Kreka hadd ma branog ta
heri fausan vårt.
För en far va bra te slå,
lejd så mykjen slått.
Slo å reiv allt va han vann.
A mor hu raka väl igjann.
Dom va int radd de svettn rann,
vårsen far hell mor.

Klocka fyr når tuppen gol,
steig a opp a mor.
För hu had no de hu gjol,
de e nå va je tror.
Än så skull a kal å spinn,
hell så hadd'a nå te tvinn,
för je skull få ler meg binn
vantan at a far.

Åra geck å je vårt lång,
föjan som a mor.
Friaran dom vårt no mång.
Te sist så kom'n Tor.
Når je haul han ville ha,
både meg å menn heimsta
vårt e så je svära ja.
Sän förstår da nog.

Men de vårt nå ane slag,
sän ma vårte gift,
för de va no mången dag,
som je geck å glift
för a Tor å för hans skull,
för han for å saup se full
hannle hästan som en tull
å förstöre allt.

Men je ha meg sjalv å skyll
för je värd så klent.
A je va ju som en tyll,
som int tog en Bengt.
Men je skull no va för go,
at a Bengt som at a Jo.
Norska va dom båå tvo
bå en Bengt å'n Jo.