enligt motbeslut söndagen den 16 mars 1969 får en jamt "se ut hur fan som helst" (enligt skrivaren Sten Beskow), och detta torde innefatta även klädseln; att beslutet dock har åtminstone en given begränsning framgår därav att Jamtamot omkring 1970 beslutat införa luvbot för jamt som inte medhar luva å mot. Sedan 1977 uppgår boten till två kr för jamt och till fem kr för Storjamt. – Numera utgår även bot till den s k torpfonden för förekommande anglosaxiska uttryck av jamtarna å mot. Storjamtsluvan omnämns första gången i ett protokoll av den 21 mars 1923 (§ 13), då rektorn emeritus vid Östersunds H.A.Läroverk, v. pastorn C.A. Hägglund – inom Jamtamot härefter kallad "farbror" – utnämndes till föreningens hedersledamot, d v s Storjamt. – Brämets på Storjamtluvan utseende (taggar av närmast "tuppkamsmodell") har varierat något genom åren, men har numera fastställts av Storjamtskommittén till den ursprungliga modellen.

På tal om huvudbonader bör även nämnas en tredje inom Jamtamot förekommande luva, nämligen den i början av 1960-talet tillkomna Yngstluvan. Denna luva, som finns i endast ett exemplar, är avsedd att å mot – enkannerligen dess senare skede – bäras av Yngsten, d v s den som av motet p g a sin ålder eller sitt "unga sinnelag" utses till vissa uppgifter, exempelvis att rena Fyrisån och att tacka för maten. Reningen av Fyrisån – vilken arbetsuppgift tillkom 1972 – tillgår sålunda, att ett ämbar vatten hämtas ur Fyrisån och töms i nationens slasksystem. Härigenom kommer det från Fyrisån itömda vattnet att genomgå rening tillsammans med övrigt avloppsvatten från nationen. Dessutom tas ett ämbar rent vatten från nationen och töms i Fyrisån, vars kontaminerade vatten härigenom spädes ut; dubbelverkande rening uppkommer sålunda. Håkan Sandler var den förste jamt som, iförd den stickade, helvita Yngstluvan, hade nöjet att på detta sätt göra en bestående insats i och för Jamtamots miljövårdande verksamhet.

Ämbetsband

Styrelseledamot skall vid mot bära ämbetsband. När dessa band, vilka bäres över axeln, tillkom, torde inte kunna fastställas. Klart är dock – det framgår av gamla fotografier – att de fanns redan under förra hälften av 1920-talet. Det sagda gäller inte beträffande Munskänken och Redaktören, vilka styrelseposter inrättats senare, men även dessa ämbeten har sina band.

Skrinet

År 1917 anskaffade Leonard Estensson i sin hemtrakt Undersåker ett gammalt matsäcksskrin, vilket donerades till Jamtamot för att tjäna som förvaringsutrymme för vissa föreningens ägodelar. Skrinet omtalas särskilt i 1924 års stadgar såsom det ställe vari storjamtsbrämets mönster skall förvaras. I stadgarna fr o m 1937 har t o m skrinet givits en högre dignitet, ty lydelsen är nu ..."vitt bräm, vartill mönster förvaras i arkivet (skrinet),..." , d v s skrinet har status av föreningens arkiv.

Arkiv – Kammarn

Förvisso kan skrinet under Jamtamots första decennier i praktiken ha haft en uppgift att fylla ur akriveringsynpunkt, med hänsyn till föreningens då troligen relativt fåtaliga ägodelar. Efterhand har emellertid skrinets arkivfunkion blivit så gott som helt överspelad på grund av Jamtamots tilltagande inventarieanskaffning och växande föreningsmaterial såsom protokollsböcker, fotografier, Jemtlandica och konstverk. Beträffande föreningens Jemtlandica-innehav har arkiveringsbehovet lösts genom deposition i nationsbiblioteket. Vidare har Jamtamots protokollsböcker och vissa värdefullare dokument inhysts i nationens kassavalv; särklassigt störst betydelse för föreningens egen direkta verksamhet har dock Kammarn, ett studentrum å studentvåningen å gamla nationshuset. Ifrågavarande lokal övertogs av Jamtamot som föreningslokal vid återflyttningen från Exilium hösten 1972, och har sedan dess varit av utomordentligt stor betydelse för föreningens verksamhet, inte bara som arkiv, utan väl så mycket som sammanträdes- och t o m övernattningslokal.

