|
|||||||||||||||||||
| 1. |
Hu e vänslein å snäll, hu e mjuk som en fäll, hu ha auga som vårhämeln klar. Der e'n växt å statur, som på'n fineste brur, om je väl ut e praktexemplar. Nä, de finns inga finar e varels än e rektu e jamtlannstaus! Hu e ränt makalaus te va håttu å innela rar! |
| 2. |
Inger syssln känns tong, för hu kvitter å sjong. Väla lättn för - trallallala. Hu e ständut glavér, hårre tokut de ber; si de kan ju int allten gå bra. Nä de finns int glaverar e varels än e rektu e jamtlannstaus! Hu e ränt makalaus ti va lättlive, munter å gla! |
| 3. |
Hort hu vev, hell hu spinn, er'a snärsp som en vinn; de gå unna i fjös å i kök. Å hu sväng se så lätt, hu gär allting så nätt. De e'n fägn blott si hennes stök. Nä, de finns int e hurtigar varels än e rektu e jamtlannstaus! Hu e ränt makalaus ti va rask, ti va hännu å tök! |
| 4. |
Der e liv, der e lust, men så noga å just: hu går aller för långt på nån väj. Skull'e allvåru bli, tys'n allt gäckeri: hennes ja de e bergfast som nej. Nä, de finns int pålitlejar varels än e rektu e jamtlannstaus! Hu e ränt makalaus ti va oppriktu, trofast å grei! |
| 5. |
Hennes fegring står pall sän ongdomen e all; hu ha hjärtrot som ständut består. Blir'a maka å mor, int e stöv hu förlor; hu vål finar mä sölver ti hår. Nä, de finns int e trivlejar varels än e rektu e jamtlannstaus! Hu gjett va makalaus - för hu blömster i hunrede år! |