Olav och pilgrimerna

År 1997 firade Trondheim sitt tusenårsjubileum. Staden grundlades av Olav Tryggvasson omkring år 997. Men det är en annan Olav som har haft störst betydelse för stadens framväxt. Han hette Olav Haraldsson, mer känd som Olav den Helige. Han blev kung i Norge år 1015. Men hans regentperiod tog ett snöplig slut. Han blev avsatt för sin kristna tro och tvingades i landsflykt. Olav flydde till sin svåger kung Jaroslav i Gårdarike, nuvarande Ryssland. Men han hade inte gett upp tanken på att återta sin kungamakt, och år 1030 återvände han via Sverige landvägen med sin här upp mot Jamtland.

I slutet av juli fortsatte Olavs här västerut mot Norge. Det var högsommar och varmt. Strax före Ristafallet i Undersåker stannade Olav vid en kallkälla och drack vatten. I Åre övernattade han och var då inte mer helig än att han lär ha gjort pigan med barn. Bortom Duved tog Olav och hans följe vägen upp mot Tännforsen och vidare till Medstugan, där de övernattade. Nästa dag drog de vidare upp mot fjällen och kom om kvällen över på norska sidan Kölen och stannade vid kallkällan intill fjällgården Sul. Den 29 juli kom Olav och hären fram till Stiklestad, där hans fiender hade samlats för att kämpa mot honom och den kristna läran. I Jämtland hade bland andra Avrafaste och Gauka-Tore anslutit sig till Olav, och nu anslöt sig Jamtlands mest kända viking Arnljot Gelline. Före slaget gick han fram till Olav och bad att få vara med. det fick han efter att han låtit döpa sig. Striden blev hård och många stupade på båda sidor. Arnljot stred närmast Olav. Först stupade Arnljot och sedan fick Olav sitt banehugg. Olav sjönk ned på en sten och dog mitt ute på åkern där slaget stod. Stenen där han stupade, blev genast en märkesplats för de kristna, och när det blev allmänt känt att mirakel ägt rum både före och efter Olavs död, beslöt de att bygga en kyrka där. Kyrkan placerades exakt över platsen där Olav stupade och stenen han stupade mot blev grundstenen i altaret.

Olav hade före slaget sett i en drömsyn att hans liv skulle ända vid slaget. Därför var bonden Torgils Hålmulson på Stiklestad vidtalad att ta reda på Olavs lik, eftersom hedningarna förmodligen i annat fall skulle bränna det eller sänka det i fjorden. Torgils höll sitt löfte och när Olavs fiender lämnat Stiklestad rodde Torgils med liket till Trondheim. Han anade emellertid att de skulle försöka ta liket, varför han lät placera en kista fylld med halm och stenar väl synligt i båten, medan han gömde Olavs lik i en annan kista under bottenbrädorna. Och som väntat kom Olavs fiender och tog kistan och sänkte den i fjorden. I skydd av mörkret rodde sedan Torgils upp för Nidelven och grävde ned Olavs lik i en sandbank. Året efter fick Einar Tambarskjelve och biskop Grimkjell lov av kungen att ta upp kistan och placera den i Klemenskyrkan. Samma år, den 3 augusti 1031, förklarades Olav som Helgon. Den dagen firades sedan som den andra Olavsmässan. Den första och viktigaste mässan var naturligtvis den 29 juli, dagen för Olavs död.

Kort därefter återvände Olavs son Magnus från Gårdarike och blev vald till kung i Norge. Han lät då bygga en ny kyrka som blev den första Olavskyrkan. Sedan dess har många kyrkor byggts och invigts till Olav den Heliges ära i Norge, Norden och övriga Europa. På kort tid hade Olav blivit ett allmänt känt helgon och pilgrimer började att söka sig till hans grav i Nidaros.

Alltmer spred sig ryktet och Olavs grav blev snart känd i hela Europa. Mycket tack vare ärkebiskop Eystein Erlandsson som i mitten av 1170-talet lät samla ihop legender och berättelser om Olav den Helige till en bok: ”Passio et miracula beati Olavi”, vanligen förkortat till Passio Olavi. Boken ökade givetvis strömmen av pilgrimer till Trondheim och snart var Nidaros bland de främsta vallfartsorterna i den kristna världen, faktiskt på fjärde plats efter Jerusalem, Rom och Santiago de Compostela i nordvästra Spanien.

Det var också nämnde ärkebiskop Eystein som började bygga katedralen i Nidaros. När den var klar placerades ett förgyllt helgonskrin av silver med Olavs ben i koret. Det kan som kuriositet nämnas att Eystein enligt de isländska källorna var en ättling i elfte led efter Kjallak Jarl i Jamtland.

Många var vägarna som bar till Nidaros, både genom Sverige och Norge. Genom Jämtland och Härjedalen gick flera olika pilgrimsvägar över Kölen.[1] Den främsta vägen genom Jämtland var säkert den via Duved, Medstugan, Sul och Stiklestad. Dels för att det var den sista vägen Olav gick i livet, dels därför att pilgrimerna gärna ville komma förbi den plats där han dödades av hedningarna och de första undren skett. Denna väg är samtidigt den längsta att gå och det understryker riktigheten i antagandet att pilgrimerna tog en kortare väg hem, antagligen den upp genom Meråkerdalen upp till Skurdalsporten, förbi Stenen i Grönan Dal, via Ånn tillbaka in i Jamtland, eller den via Tydal. Stenen i Grönan Dal har sitt särskilda intresse. Den har inristningar som inte har kunnat tolkas. Därför är det ovisst vem som reste stenen, varför och när. Den är känd från 1500-talet i litteraturen, men är säkert betydligt äldre. Många har gissat att det är en gränssten, andra att det är pilgrimerna som rest den, eftersom den står alldeles intill pilgrimsvägen. Bara några hundra meter från stenen, alldeles intill raststugan på norska sidan, påträffades sommaren 1990 hällar med inristade kors, som man härleder till pilgrimerna. De understödjer antagandet om en gammal pigrimsväg.

