Osann mytbildning i ny turisthandbok. Om runstenen

Runstenen på Frösön är omskriven i många böcker och turistbroschyrer. Tyvärr är inte allt som skrivs om den sant. Det påpekade jag i en artikel om runstenen i ÖP den 27 juli 1993 och nämnde några av de felaktigheter som florerat. Att jag nu finner anledning att ta upp ämnet beror på att runstenen nu tillförts nya ’fakta’ som är gripna ur luften.

Visst är det bra att runstenen uppmärksammas, för den är vårt äldsta och viktigaste skrivna dokument. Den är daterad till tiden omkring åren 1030 till 1050. Alltså den tid då vi hade vårt självstyre här i Jamtland, den period som vi nu kallar republiktiden.

Runstenens text berättar att Jamtland har kristnats. Formuleringen av texten har tolkats så, bland annat av professor Sven B F Jansson,[1] att kristnandet skedde med ett tingsbeslut. Tinget kallades Jamtamot och hölls på Frösön. Förklaringen till att runstenen inte placerades på tingsplatsen, där beslutet fattades, framgår av runtexten. Formuleringen ’denna bro’ betyder att runstenen restes strax intill bron. Och eftersom runstenen uppenbarligen alltid har stått vid Östersundet, är det frösöbron som avses. Hur länge bron existerade kan vi inte veta eftersom det saknas skriftliga källor för århundradena närmast efter brobygget. Men vi vet genom ett gammalt brev från 1385, att bron har varit en realitet, för i det brevet anges ’broändan’ som utgångspunkt i en gränstvist. Huruvida det är hela bron eller bara brofästet som då finns kvar framgår inte. Drygt 300 år senare beskriver biskop Wallin på sin resa genom Jamtland att det i vattnet syntes rester av den på runstenen nämnda bron. Även Fale Burman såg i slutet av 1700-talet stenkaren som bron vilat på. Se hans bok Jämtlands Vägar 1791, sid 45, i nytryck 1991.

År 1951 lanserades av Hans Petrini en ídé eller rättare sagt en konspirationsteori om att vi jamtar - en ensam person skulle väl inte ha klarat det - skulle ha flyttat runstenen från en kavelbro norr om Ändsjön till Östersundet. Teorin angav dock inte i klartext vad som skulle vara anledningen till flyttningen, men underförstått låg beskyllningen att vi hade gjort det för att förhäva oss eftersom vi inte skulle ha kunnat bygga en så lång bro på vikingatiden. Vad den här teorin om flyttningen saknar är ett verkligt motiv. För vem skulle komma på idén att flytta runstenen före 1600-talet? Dessutom till en plats där Petrini själv säger att det aldrig funnits någon bro? Denna Petrinis idé fick grogrund, trots att den bemöttes med sakliga argument, bland annat av Aksel Lindström. Se Jämten 1956 [2] och 1958 [3]!

Varifrån fick då Petrini idén om flyttningen? Jo, från en sägen från slutet av 1600- talet som handlar om ’sjöormen’, idag kallad Storsjöodjuret. Sägnen berättades för en svensk historieupptecknare som skrev ned den år 1685. Där berättas visserligen om en flyttning av runstenen, men poängen är att om man läser sägnen noga så står det att runstenen flyttades åter till sin ursprungliga plats vid Östersundet! Enligt sägnen band runstenen fast sjöormen och när den flyttades slapp sjöormen lös och det började spöka i sundet. Därför blev man tvungen att sätta tillbaka runstenen. Sägnen handlar alltså om sjöormen och inte om runstenen! Sägnens koppling till runstenen är den orm med drakhuvud som är huggen i en slinga på den. Petrini hade missat sägnens uppgift att runstenen flyttades tillbaka och därför föll grunden för hans idé om flyttningen. Det ville han dock inte erkänna, varför han i kraft av sin ställning envist höll fast vid sin idé och man kan än i dag få höra myten om runstenens flyttning, särskilt bland de auktoritetstroende.

