Siste buføringa

av fjällbonden Jöns Fahlén

Denna artikel skrevs den 2 september 1993 för att publiceras i en än så länge tänkt bok om Hederspristagare. Artikeln har i januari 1996 genomgått en viss bearbetning av Storjamten Stefan Halvarsson. Artikeln får kopieras för privat läsning och icke-vinstbringande spridning inom den egna kamratkretsen (ett av syftena med att lägga ut dikten), men får ej utan författarens medgivande genomgå allmän spridning via andra media än Jamtamots hemsida, oavsett om spridningen är vinstbringande eller ej. Senaste uppdatering: 1996-02-05

Alltför många av dagens ungdomar saknar kännedom om fäbodkulturen. Det kan därför vara på sin plats, att kortfattat återge något av arvet i detta näringsfång, där våra förfäder levde så nära naturen med sina djur i arbete och på fritiden. Det var en överlevnadsfråga för bonden att äga fäbodar för sin djurhållning. Sommarhalvårets hårda slit i arbetet på gård och fält var väl inrutat för alla och envar. Till fäboden skulle djuren så fort det grönskade på våren. Varje gård ägde två fäbodar, en var samt en sensommarfäbod (fjällvall). Vi vet att i Klövsjö by började fäbodvallarna att byggas ut omedelbart efter digerdöden; härtill bidrog även den lilla fjällbyns snabba utveckling och befolkningsökning. Detta gjorde att betesmarkerna måste flyttas allt längre bort från byn. Ett exempel är tillkomsten av Utanbergsvallarna med dess koncentration av byggnader, vilket de tjugotvå (22) källargroparna utvisar. Vi skall också komma ihåg att i närheten av denna fäbod gick pilgrimsstigen, varför det kanske redan tidigare fanns någon bebyggelse på denna plats.

Fäboden är en del av gårdens hela driftform. Orsaken är att utan fäbodar skulle gården ej kunna föda sitt antal djur. Därför var sommarhalvårets fäboddrift en viktig del, inte minst för att man nere i byn ostört kunde insamla vinterfodret. Till Liagårdens långfäbod (fjällfäbod) hör Fallmoran, utan körbar väg 7 km in i Klövsjöfjällen. Med häst och släpa körs förnödenheterna från och till. Fallmorans fäbod anlades troligen i mitten av 1500-talet. År 1939 var det sju (7) bönder där. Därefter slutade en efter en och 1955 var det bara Liagårdens ägare kvar. I femtiotvå somrar har butösen Gölin Fahlén-Bredesen varit där fram till år 1993. Men nu är det slut på fäbodlivet i Fallmoran.

Låt mig berätta om siste buføringa.

Förberedelserna för ei buføring (hemflyttning) följer ett givet mönster. I vanliga fall kör jag landsvägen till Fjällgårdens färdmansställe, och därifrån med häst och släpa över fjället. Den här gången utgick jag i stället från byn efter gamla landsvägen (även kallad Karl XI:s väg) uppöver Rastdalen och Klövsjöfjällets branta stigningar. Mina följeslagare var stoet Ellar-Nora med föl. Den valda vägen är lungnare än den stora landsvägens hetsiga trafik. Under färden har jag gott om tid att låta minnena flöda. Efter denna gamla väg körde Klövsjöborna och även övriga jamtar till sina marknadsplatser t.o.m. till Röros fram till 1825 (från denna tid är för övrigt den nuvarande vägen från Klövsjö över Utanbergsvallarna till Vemdalen). På denna historiska väg har krigshärar, både svenska och norska, gått fram. Klövsjöborna har från fjället delvis tagit sitt levebröd genom generationers slit, dock med stor förnöjsamhet. Denna dag blåste det kallt för den 75-årige fjällbonden på sitt sista buförsuppdrag. Det gäller att vara väl klädd i fjällvärlden enär vädret är ombytligt. Följande dag i Fallmoran var det allehanda uppdrag och göranden. Bland annat skulle sommarens gödselkas köras ut och spridas med handgrepen.

När kvällen kom satt vi fyra personer och samspråkade vid den öppna brasan om flydda tider på denna fäbod. Det var, förutom jag själv, min syster Gölin och hennes man Ivar samt barnbarnet Marina från Hede. Mina föräldrar har berättat att mitt första besök i Fallmoran skedde i 6-7 årsåldern. Sedan dess har mitt liv kretsat kring denna fäbod. Nya generationer har tagit vid och fortsatt fäbodlivet. Våra förfäder levde i enkelhet och hårt arbete. Jag tänker på de bönder som körde med oxar hit till Fallmoran för att hämta hem höet på första snöföret. Man startade mitt i natten från byn och kom hem sent på kvällen; ett dagsverke som heter duga. Sommarbostaden för butösa var bara ett vindskydd (tre väggar) och en öppen brasa framför. Det berättades att en gång kom ett hastigt snöoväder, och man fick hugga småbjörkar och sätta upp som extra vägg för att hålla sängbädden torr. Nog var tillvaron i Fjällvärden en fråga om överlevnad många gånger. Så småningom kom bättre hustyper till stånd. Exemplet i Fallmoran är ett kvarvarande störes från 1700-talet. Första fäbodstugan med murstock kom år 1863. Jag berättade vad jag hört av mina förfäder, om händelser vid vallen, och om de övernaturliga tingen. Det var viktigt att ha gott handlag med djuren och ett stort kunnande i arbetet. Förr i tiden var det viktigt att stå på god fot med småfolket (vettan). I byordningen stadgades en bestämd dag för buføringa (fäbodflyttningen). Den fick inte kollidera med småfolkets egen buføring. I den gamla tiden fanns det alltid i en by någon vis kvinna (som i dag kallas för synsk). Unga flickor brukade besöka en sådan kvinna för att få goda råd inför sommarens fäbodliv. Äldre kvinnor på en fäbod kunde många gånger ge goda råd och vara till stor hjälp i svåra stunder. Jag minns min egen mor som en gång stoppade en blodförgiftning på en grannfru. Mor liksom många andra kunde mäta bort sjukdomar och vid olycksfall stadga blod. Hon ägde förmågan att känna på sig om någonting skulle hända (det kallas för varsel). Under 45 år fick jag många gånger vara tillsammans med en släkting som var synsk. Det var en stor upplevelse för mig och gjorde mig medveten om en högre makt. Nutidsmänniskan har nog svårt att förstå och fatta att det finns en annan dimension efter jordevandringen.