Konkreta bevis på pilgrimernas vandring genom Jamtland, hittades vid undersökningen av den medeltida kyrkan på Västerhus på Frösön. Kyrkan som kallades Västerhus kapell var kanske Jamtlands äldsta. Den blev lagd i ruiner, troligen i samband med det svenska anfallskriget mot Jämtland 1611. Bevisligen var den ruin i början av 1600-talet. Ruinen och kyrkogården fanns kvar ända fram till 1950-talet. Flygvapnet ägde då marken och behövde bygga ut flygfältet med betongbanor för det nya jetflyget. Ruinen var i vägen. Bort med den, sade militären. Muséet och andra försvarare av kultur protesterade, men militärens önskan värderades högre av regeringen än protesterna från Jamtland. År 1952 schaktades ruinen bort, efter en summarisk undersökning, utan att ens presentera en slutrapport från grävningen!

Eftersom där var en kyrkogård, fanns en viss pietetskänsla för de döda. Man grävde upp samtliga skelett samlade dem i numrerade lådor. Bland de 364 skeletten fann man två som bevisligen var efter pilgrimer. De båda döda, en man och en kvinna, hade begravts som de kom och gick. Var sin pilgrimssnäcka återfanns intill lämningarna av deras kroppar. Dessa pilgrimssnäckor kunde köpas på kyrkplatsen intill basilikan i Santiago del Compostela som bevis på att pilgrimen varit där vid Sanct Jacobs grav![2] Snäckorna kom från kusten av Galicien, i nordvästra Spanien, och användes som påminnelse om legenden om Sanct Jacob. De började säljas på 1100-talet. Mannen hade också ett pilgrimsmärke med sig. Pilgrimsmärket är från vallfartsorten Tours i södra Frankrike, platsen för Sanct Martins grav. Märket är 4x5 cm och gjutet av bly – ingen fåfänga för pilgrimer. Det är från slutet av 1200-talet eller början av 1300-talet. Dessa långväga pilgrimer var förvånansvärt unga. Mannen var endast 25-30 år gammal när han dog på väg till Nidaros.[3] Pilgrimerna från Västerhus kapell är de bästa bevisen på pilgrimsvandringens omfattning och samtidigt beviset för att den viktigaste pilgrimsvägen gick via Frösön, genom Jamtland.

Samtliga skelett, inklusive pilgrimernas, fraktades till Stockholm för osteologisk undersökning, under förespeglingtom att de snarast efter undersökningen skulle återbördas i vigd jord i Jamtland. Det visade sig bara vara fagra löften. Pilgrimssnäckorna och pilgrimsmärket förvaras i Statens Historiska Museum, Stockholm.

Det finns många traditonsbundna platser längs Olavs väg, främst pilgrimskällorna. Den första man tänker på i Jämtland är väl den i Pilgrimstad. Förvisso är den en pilgrimskälla, men en Olavskälla är den inte. Olav kom nämligen inte den vägen, enligt de isländska källorna. Från Svealand tog Olav vägen över Järnbärarland, vanligen tolkad som Dalarna, upp genom Hälsingland till södra Jamtland, vidare upp mot Storsjöbygden, möjligen Frösön, och vidare genom Västjämtland. Han kan därför omöjligen ha passerat Pilgrimstad. Därmed inte sagt att källan där är ohistorisk, tvärtom har den säkert använts av pilgrimer på väg till Olavs grav.

Källan nedströms Ristafallet i Undersåker och den i Sul på norska sidan Kölen, är däremot säkert bundna till Olavstraditionen. Källan i Sul är skyltad med den internationella ’kringlan’ för sevärdheter och har både förvarnings- och anvisningsskyltar vid riksvägen. Men Olavskällan intill Ristafallet är i det närmaste förbisedd. Som exempel är den sällan eller aldrig omnämnd i turistbroschyrer och saknar fortfarande skyltning vid E-14. Här borde vi i Jämtland kunna bättra oss. Särskilt som vår Olavskälla är väl dokumenterad före turismens dagar och därför bär på en äkta tradition. I en resebeskrivning, daterad 1825 då Jämlands fältjägare skulle till Norge, är källan omnämnd: ” Under wägen anmärker man äfwen Sanct Olofs källa …”. Denna uppgift kan inte bygga på något annat än en gammal, folklig tradition, eftersom det inte fanns några katolska eller turistiska intressen i början på 1800-talet.

År 1989, närmare 1000 år efter Olavs helgonförklaring, kom påven i Rom till Nidarosdomen. Tyvärr kunde inte påven Paul Johannes se Olav den Heliges förgyllda helgonskrin. Det bär svenskarna och i synnerhet Erik den XIV skulden till. Han hade skickat sin general Claude Collart att erövra, inte bara Jämtland och Härjedalen, utan också Tröndelagen. Väl i Trondheim lät Collart använda katedralen som stall för sina hästar och förde bort Olavs guldbeslagna silverskrin till Steinviksholms fästning nära Stjördal. Norrmännen återtog Tröndelagen och Collart tillfångatogs. Olavs ben återfördes till Trondheim, men eftersom reformationen var genomförd sedan trettio år och det katolska helgondyrkandet förbjudits, begravdes hans kvarlevor på kyrkogården utanför katedralen, på en för oss i dag okänd plats. Vem som smälte ned skrinet och tog ädelmetallerna är omtvistat och höljt i historiens dunkel.

Bildtexter