Gamlestens stol

På kammarn – där Jamtamot under våren 1988 installerat en egen ägandes kristallkrona – förvarar föreningen ett antal ägodelar av märkligare beskaffenhet; att här i detalj redogöra för alla dessa skulle föra för långt, men några exempel kan lämnas. Till att börja med kan nämnas Gamlestens stol, vars överrede tidigare varit quratorsstol å nationen, medan underredet härrör från en gammal rektorsstol på Wargentinsskolan i Stan. Överdelen av stolen donerades till Jamtamot av dåvarande byggnadssekreteraren vid nationen Hans Wibom. Den "uppknissade", vridbara stolen har sedan Julmotet 1973 utgjort Gamlestens (tidigare Äldstens) stol, eller den stol på vilken han under middagen å mot sitter vid honnörsbordet, omedelbart på ÖH:s högra sida. Storjamten Lars Faxén – en gång själv qurator – blev den förste att inviga stolen.

ÖH-klubban

Vidare förvaras ÖH-klubban här mellan moten. Föreningen har haft ett antal klubbor, vilka försvunnit, men den nuvarande har Jamtamot i alla händelser lyckats behålla sedan 1978, då ÖH Thord Larsson-Graff till motet överlämnade en av hans fader, Nils Larsson i Landön, donerad, omkring hundraårig handsvarvad drevklubba av rekorderlig statur, gott och väl i klass med talmannens i Svea rikes riksdag klubba. ÖH-klubban synes innan den kom i föreningens ägo ha varit i flitig användning med inslagning av lindrev i väggar.

Fanan

Jamtamots egen fana bör heller inte förbigås. Den nuvarande fanan är från 1978. Fanan är en luva, modell större, med vederbörlig tofs. Storjamtsbräm kan, efter behov, appliceras med hjälp av tryckknappar. Fanan är i triangelns bas stäng- och öppningsbar dymedelst blixtlås, och kan härigenom uppnå fulländad luvapparation. En tämligen identisk fana till den nuvarande tillkom redan 1973, efter berömvärda sömnadsinsatser av Lasse Forss och Storjamten Nils Bergvall, men oaktat deras hantverksskicklighet tog sig tofsen före att blåsa av redan vid fanans premiärhissning å den på nationens tak belägna flaggstången ...

Hjolbenningen

Bland konstverken på Kammarn kan nämnas Storjamten Yngve Gamlins säregna alster "Hjolbenningen", vilket storslagna verk donerades till Stormotet 1973 av sedermera Storjamten Staffan Sandler. Av befintliga litterära verk må omtalas ett antal originaldikter av 1975 års hederspristagare Beppe Wolgers; dikterna ingår i dennes "Röster från Vattudalen."

Storsjöodjurssaxen

Storsjöodjurssaxen

Den på sitt sätt allra märkligaste inventarien är emellertid den år 1962 till föreningen av Per-Martin Hamberg donerade Storsjöodjurssaxen. Fångstredskapet i fråga förde från 1962 en tämligen ambulerande tillvaro, och befann sig än på Studentvägen i någon korridor, än på nationen (t ex på Orvar) och vistades självfallet på Exilium, men hamnade slutligen, 1972, på Kammarn. Jamtamot har konstaterat, att saxen är den originära – tillkommen i seklets begynnelse i samband med en fångstexpedition till Storsjön, ekonomiskt stöttad av bl a monarken Oscar II –, och att den sax som innehas i Stan av länsmuséet blott utgör en "mjukkopia i plast, utvisande Jämtlands läns gränser". Så är det alltså med den saken.

Jamtamots stora sköld

Stora skölden

Slutligen kan av ägodelarna på kammarn nämnas den "stora skölden", på vilken målats Jamtlands och Härjedalens vapen. 1924 föreslog fogden S.H.T. Kihlgren anskaffandet av en sköld, och sedan skrivaren Bertil Nordenfelt skaffat fram skölden, målades densamma av Carl Zetterström – en sentida släkting till medicinprofessorn Zetterström – och konstnären Anders Liljeqvist. Avtäckningen skedde i februari 1925. Av någon anledning synes skölden ha försvunnit på 1930-talet, men vid 40-årsjubiléet 1955 hade den kommit till rätta och kunde ånyo avtäckas.

