Jamtamots krönika 1956–1957

ur Norrlands nations Landsmannahälsning no 14, 1957

Denna artikel får kopieras för privat läsning och icke-vinstbringande spridning inom den egna kamratkretsen (ett av syftena med att lägga ut artikeln), men får ej utan författarens medgivande genomgå allmän spridning via andra media än Jamtamots hemsida, oavsett om spridningen är vinstbringande eller ej. Senaste uppdatering: 2006-02-10
Jamtamot, veteranen bland landskapsföreningarna, skulle vid det här laget kunna börja leva på gamla lagrar, vilket också skett under det gångna året i och med att traditionernas fana hållits högt. Men året har också varit fyllt av nya idéer och impulser, förverkligade såväl som förflugna.

I mitten av maj höll jamtarna sitt traditionella vårmot, denna gång på Vårdsätra, och hade det stora nöjet att få njuta av Storjamten och författaren Gustav Hedenvind-Erikssons mustiga berättarkonst och livsfilosofi. Senare på kvällen höll jamtarna, ystra av vårkänslor och punsch, till lokalbefolkningens förtjusning, en friluftskonsert med föreningens egen blåsorkester Phontrattarna som främsta dragplåster.

Den jämtländska höstterminen började som vanligt med avätande av surströmming, denna för magsäck och leverfunktion så väsentliga delikatess. När nu den detaljen var ordnad förklarade sig jamtarna villiga att med friskt mod hugga in på sina profana studier. Den på moten ofta och gärna sedde advokat Olle Behm sörjde för att storjamtarna blev väl representerade.

Lördagen den 27 oktober gästspelade den jämtländska folkfesten Joelmässan för första gången på nationen i Jamtamots regi. Nationsmedlemmarna undfägnades i rikt mått med både bröd och skådespel. Brödet bestod denna gång av den gamla jämtländska rätten kams, som efter detta fått många förespråkare. Kortfilmer i nedre läsrummet, utställningen "Från storväst till rödluva" och bygdeteater utgjorde ackvisitioner för de skådelystna. Vid den efterföljande dansen var hambo och snoa populära inslag.

Den 4 december fylkades jamtarna i stor mängd i Gula salongen för att fira sin egen Lucia, som hade krönts efter sedvanliga intriger och ränker. För att kunna möta henne med ett övermått av gemyt och välbefinnande smakades först på ett flertal av julens läckerheter. Agr.lic. Erik Eriksson visade färgbilder och talade om den äventyrliga Spetsbergsexpedition som han nyss deltagit i. När så äntligen ljusdrottningen med uppvaktning visade sig möttes hon av stormande bifallsyttringar. Bland dem som applåderade mest må nämnas redaktör Anton Andersson och fil.kand. Calle Nilsson, för kvällen prydd med "den äldstes sköld".

Vårterminens första mot var ett stormot med deltagande av flera av föreningens äldre medlemmar. Kontakten med dem är utomordentligt viktig för föreningens existens och utgör i själva verket en av dess huvuduppgifter. Vid ovan omtalade stormot underhöll kyrkoherde Nils Bååthe med berättelser och film från sin tid som präst i sydamerika. Han upphöjdes tillsammans med lagman Nils Wiklund till rang och värdighet av storjamt. Inspektor, som redan tidigare erhållit denna utmärkelse, bidrog med sin närvaro till förbrödringen mellan gammalt och ungt i Jamtamot.

Jamtamot har även under året utmärkt sig på de idrottsliga vädjobanorna. Vid Birkarlarenneth ställde föreningen upp bl a med två outsiders, nämligen det från Storsjöregattorna välkända paret Aust-Zakrisson, på vattenskidor. Redan på första rakan uppnådde de den aktningsvärda hastigheten av 17,5 knop. Trots ett skidbrott lyckades de under publikens jubel surfa hem segern med flera båtlängder. Till segern bidrog också Jamtamots vallningsbod, där många Skvadrar och Birkarlar, för att inte tala om samtliga G-H-are, vallade bort sig, medan de deltagande Jamtarna kom i åtnjutande av de senaste, ännu ej publicerade framstegen inom snöforskningen.

John-Erik Zakrisson
Överhövding