Motståndsmän i Jamtland

I kampen mot de svenska angriparna utkristalliserades en rad jamtska motståndsmän. De flesta vet vi inte namnet på, men några har blivit kända genom att de blivit avslöjade, tillfångatagna, torterade, dömda och i flera fall avrättade.

Motståndet började redan vid första, svenska ockupationen 1563 och forsatte 1564-1570. Det var civilmotstånd. Ol Gundersson Jon torterades och slutligen sköts av svenskarna för att han vägrade avslöja var hans föräldrar och de andra byborna hade gömt sig undan med sina förråd och boskap, när svenska armén intog byn Nederhögen i sydspetsen av Jamtland 1611.[1] Väpnat motstånd blev det inte förrän 1644, då jamtarna beslöt sig för att välja sida och öppet slåss med norrmännen mot svenskarna för att befria Jamtland. Motståndsmännen i Mörsil 1644 förtjänar ett särskilt omnämnande. De lurade ut den svenska besättningen på Mörsils skans på kalas i en gård i Bye. När kalaset var på sin höjdpunkt, drog sig motståndsmännen undan och gav signal till de norska trupperna att gå in. Mycket blod flöt den festen och ingen svensk skonades på detta "Mörsils gästabud". Så kom den olyckliga freden i Brömsebro 1645, då dansk/norske kungen "sålde oss" för att få behålla Skåne. Motståndet pyrde emellertid och 1655 utbröt uppror i sju tingslag i Jamtland. Detaljerna känner vi inte, eftersom ingen ännu har forskat i saken. Men vi vet att Per i Dalen, Andersön, dömdes tillsammans med sex andra motståndsmän för att ha deltagit ett hemligt möte i Sunne i samband med upproret.[2] När dansk/norska trupper drev ut svenskarna 1657, hälsades de som befriare och stöddes av motståndsmännen öppet. Det fick konsekvenser, eftersom de svenska prästerna fick stanna kvar, och när Bälten frös och svenskarna fick övertag på Danmark, tvingades dansk/norske kungen överge Jamtland. Då kom de svenska angivarna fram. En av dem var kappellanen Rahm i Ragunda som angav sin kyrkoherde och tillika svärfar, Hans Nielsen Berg, som blev dömd och avsatt 1658.[3]

Hederspristagaren 1991 – Nils Sundqvist, vid minneskorset efter den av svenska armén under den s.k. Baltzarfejden torterade och dödade jamten Ol Gundersson Jon (som vägrade att avslöja var de övriga i bygden hade gömt sig). Nils Sundqvist fick av sin farmor den genom tre sekler traderade berättelsen om händelsen. Korset är det enda bevarade minnet från Baltzarfejden och de härjningar som därom är förknippade  (Foto: Bo Oscarsson)

Civilmotståndet levde vidare. Hädiska visor mot svenskarna sjöngs i smyg där jamtarna samlades. En sådan visa finns bevarad, författad 1677 av bondsonen Fastesson från Rossbol i Lockne. Befrielsen 1677 blev kortvarig och svenskarna återkom, och liksom 1658 kröp kackerlackorna fram och angav motståndsmännen. Tretton jamtar blev dömda till döden. Tio lyckades fly med hjälp av andra motståndsmän i byn Bröcklingen utanför Bräcke. Tre jamtar klarade sig tyvärr inte, utan halshöggs på Tibrandsholm. De var; Isak Ingmarsson i Bispgården, Brodde Larsson i Backen och Jöns Eriksson Smed i Månsåsen De dömdes den 3 maj 1678 och avrättades den 27 maj 1678.[4] Samtidigt avrättades också Olof Rahm, kyrkoherden i Ragunda, som jamtsk motståndsman. Han som tjugo år tidigare till svenskarna angivit sin svärfar. Svensken Rahm hade bytt sida efter tjugo år i Jamtland! Kanske han var oskyldig, men motståndsmännen vittnade säkert beredvilligt till hans nackdel, med minnet av hur han behandlat sin svärfar.

Tjugotvå år senare offrade Mårten Jönsson sitt liv i motståndskampen.[5] Mårten Jönsson var en enkel bonde i Föllinge. Utåt sett var han en trogen svensk undersåte, men i det fördolda var han motståndsman och samlade underrättelser om ockupationsarméns ställning i Jamtland. Informationen lämnade han i hemlighet vidare till norska underrättelsemän. Föllinge låg bra till. Från Norge var det inte långt. Men en gång gick allt snett, och därför vet vi genom rättegångshandlingarna denna historia.