Sigillet

Jamtamots sigillstamp Övriga insignier av intresse är följande: Jamtamots sigill, i vilket avbildas en luva och runt om denna texten "Jamtamot Upsala", används främst å den s k Stora kallelsen, eller kallelsebrevet till de till reception kallade gålbeinskäran. Sigillstampen är utförd av juveleraren Pelle Andersson i Stan efter ett utkast av jamten Arvid Gudmundsson. Den donerades 1936 av ÖH Nils Landin.

Logotyp

I oktober 1972 fastställdes Jamtamots sedan dess i diverse officiella sammanhang använda logotyp, bestående av namnet Jamtamot med en luva över begynnelsebokstaven. Toppen av luvan samt tofsen och den tråd på vilken tofsen är fäst är utsträckt över nästan hela namnet, fram till bokstaven o. Upphovsman till logotypen är sedermera Storjamten Olle Bergvall.

Nålar

Efter att ha utlyst en pristävling, där i vart fall tvenne jamtar inkom med förslag, infördes i mitten av 1960-talet en Jamtamotsnål, i form av ett "J" med en röd triangel överst. Nålen ersattes under verksamhetsåret 1979-1980 av en något annorlunda nål, där ett "J" med röd luva framträder mot en fyrkantig, svart botten.

Punkt 5

"Jamt erlägger i inträdesavgift 3 kr. Om upptagande av särskilda års- eller terminsavgifter fattas beslut i den ordning, som i punkt 11 stadgas."

Inträdes- och medlemsavgifter

1924 års stadgar har i denna del självfallet – vilket merendels blir fallet då belopp anges – blivit föremål för ändring. I 1945 års upplaga av stadgarna var inträdesavgiften höjd till fyra kronor, vari dock avgift för luva ingick. Nu gällande stadgar anger inget belopp, men väl att inträdesavgiften skall täcka kostnaderna för sångbok, luva och nål. Enligt 1937 års stadgar har jamt även att fr o m sina andra termin erlägga terminsavgift; formellt gäller detta ännu, men senast någon faktisk terminsavgift beslutats synes ha varit 1964, då den bestämdes till 2 kr 50 öre. Alltsedan dess har motet visserligen – i enlighet med stadgarnas krav – bestämt terminsavgift, men till exempelvis beloppet "0 kr 0 öre". I praktiken är alltså termins- eller medlemsavgiften slopad, och lika bra är väl det, ty indrivandet härav skulle med största säkerhet komma en hel del omständligt krångel åstad; dessutom kan terminsavgiften i ett tidigare skede möjligen ha haft viss ekonomisk betydelse för föreningen, medan numera den väsentligaste inkomstkällan är föreningens arrangement, inte minst de externa, d v s i andra sammanhang än mot. Behovet av medlemsavgifter är därför inte särdeles påtagligt.

Punkt 6

"Föreningens styrelse består av följande sju å höstterminens första mot eller eljest, när ledighet uppstår, valda ledamöter: Överhövdingen, Hövdingen, Goden, Skrivaren, Fogden, Gillevärden och Sjumannen. Vid samma tillfälle väljes tillika Lekaren."

På grund av det nära sammanhanget med punkt 6 återges på en gång

Punkt 7

"Överhövdingen eller, vid förfall för honom, Hövdingen för ordet vid mot och styrelsens sammanträden samt företräder föreningen utåt. Goden leder intagningsförhandlingarna enligt fastställd ordning. Skrivaren för redogörelser för vad vid mot och styrelsens sammanträden förhandlas, utskriver kallelser samt handhar föreningen skrin och jamtbok. Fogden ombesörjer uppbörden och handhar föreningens drätsel. Gillevärden anordnar i samråd med styrelsen föreningens fester. Sjumannen biträder Goden och vid behov övriga styrelseledamöter. Lekaren leder och främjar sången."

