Modersmålet

En stark identitet

Det finns hemligheter bevarade i de små språken, dessa gamla identiteter som gömmer poetiska metaforer, ordstäv och talesätt som saknas i de stora språken. En stor konferens om de små språken har hållits i Riga där invigningstalare var president Vaira Vike Freiberga (talar sex språk) som bland annat sade: "Det ska inte bli några nya språkgravar i Europa." Lettland har av EU utsetts till ordförande av Europeiska Språkåret. Tiderna förändras. Det är inte länge sedan letterna tvingades lära sig ryska. Nu är lettiska det enda statsspråket.

Livet vore inte lika spännande om vi bara hade ett eller ett fåtal språk. Globalt måste varje liten fågel höras med sitt speciella läte. Örnen och falken får inte dominera! Modersmålet är det språk man har med sig från tidig barndom, från mor eller mormor/farmor. Det är därför det heter just modersmål, men genom skolan fick vi jamsktalande ett nytt språk, svenska. När man har två språk kan man byta identitet. Mats Nilsson skriver i Impuls nr 1 2001 att "Många invandrare är på ett visst sätt när de talar sitt modersmål och på ett helt annat sätt när de umgås med svenskar och talar svenska. De lever samtidigt i två kulturer." Modersmålet är en stark identitetsfaktor, i det känner man sig trygg, hemma. Knut Skujenieks, som jag nämnde inledningsvis, poängterar att det inte är antalet som talar ett språk som avgör språkets värde, utan dess grepp om talarens tankar, drömmar och inre gestaltning. Alla språk, våra gamla identiteter, är lika värdefulla om de talas av mijoner som av några hundra. Jamskan, vårt modersmål, kommer här in i bilden.

Du som skriver på din dialekt, fortsätt med det! Och du som har åsikter om stavningen har rätt att komma till tals med dina synpunkter. Vi är rätt många som talar jamska men vi är inte många som skriver och vill vara med och forma ett skriftspråk. Därför måste vi anse oss värdefulla och stödja varandra. Norrmännen skriver lite som de tycker, ibland letar sig nynorska in i bokmålet och ibland en och annan lokal glosa. Vi kan ibland ana oss till varifrån i Norge texter kommer - precis som vi av en jamtsk text kan avläsa vilken dialekt det är.

Nobelpristagaren i litteratur, Halldor Laxness, skriver i sin självbiografiska roman "Ung var jag fordom" (Norstedts 1980) om sitt besök här i Jämtland. Det var våren 1920, vid pingsttiden, som Laxness anlände till bonden Lars Larsson i Trusta. Om honom skriver han att han "var en förmögen bonde och en lärd man som lade sig vinn om att skriva dikter på sin dialekt." Så berättar islänningen om den glada pingsten med många gäster på gården och om alla ringdanser och bedrifter i folklore. Jamskan flödade och hans beskrivning av mötet med Lars Larssons mor får bli avslutningen på artikeln: "I en särskild röd stuga av det slag som man uppför överallt i de trakterna bodde Lars Larssons gamla moder, nittio år gammal. Det var en munter kvinna som sjöng folkvisor och förklarade dem för mig, och berättade också sagor om vättarna i skogen och sjön. Det som beredde mig störst glädje var ändå att höra den gamla damen tala rättframt till mig på detta underbara mål fullt av ålderdomlig uttryck som kunde varit isländska, men är jämtska, jämtländska. Jag har alltid sedan dess längtat efter att få höra den dialekten igen."

Berta Magnusson