Två norrmän från Snåsa, bröderna Göran och Elias Tomasson var på väg till ett hemligt möte med Mårten, för att få reda på svenskarnas upprustning. Officiellt var de på fisketur. Med båt rodde de till Hotagssjöns sydspets, varefter de tog sig fram till Föllinge och kom till Mårtens gård. När de var där inne hos Mårten, kom den halvvuxne sonen i granngården oförhappandes in. Mårten förstod nu att det inte gick att hålla besöket hemligt. Det var av största vikt, eftersom den svenska ockupationsmakten förbjudit jamtarna i gränstrakterna att umgås med norrmän. Mårten såg en möjlighet att köra med öppna kort och skickade pliktskyldigast norrrmännen till tolvmannen i Föllinge, Lars Persson, för att rapportera att de kommit för att köpa liar (det här var på försommaren år 1700) och för att betala en gammal skuld. Lars Persson var, trots sitt förtoendeuppdrag för svenska ockupationsmakten, också motståndsman. Han hade själv tidigare under våren tagit emot norska underrättelsemän. Lars var med moderna ord dubbelagent. Men det var en sak som varken Lars eller Mårten hade räknat med, och det visade sig bli deras och norrmännens öde. Norrmännen vidhöll sina officiella ärenden, men togs som fångar och transporterades till Andersön, där svenskarna hade en fångkällare. Vad som hände där vet vi inte exakt, men att de utsattes för något de inte hade räknat med och inte var kapabla att hantera psykiskt – den grövsta tänkbara tortyr. Därmed avslöjade de Mårten! Om tolvmannen Lars Persson röjde de intet eftersom de förmodligen inte visste att han var dubbelagent.

Resultatet blev att Mårten fängslades av svenska soldater och fördes till högkvarteret i Mattmar. Även han överraskades av den grymma tortyren och avslöjade i sin tur vännen och motståndsmannen Lars Persson. Lars anade vad som var på gång och planerade att fly, men för att kunna lämna sin gård utan att väcka uppmärksamhet, tänkte han fly på söndagen när han hade anledning att lämna gården och gå till kyrkan. Närvaroplikten i kyrkan gjorde att det var bäst att vänta med flykten till efter gudstjänsten. Direkt efter gudstjänsten begav sig Lars mot fäbodarna, åt Norge till. Hustrun och barnen följde efter senare för att inte väcka onödig uppmärksamhet. Länsmannen i Föllinge hade haft Lars under uppsikt och fick av några angivare reda på att Lars gått till fäbodarna efter kyrkobesöket. Han beordrade några bönder att ta upp jakten och Lars greps och fördes till Mattmar.

Efter tortyren vaknade Mårten upp till en fasansfull verklighet. Han hade förrått sin vän och broder i motståndsrörelsen, dubbelagenten Lars Persson. Båda visste nu att de skulle komma att avrättas av svenskarna. De hade i gott minne de jamtar som halshöggs på Tibrandsholm 22 år tidigare. Så fördes Mårten och Lars gåendes i tunga bojor från Mattmar till landsfängelset på Frösön. När följet kom till Ytterån, var det tvunget att ta en båt över ån. Då såg Mårten sin chans att lindra sitt samvete mot sin vän Lars och samtidigt dra svenska "rättvisan" vid näsan. När båten var mitt ute i Ytterån, vräkte sig Mårten över relingen och försvann i djupet. Bojorna tyngde ner honom vid botten och svenskarna lyckades inte få upp honom förrän hans liv hade flytt. De drog upp honom på stranden, och för att ingen skulle flytta kroppen, högg soldaterna en stör och spetsade genom Mårtens kropp. Där fick han sedan ligga tills den svenska bödeln sent om sider anlände från Gävle. Starkt förruttnad i sommarvärmen, begravde bödeln Mårtens lik i skogen intill Ytterån, ungefär som man begraver ett självdött djur. Där ligger Mårten än i dag, såvida inte någon motståndsman eller kvinna grävde upp hans ben och isåfall i hemlighet förde dem till kyrkogården. Om Mårten Jönssons kvarlevor skulle påträffas, borde en minnessten resas på den fallne, jamtske motståndsmannens sista vilorum!

Hur det gick för Lars Persson? Rättegången hölls i Lit den 25 juli 1700 i närvaro av två svenska officerare och själva landshövdingen von Schaar. Lars kunde nu skylla allt på Mårten, och därmed kunde Mårten på så vis postumt hjälpa sin motståndsbroder, som han så snöpligt hade avslöjat under tortyren. Lars dömdes trots detta till döden och till förlust av allt sitt gods och sin gård, utom hustruns del. Hovrätten mildrade dödsdomen till tre gatlopp. Mårtens offer av sitt eget liv hade inte varit förgäves!

I våra nutida böcker om Jamtlands historia kallas dessa våra motståndsmän för "förrädare". Det är en stor skam mot våra förfäder! I Quislings Norge var motståndsmännen också "förrädare", men tack och lov fick historien där ett annat förlopp och de blev hjältar. Quisling själv avrättades som förrädare – i ordets rätta bemärkelse – den som förrått sitt eget land! De jamtska motståndsmännen förrådde aldrig sitt eget land Jamtland och förtjänar därför att hyllas som hjältar i våra historieböcker!

Referenser och fotnoter