Styrelsen

Redan i begynnelsen befanns de konventionella benämningarna på styrelseledamöterna otillfredsställande; mer jamtska beteckningar eftersträvades. Såvitt framgår av föreningens andra protokollförda möte, den 27 februari 1915, beslöts inhämta förslag av "Äcke i Myssjö och Walter i Mörsil" – med andra ord jamtmålsförfattaren Erik (Äcke) Olsson och riksdagsmannen Olof Walter – i "namnfrågan". Därmed kan ha avsetts föreningens namn eller styrelseledamöternas benämningar. Hursomhelst: den 16 november 1915 skedde styrelseval, och de poster som därvid tillsattes var Överhövding (ÖH; ordförande), Hövding (H; vice ordförande), Gode (Go; ceremonimästare), Sjuman (7-man; Godens medhjälpare samt fotograf), Skrivare (Skr; sekreterare), Gillevärd (Gi; festansvarig) och Fogde (kassör). Inom parentes angivna förkortningar är officiella enligt 1967 års stadgar, och funktionerna noteras för att sambandet med de allra första styrelsebeteckningarna ska framgå. Kuriöst nog är det enbart Gillevärden som än i dag har kvar den ursprungliga benämningen från det allra första motet. Emellertid är den "sjunde styrelseposten" i och för sig nästan lika ursprunglig, enär den av Ragnar Berg (se ovan ang. "De första jamtarna") innehavda posten benämndes Sjuman. Förutom enbart karaktären av sjunde post, kan titeluppfinnarna ha haft de gamla namnen sexman – en ordningsman för kyrkotukt i en socken – samt tolvman – gammal benämning för nämndeman – i åtanke som jämförelseobjekt.

Vårterminen 1923 tillkom en åttonde post, nämligen den som sånganförare. Postens förste innehavare var sedermera Storjamten Arthur Bååthe. Tämligen omgående, och i vart fall manifesterat i 1924 års stadgar, utbyttes sånganföraren mot titeln Lekare. Ifrågavarande ämbetsman hade ursprungligen att leda och främja sången, men fr o m 1937 års stadgar har tillkommit ... "och underhållningen vid moten."

1929 inrättades som ett nionde ämbete posten Munskänk. Postens förste innehavare var Johan Andersson. I 1937 års stadgar anges, att Munskänken "biträder Gillevärden." Åren 1943 – 1955 var posten såsom överflödig ansedd avskaffad, men har därefter återinförts; enligt § 10 i nu gällande stadgar föreskrivs att "Gillevärden ordnar med biträde av Munskänken föreningens fester."

Jamtamots styrelse har således under flera decennier haft nio ledamöter, jämfört med det ursprungliga antalet om sex. Men inte nog härmed, ty på 1960-talet aktualiserades frågan om inrättande av ett ämbete som fotograf, d v s en tionde post. Detta ledde vid 1965 års styrelseval till att Henry Dahlström valdes till fotograf. Även åren 1966 och 1969 vades fotograf, liksom 1972. Sistnämnda år hände sig emellertid, att 7-mannasysslan blev vakant, varför tidigare utsedde fotografen Torbjörn Jutman valdes till 7-man. Härigenom kom fotograferandet att inlemmas i 7-mannens arbetsuppgifter, och så är det alltjämt.

Ett ytterligare ämbete tillkom på 1970-talet, i och med tillkomsten av Jemtlands Tidning, varom mera nedan. Den förste redaktören för tidningen, Thomas Johnsson, invaldes 1974 som Hövding i styrelsen, vilket även i detta fall – i likhet med fotograf och 7-man – medförde ett kombinat av tvenne styrelseposter, eller i vart fall två tämligen utpräglade styrelsefunktioner. Huruvida redaktören skulle ingå som en tionde ledamot av styrelsen var därefter under en tid föremål för kommittéväsendets behandling, vilket 1975 föranledde inrättandet av en "extra" styrelsepost. 1976 valdes däremot Ulf Pettersson till såväl Gode som Redaktör (en sammanslagen post), men 1977 klarnade det hela, i och med att redaktörskapet bröts loss till en tionde post, något som till yttermera visso blivit beslutat å två mot under 1979, innebärande en stadgeändring. Styrelsen har följaktligen i dagsläget 10 ledamöter.

Beträffande styrelseämbetenas arbetsuppgifter kan tilläggas bl a följande. Överhövdingen – normalt kallad rätt och slätt ÖH – har en unik ställning inom föreningen såtillvida att han städse anses ha vunnit rövkroken, antingen i "sedvanligt glänsande stil", om han fysiskt deltagit, och eljest i "osedvanligt glänsande stil"; ve den skrivare som missat distinktionen! ÖH är dessutom den ende som kan göra sig skyldig till fadäs för inträffad blamage – övriga jamtar kan endast ådra sig reprimand härför. I fråga om skrivaren kan poängteras, att han skall upprätta redogörelser, och sålunda inte producera enbart torftiga beslutsprotokoll. Skrivaren har därmed stor frihet att utforma protokollen, vilket ofta resulterat i mycket välformulerade och roande, ja, stundom även ytterst fylliga motredogörelser. Av 1924 års stadgar framgår, att skrivaren är den ursprunglige arkivarien i föreningen, eftersom han skolat handha skrinet. I 1945 års stadgar sägs i stället att goden har uppgiften att förvalta föreningens arkivalier. Sedan 1967 är dock hövdingen "materialförvaltare". Jamtboken är den bok i vilken nytillkomna jamtar allteftersom haft att inskriva sig, med angivande av födelsedag och – ort, utbildningsdata m m. Tyvärr har bokens förande under senare årtionden i hög grad försummats.