Det blev buförsdagen den 4 september, en lördag med halvdåligt väder. Vi startade, i all vår vemodighet, hemfärden mot Torrvallens fäbod. Turisterna på vandring tyckte nog att detta de såg var lite overkligt så långt inne i vildmarken. Koskällans klang och hästens stampande i stenskramlet når mitt öra och tankevärd. Gölins lockrop på kor och getter är för de nyfikna turisterna en stor upplevelse. Varje plats jag passerar efter vägen är förknippad med många livsupplevelser. Ellar-Nora stannar upp för vila, hon har ett tungt lass med fäbodmat. Jag kommer att tänka på ei buføring i slutet på 50-talet; även den gången hade jag ett extra tungt lass å däri en 5 dagars kalv. Uppe på kalfjället törnade släpan mot en stor sten och släpans skakel gick av. I en sådan situation är det bra att ha yxa, hammare och spik. Vad jag däremot inte hade på nära håll var ett björkämne att laga med. Jag gick hundratals meter för att hitta en björk. Allt ordnade sig trots ett bekymmersamt öde.

Färden går vidare mot Storhogna och turistområdet. Jag tänker på min första tur med turister midsommardagen 1940. Då var det vildmark och vi kokade vårt kaffe vid bäcken intill det nutida hotellet. Sedan dess har jag guidat flera 1000-tals turister inom vårt område. Jag återkommer till det gångna fäbodlivet i Fallmoran. Årsrytmen för bondens besök på vallen var följande. Det började med att man strax före jul på bestämt datum med samtliga ägare körde upp på fjället. En hästkaravan med en 7-8 ekipage behövdes för att kunna köra upp denna långa väg med i regel mycket snö. Höet skulle hämtas hem från sommarhässjningen. Man låg över och körde fram sommarens tilltänkta vedförråd. När våren kom åkte man upp igen för att såga och klyva veden för torkning. Denna gång gjorde man sig ej så stor brådska dessa två dagar. Nu skulle det fiskas i Röjan. Detta med öringsfisket var mycket viktigt, och utgjorde ett stort tillskott i matförrådet. På den tiden då ännu Röjan var oreglerad var det gott om fisk. I senare delen av juli gick man upp för att slå höet. Omkring första lördagen i augusti buförde man till fjällvallarna. Efter fem veckor blev det heimbuføring. Det hände efter Mikaelihelgen att man gick upp och tog vitmossa, s.k. renlav, uppe på slättfjället.

Jag är på hemfärd till Klövsjö by. Uppe på fjällkrönet har jag en vidunderlig utsikt. Jag förstår vännen N. E. Stenberg när han fällde uttrycket att detta måste vara Sveriges vackraste by. Denna slogan blev och är fortfarande en PR-grej för vår bygd. Nedanför Rastdalens branta och slingrande väg tar jag mig så småningom hem. Hemma vid kaffebordet summerar jag ihop de sista dagarnas buförshändelser med följande. När min generation slutar med fäbodlivet, så vet vi att nästa ej tar vid. Det är flera faktorer sammantaget som gör detta. Dels är det för arbetskrävade i vår tid. Dels lever man inte på våra små besättningar med krav på värdig levnadsstandard. Att avsätta en familjemedlem som sköter och bor på fäbodvallen är svårt nog idag. Följden blir att man åker och sköter djuren kväll och morgon så gott sig göra låter. Många fäbodar har idag skogsbilvägar. I den väglösa fjällvärlden måste man bo kvar på vallen hela tiden djuren vistas där. Vår levnadsstandard kräver mer fritid, mer kontanter och en väl avvägd arbetstid i tiden. Farväl till fäbodlivet!


Fotnot: Den av Fahlén i artikeln omnämnda Liagården är hans boning i Klövsjö by. Fastigheten, som numera ägs av hans syster Gölin och hennes son Mats, är högt belägen, med brant sluttande åkrar; härav gårdens gamla norska namn Lia. Omnämnda på fastigheten residerande boende betecknas än i dag av lokalbefolkningen såsom boende på Lia. Till gården hör Fallmoran. Den utgjorde en så kallad höstfäbod, och nyttjades som sådan vanligtvis cirka fem veckor i augusti-september.