Jamskan i skrift 100 år

av Bo Oscarsson

Denna artikel har tidigare publicerats i Åre kommuns kultur- och fritidsguide 1989, s.30, och får kopieras för privat läsning och icke-vinstbringande spridning inom den egna kamratkretsen (ett av syftena med att lägga ut artikeln), men får ej utan författarens medgivande genomgå allmän spridning via andra media än Jamtamots hemsida, oavsett om spridningen är vinstbringande eller ej. Senaste uppdatering: 1999-05-18

År 1888 utkom den första separata skriften på jamska. Det var den då 28-årige folkskolläraren Erik 'Äcke' Olsson i Mattmar som med skriften 'Gott Humör' [1] lade grunden för jamskan som skriftspråk. Jamskan som talat språk är minst tusen år gammalt. Det vet vi bland annat genom de urgamla diftongerna -ei, -au och -öy som vi har i stein, haug och röyk (sten, hög, rök). I svenska språket försvann de på 1100-talet.

På 1600-talet, ett halvt årtusende senare, kom Jamtland under Sverige. Därför förstår vi att jamskan inte är en svensk dialekt. Men lika ogärna som islänningarna, vill vi kalla vårt tungomål en norsk dialekt, även om släktskapen är mycket påtaglig. Nej, jamskan påvisar sådana egenheter i ord och grammatik att vi inte kan annat än kalla den ett språk. Desto hellre som Jamtland under lång tid var ett självstyrande rike utan kunglig överhet - därav uttrycket 'Republiken Jamtland’.

När Erik 'Äcke' Olsson lät utge det första häftet var det i tron att jamskan var på väg att dö ut. 'Måhända inom tjugo år har mer än hälften af de ord och talesätt, som äro egendomliga för den jämtlänska dialekten, blifvit bortglömda eller kommit ur bruk.' Äcke kände för l00 år sedan att jamskan stod inför en brytningstid och märkte hur svenska ord och uttryck alltmer smög sig in i 'gammal-jamskan'. Äcke såg hur snabbt det gamla bondesamhället förändrades genom den tekniska utvecklingen. Det gamla samhället skulle aldrig bli sig likt. Förbi de gamla byarna, till och med hembyn Ocke, dundrade nu frustande ångmaskiner på jättelika järnhjul, dragandes gods och människor från vilt främmande orter i en omfattning ingen skulle kunna ha drömt om. Inför denna otroliga utveckling får vi se Äckes ödestro att jamskan skulle upplösas vid sekelskiftet. Många profetior har sedan kommit på skam, först när radion och sedan teven kom in i stugorna. Men jamskan lever ännu mycket tack vare att Äcke år 1888 lade grunden för jamskan som skriftspråk.

Att lägga grunden för ett skriftspråk kräver ju också en genomtänkt stavning. Många gånger har väl alla under skoltiden förargat sig över att man stavat fel och fått röda bockar i kanten. Det är då lätt hänt att man tänker att det vore enklast om man fick stava som det låter. När Äcke skulle stava på jamska hade han fria händer att skapa ett enkelt skrivsystem. Han började med att slopa alla svenska stavningsregler och fortsatte med att skriva alla orden med de bokstäver som de närmast lät. Som exempel kan nämnas 'och' som han då stavade 'åkk' Sje-Ijuden som har en handfull olika stavningar, förenklade han till att skriva på ett enda sätt med -sj. I konsekvens därmed så stavar han 'Mörsil' med 'sj' 'Mösjill'. Här inser alla, utom möjligen någon dialektexpert, att det inte går att förenkla stavningen hur långt som helst.

Principen att stava 'som det låter' håller inte och det insåg Äcke själv. Därför när han nio år senare gav ut sitt förstlingsverk på nytt, lät han omarbeta stavningen helt. Äcke hade då insett, att man måste följa den språkhistorisk stavningsprincipen. Därför överger han som exempel den ljudenliga stavningen av sje-Ijuden och återgår att skriva 'Mörsil' i stället för 'Mösjill'. Just denna utveckling från principen att stava 'som det låter' till att stava i enlighet med ordens språkhistorisk ursprung är det som utgör grunden för skapandet av det jamtska skriftspråket. Det är också motivet till att ta med både första och andra upplagan i detta nytryck.

Förhoppningen är att detta nytryck ska ge ett underlag för en saklig debatt i frågan om stavningen av jamskan. Det här är nämligen enda exemplet på att en jamtmålsförfattare radikalt ändrat systemet för stavning av jamskan från första till andra upplagan.

Slutligen ett tack till Bengt Ocklind i Ocke, kultur- och fritidsnämndens ordförande, som ur sin rika jemtlandicasamling lånat ut de båda sällsynta exemplaren av Erik 'Äcke' Olssons skrifter för tryckningen.

Förord (Äckes egna ord 1888)

Måhända inom tjugu år har mer än hälften af de ord och talesätt, som äro egendomliga för den jämtlänska dialekten, blifvit bortglömda eller kommit ur bruk. Det 'språk', på hvilket far och mor uttryckt sina känslor, föreställningar och tankar likasom alt annat, som kan påminna om fäderns lif, tänkesätt och seder, är för godt att glömmas och förgätas. Denna tanke har frammanat detta lilla anspråkslösa värk, som under namn af "Gått homör” nu sänder ut sitt första häfte.

Personerna äfvenså tilldragelserna i dessa 'historier' äro tagna ur värkligheten, ehuru de sedan belysts af folkhumorn. Dessa omständigheter torde skänka samlingen något psykologiskt värde, då den återspeglar ett af grunddragen i jämtens karaktär: godt lynne eller godt humör, såsom den benämts.

I händelse detta lilla värk skulle ge sig af utom Jämtlands gränser har i slutet bifogats en tolk för att slippa förstöra språkklädnaden med "kors och stjärnor" och annan ordensgrannlåt'.

Utgifvaren.

Referenser och fotnoter

[1] Erik "Äcke" Olsson, Gott Humör, Östersund 1888.