Som tidigare nämnts, hade lekaren till att börja med som enda uppgift att leda och främja sången vid moten. Att sången och musiken genom hela föreningens historia spelat – och alltjämt spelar – en mycket stor roll, är höjt över alla tvivel, varom inte minst motredogörelserna lämnar åtskilliga besked. Föreningens första sångbok, ett åttasidigt häfte med nio nummer, tillkom 1932. Därefter har nya och delvis omarbetade upplagor utkommit åren 1951, 1968 och 1983, innehållande 30, 21 och 37 nummer för respektive år (1983 års sångbok innehåller dessutom en "extravisa"). Åtskilligt skulle i och för sig förtjäna omnämnas beträffande dessa sångböcker; jag nöjer mig här med att peka på att inslaget av visor avfattade på jamska och härjedalska numera är klart dominerande. Oavsett tillgång på sångböcker, kan även konstateras, att jamtarnas sånglust stundom kanaliserats i såväl kör – som kvartettsång; det senare omnämns ha förekommit på mot redan 1920. Dessutom kan erinras om den i slutet av 1970-talet tillkomna s k Jamtamot-kvartetten, vilken tjänsgjort även å nationen, exempelvis i vårbalssammanhang, och som ännu är (i viss mån) verksam under dirigentskap av Storjamten Nils Sjölander. Självfallet kan heller inte förbigås en sådan sentida musikalisk institution som Storjamten Hans Peter (HP) Burman, som bl a låtit tonsätta vissa av Erik (Äcke) Olssons i publikationen "Gott humör" på jamska författade dikter.

Lekarens sedermera tillkomna uppgift att även främja underhållningen vid moten, har tagit sig mångahanda uttryck genom åren; bl a kan nämnas hans enväldiga avdömande av rövkroken. När denna illustra idrottsgren först utövades å mot är inte klarlagt, men i vart fall finns det belägg för att den förekom under förra hälften av 1960-talet. Protokollet av den 15 oktober 1965 hävdar att VM i rövkrok avhållits på mot, vilket dock bör tas med en god nypa salt, enär ingen kungörelse om detta världsmästerskap torde ha skett i förväg. Däremot gick den 11 juli 1976 ett vederbörligen bekantgjort VM i rövkrok av stapeln å Expo Norr i Stan. Segrade gjorde "Tigern från Hallom", Olof Jonsson, mera känd som Ol'Jonssa, efter final mot en norrman. – Vidare kan nämnas luciafirandet inom Jamtamot, en tradition, vari lekaren torde ha haft sin beskärda del. Redan den 24 november 1948 berättas följande: "Lucia med sina tärnor gjorde sitt intåg ... Lucia Lindström (i en raffinerad klänning från Lilla Edet) med sin spröda stämma och tärnorna Dahlberg och Danielsson med sina ljuva, strålande ansikten gav just det väsentliga i Lucias budskap till oss. Halléns ypperliga nygestaltning av texten till Luciahymnen medverkade i hög grad till succén." (Skrivare: Eli Mannegard).

Jamtlands Tidning

Den tidigare omtalade Thomas Johnsson utgav det första numret av Jamtamots medlemsorgan hösten 1972. Tidningen hette då Jämtlands-Posten, men efter hot om stämning från namnrättsinnehavarnas sida, var det säkrast att omgående byta namn. Följaktligen blev det Jemtlands Tidning i stället. Utgivningen har i och för sig varit något intermittent, men med undantag av 1973 och 1984 – då ingen tidning utkom av trycket – har ett eller två nummer årligen utkommit. Publikationen bytte år 1983 namn till det nuvarande, Jamtlands Tidning.

Punkt 8

"Styrelsen verkställer inval av nya jamtar och äger handla å föreningens vägnar; dock må den ej besluta om utgift, som överstiger 30 kr., eller om upptagande av avgifter.

Viktigare ärenden böra av styrelsen beredas, innan de företagas till avgörande å mot."