Historieupptecknaren från 1685, Anders Plantin, noterade inte bara sägnen om sjöormen, utan samlade också fakta om runstenen. Han anger att den stod 10 alnar, ungefär sex meter, från vattnet. Från de första fotografiska bilderna 200 år senare, ser man att broräcket närmast frösösidan har en utbyggnad. I den utbyggnaden står runstenen och avståndet verkar vara ”10 alnar från vattnet”. Där stod, eller rättare sagt, låg runstenen år 1819 då den var på väg att förloras. Det är denna episod som nu fått tillökning och likt en fjäder blivit en höna i nya turistboken ”Upplev Jämtland & Härjedalen”. Där skriver författaren att runstenen upptäcktes ”i en gammal husgrund när huset revs”. (sidan 117) Härav får man intrycket att det skulle ha funnits gamla husgrunder i en stad som brutits från ris och rot bara 33 år tidigare. Den olyckliga formuleringen ger sken av att runstenen varit på villovägar under många år, vilket är helt fel.

De fakta vi har om vad som hände med runstenen år 1819 är doktor Per Risslers memoarer tryckta 1867 och lektor Peter Olsson efterskrift 1874. Däri framgår med all önskvärd tydlighet hur det förhöll sig. Per Rissler var den förste länsläkaren i Jamtland och levde 1781 till 1866. Han hade sin bostad på Frösön, i huset som senare blev en del av Runeborg. Rissler arbetade på sjukhuset i Östersund och gick dagligen över bron, förbi platsen för runstenen. Runstenen var då omkullfallen och i två delar. Han skriver: ”De sönderbrutna delarne af stenen blefvo sedermera under tidernas lopp höljda af sand och mull, och upptäcktes först 1819, hvarvid de voro i fara att bortföras, för att användas till knutstenar för ett i Östersunds stad tillämnat hus.” Rissler nämner dock inte ett ord om att det var han själv som räddade stenen. Hans blygsamhet förbjöd honom det. Den som i klartext talar om att det var hans förtjänst, var lektorn och fornforskaren Peter Olsson. Han skrev 1874 i ett litet häfte, betitlat ’Några upplysningar om fornsaker i Jemtland’: ”’Med tysthet bör ej förbigås en man, som genom sina åtgärder för detta minnesmärkes bevarande gjort sig förtjent af att tacksamt ihågkommas, nämligen aflidne provincialläkaren i Jemtland och Herjeådalen Per Rissler. Det var han som år 1819 upptäckte detta minnesmärke, då det, framdraget ur gruset, bortfördes för att användas som byggnadsmaterial för ett hus i Östersund, och som derefter lät hopsätta och uppställa det, stadigt fästadt med jern, der det nu står.’ Jämför man de båda texterna noga, finner man att Rissler själv skriver att runstenen ’voro i fara att borföras’, medan Olsson skriver att den ’borfördes’. Skillnaden i språkbruket är uppenbar. Enligt Rissler verkar det som om runstenen kanske inte ens kom iväg till staden, utan tilltaget stoppades redan på platsen när man dragit fram stenen! Måhända att redan lektor Olsson började bygga på myten, genom att ändra tempus från ’att bortföras’ till ’bortfördes’ ! Hur som helst så kom aldrig runstenen i någon husgrund, utan blev åter hopsatt och upprest på sin forna plats.

Turisthandboken är givetvis ingen historiebok, så texten måste tillåtas att bli kort, lättläst och spännande, men faran i att ta för lätt på fakta är att det kan skapas nya myter. De är svåra att avliva och fakta biter inte alltid på dem. Därför får man hoppas att den här passusen är rättad i nästa upplaga av den i övrigt förträffliga turisthandboken.

Är det så att man vill ha något nytt stoff att skriva om runstenen, så kan man citera runforskaren Henrik Williams i Uppsala, som på en konferens i Östersund i juni 1994 fastslog att språket på runstenen är ’runjamska’ och att runristaren huggit minst tio runstenar, av skickligheten att döma. ’Ut och leta’ blev hans svar på var de nio övriga fanns. Kanske man i en framtida version av turisthandboken kan skriva att en runsten upptäckts i en gammal husgrund, men inte förrän då!

Bildtexter