Enligt 1924 års stadgar åvilar det styrelsen att "verkställa" inval av nya jamtar. Formuleringen ger intryck av att det uteslutande skulle vara styrelsens sak att ombesörja invalet, d v s att föreslå eller välja ut vilka som bör kallas, att utfärda kallelse, att handlägga receptionsmysterierna och att besluta om inval. Motet som sådant skulle med denna tolkning i princip inte ha någon som helst beslutanderätt i fråga om inval av nya medlemmar. Visst stöd för att detta tillvägagångssätt skulle ha varit gällande kan också återfinnas i protokollen; redogörelsen för motet den 9 november 1929 inleds nämligen på följande sätt: "Före motet företogs reception av etc" (med uppräkning av ett antal recipiendi). Därefter anges i samma protokolls punkt 1 att motet öppnades av ÖH. Ett flertal liknande exempel kan återfinnas. Å andra sidan framgår i många fall att motet inletts med reception eller att denna ägt rum först sedan motet öppnats och ett antal ärenden redan avklarats; sålunda sägs i protokollet av den 22 november 1924 att motet inleddes med intagning av nya jamtar, och den 8 februari 1923 anges först i § 6 att reception ägt rum. Hur beslut om inval skett – d v s om motet haft något inflytande därvid eller ej – framstår vid angivna förhållanden som höljt i dunkel; "verkställandet" av inval av nya jamtar ger åtminstone intryck av att inte helt ha exkluderat motets medverkan. Tillvägagångssättet torde i alla händelser ha klarlagts fr o m 1937 års stadgar, där det i punkt 12. uttryckligen anges, att "Om inval av nya medlemmar beslutar Motet, varvid minst 2/3 röstövervikt erfordras." Denna bestämmelse gäller alltjämt. 1945 tillkom i och för sig bestämmelsen ( i § 12) att om inval av nya medlemmar skall beslutas å valmot vid varje termins början, och praxis synes även – åtminstone under 1940-talet – ha i denna del överensstämt med stadgarna; omsider har dock motet funnit för gott att låta verkställa intagning av nya medlemmar närhelst anledning förelegat, låt vara att de "stora" intagningarna med ett vittomfattande register av receptionsmysterier alltfort äger rum första motet varje termin.

Ytterligare något kan tilläggas. 1937 års stadgar har i en §, punkt 11., det tämligen självklara tillägget – i sak ännu oförändrat – att styrelsen skall verkställa mots beslut. Beloppsgränsen om 30 kr höjdes i 1967 års stadgar till 50 kr, och är sålunda den nu gällande, men den torde sedan länge i praktiken ha utgjort en obsolet bestämmelse. 1937 tillkom även i punkt 12. följande formulering: " I synnerligen ömmande fall äger styrelsen efterskänka stadgade avgifter." (motsvarar § 13 i 1967 års stadgar). Det kan ifrågasättas om, och i så fall när, denna regel någonsin tillämpats.

Punkt 9

"Styrelsen är beslutför, då minst fem ledamöter äro närvarande. Beslut fattas med enkel röstövervikt. Vid lika röstetal äger Överhövdingen utslagsrösten."

Det kan nämnas, att quorum-regeln år 1937 av någon anledning ändrades till sex ledamöter; fr o m 1945 har emellertid en återgång skett till det ursprungliga antalet, fem.

Punkt 10

"Mot hållas på kallelse av styrelsen och böra vara minst två varje termin."

Förevarande § är på sitt sätt den viktigaste i föreningens stadgar. Oavsett vad på annan ställe i stadgarna sägs om att gillevärden (med biträde av munskänken) har att ordna föreningens "fester" – inkluderande mot –, är det självfallet hela styrelsens sak att arrangera mot; detta är i själva verket styrelsens primära, allt överskuggande uppgift.

Fr.o.m. 1937 stadgas att "Föreningen håller sammanträde (Mot) minst två gånger varje termin." Det tidigare fakultativa stadgandet har sålunda gjorts obligatoriskt. – Motantalet har varierat starkt genom åren. 1919 synes – i vart fall av protokollsboken att döma – inget mot ha avhållits. Likaså uppvisar 1920-talet låga siffror, med flera år med endast ett eller två mot. 1930-talet var bättre, varpå – helt naturligt – följde en nedgång under krigsåren; motverksamheten avstannade dock ingalunda. Från 1960-talet kan konstateras en klar ökning i motantalet. Åren 1978 – 198l uppgick antalet mot årligen till nio, och betraktas läsåret 1978 – 1979 i detta sammanhang som "år", avhölls inte mindre än 10 mot, ett urtima mot därvid inräknat. Detta är det absoluta rekordet i Jamtamots historia. Urtima mot har avhållits vid vissa tillfällen. Stormot – varmed enligt skrivaren Alan Kristenson avses "stort mot av jamtar" (definitionen finns intagen i protokollet av den 9 maj 1936) – avhålls vid jubiléer.

Stadgarnas beteckning "valmot" torde ursprungligen inte specifikt ha åsyftat det mot, då styrelse väljes – vilken betydelse Valmot sedermera fått –, utan snarare de mot, då inval av nya medlemmar skolat ske. Valmotet är numera regelmässigt vårterminens å nationen sista mot. Namnen på moten är en relativt sentida företeelse, ty först hösten 1972 fattades beslut om att varje mot skall ges ett speciellt namn. Förutom Valmot är därvid Prismot, Ockupationsmot (f d Surströmmingsmot) och Julmot de enda definitivt inarbetade namnen, i betydelsen årligen återkommande mot; såsmåningom kan detta komma att gälla även beträffande Heimmot. Av övriga tämligen frekvent återkommande namn kan pekas på Grötmot och Ärtmot.

Motnamnen ger i viss mån en antydan om den mathållning som i vart fall de senaste decennierna förekommit, bl a julbord, surströmming, flötgröt (d v s gröt kokad på vetemjöl och grädde) och ärtvälling (ärtsoppa). Självfallet gives åtskilliga exempel i övrigt på att hemlandsskaffning avnjutits, men gillevärden har, utöver ovan angivna menyer, i stort sett haft full frihet att på övriga mot själv bestämma matsedeln, åtminstone så långt tillbaka i tiden som Jamtamot själv ombesörjt tillagningen av kosten.

Punkt 11

"För antagande av annat förslag än i punkt 13 stadgas fordras enkel röstövervikt. Vid lika röstetal äger Överhövdingen utslagsrösten.

Huruvida å mot väckt fråga jämlikt punkt 8 först bör av styrelsen beredas, avgör Överhövdingen."

Punkt 12

"Å vårterminens första mot utses två granskare, som ha att granska styrelsens förvaltning och däröver vid höstterminens första mot avgiva fullständig berättelse."

Om punkt 11. finns inget av intresse att förtälja. Punkten 12. har i olika omgångar varit föremål för ändring. Nuvarande lydelse är följande (§ 15): "Å höstterminens först mot utses två granskare och en ersättare, vilka ha att granska styrelsens och fogdens särskilda förvaltning samt däröver vid påföljande hösttermins första mot avgiva berättelse." – Ersättaren för granskarna tillkom 1945. Bakgrunden till den tidsmässiga förskjutningen i fråga om tillsättandet av granskarna är oklar, men torde sammanhänga med gjorda erfarenheter beträffande erforderlig tid för att färdigställa granskningsberättelsen, vilken skall avse såväl fogdens ekonomiska förvaltning som styrelsens övriga förvaltning. Efter redaktörskapets inrättande har även redaktören varit föremål för separat granskning. Konstateras kan, att det torde tillhöra de absoluta undantagen att granskningsberättelse framlagts i stadgad tid; snarare torde flera månaders fördröjning ha varit det vanliga.

Punkt 13

"Förslag till ändring av dessa stadgar kunna skriftligen ingivas till styrelsen. För antagande å mot av sådant förslag fordras, därest styrelsen tillstyrkt detsamma, enkel men eljest minst 2/3 röstövervikt."

I 1937 års stadgar är styrelsens eventuella tillstyrkande av stadgeändringsförslag slopat. I stället har tillkommit kravet att två på varandra följande mot skall godkänna föreslagen ändring. Fr o m 1945 uppställs heller inget krav på skriftligt upprättat och till styrelsen inlämnat förslag, men i gengäld erfordras att minst 14 dagar förflutit mellan de två moten.

Vare sig 1924 eller 1937 års stadgar har någon bestämmelse om föreningens upplösning. Däremot tillkom 1945 en § 17 – ännu gällande – av följande lydelse:

"För föreningens upplösning fordras enhälliga beslut vid två på varandra följande mot med minst 14 dagars mellanrum. Vid dessa mot skola minst 4/5 av föreningens i staden närvarande matrikelförda medlemmar närvara.

I händelse av upplösning skola föreningens arkivalier tillfalla Norrlands nation och dess tillgångar föreningen Heimbygda."

Som enda kommentar till §:n kan sägas, att det, i vart fall enligt stadgarna, torde bli tämligen svårt att någonsin upplösa föreningen. Det torde nämligen alls inte kunna uteslutas, att det städse kan finnas åtminstone en jamt som motsätter sig en dylik åtgärd.

* * *

Av stadgarna framgår ingenstädes hur det ska gå till att avhålla mot; det kan därför vara på sin plats att i korthet nämna något härom. (Beskrivningen nedan avser nutida förhållanden.)

Motet inleds med att ÖH förklarar detsamma – med angivande av motets nummer sedan starten 1915 – öppnat, varpå kallelseförfarandet godkännes eller förkastas. När dessa preludier avklarats, följer regelmässigt skrivarens deklamation av redogörelsen från föregående mot. Protokollet från senaste motet blir påfallande ofta föremål för intensiva och långvariga diskussioner – flera timmars ältande är ingen ovanlighet – innan motet slutligen finner för gott att i bästa fall godkänna protokollet, vilket vanligtvis sker först efter ett antal ändringar och tillägg. Efter ytterligare ett antal förhandlingspunkter – föredragningslista nyttjas inte, utan förekommande frågor upptas på initiativ av ÖH eller i övrigt spontant av jamtarna –, där i knepigare fall ofta någon lämplig kommitté tillsätts, kan det bli dags att utse kvällens Gamlest, ävensom en Tyngst. Den senare hivas på starka armar upp i luften under gruppfotograferingen. Så vidtar supén. Det är inte särdeles ovanligt att denna kommer igång framemot halv tolv, tolv eller t o m senare om aftonen, då vissa andra föreningar å nationen redan avslutat sina möten ... Även under supén förekommer regelmässigt förhandlingar. Begärs votering – och det förekommer ofta – träder de ständiga rösträknarna, Storjamtarna Olle och Nils Bergvall, eller, vid förfall för endera eller båda av dessa, annan eller andra för det aktuella motet utsedda rösträknare, jämte en s k spegel, i funktion. Vid röstning röstar en jamt hur många gånger han vill. Sluten omröstning medelst skrivna sedlar förekommer endast vid val av hederspristagare (här kan jamten i varje röstomgång rösta på endast en kandidat). Under supén – eller ibland tidigare – låter motet någon inbjuden gäst framföra ett föredrag i något ämne, som inte nödvändigtvis behöver ha med Jamtland eller Härjedalen att göra. Gästen kan även vara en musikant. Vidare utfrågas gålbeinskärar, och sker eventuella inval. Dessutom ges Yngsten tid och utrymme att fullgöra sina uppgifter. Den idrottsliga sidan tillgodoses genom att en turnering i rövkrok exekveras. – Frampå småtimmarna följer, i vart fall fr o m 1972 då Jamtamot kom i besittning av Kammarn, en god stunds avkopplande kammarsittning; härpå kan i sin tur följa någon form av Nachspiel, exempelvis å Studentvägen. Definitionsmässigt anses ett mot inte avslutat förrän "siste jamten gått hem", d v s då han lämnat den lokal där motet pågått. Det bör därvid observeras, att jämväl nachspiellokal kan anses som motlokal.

Slutligen kan tilläggas, att Jamtamot, quratelet och framför allt klubbverket till stor förtrytelse, inte är särdeles villigt att i förtid lämna Kammarn. Detta kan dock stundom få sina vådor. Ett exempel härpå utgör ett mot på 1970-talet, som gästades av fil. lic. Ejnar Haglund. Han blev sittande tillsammans med jamtarna på Kammarn till frampå morgonsidan. När jamtarna sedermera skulle bryta upp, befanns nattvakten redan ha gjort sin rond, varför sällskapet var inlåst å nationen i gamla huset. Alltnog, efter viss möda lyckades jamtarna få upp ett fönster ut mot Västra Ågatan, och ett försök gjordes att hissa ned Haglund på trottoaren. Detta gick något brådstörtat, och han blev liggande på marken. På tillskyndande jamtars oroliga förfrågan förklarade emellertid Haglund, efter att ha kommit på benen, att med honom vore ingen fara, ty han hade, som han sade, "varit med om diverse entréer och sortier i sina dagar".

Med det anförda har läsaren av denna lilla kompilering förhoppningsvis erhållit åtminstone ett visst hum om nationens äldsta förening alla kategorier, Jamtamot redivivum.



Reddningscorpsen i Gamla salen på Norrlands nation 1956