Hederspriset  –  Jamtamots Hederspristagare år 1982

Jamtamots Hederspristagare 1982
Nils Nilsson


Nils Nilsson
Student- och hembygdsföreningen Jamtamot i Uppsala utsåg å Julmotet den 4:e december 1981 Nils Nilsson, Tuvattnet i SOCKEN socken, till Hederspristagare för år 1982.
Motiveringen löd
för hans orädda och djärva insatser att genom privat forskning påvisa de risker som konstgödning innebär för jordbruket och dess produkter
Nils Nilsson föddes den 29:e mars 1936 och är bosatt i Tuvattnet.
Pristagaren tilldelades Hederspriset vid föreningen Jamtamots i Uppsala Prismot den 5:e mars 1982.
Nils Nilsson föddes i Tuvattnet 1936 och växte upp i genuin jordbruksmiljö. Efter folkskolan till 13 års ålder blev det för Nils del att börja i skogen. Han ville emellertid fortbilda sig, varför han 1952-54 genomgick Hållands folkhögskola. Redan under denna tid väcktes hans håg för kemi, inte minst tack vare en lärare vid namn Lindahl. Denne Lindahl uppmuntrade Nils, och lät honom gärna och ofta hållas med egna experiment med kemikalier. Det är därför inte ännat att förvåna, att Nils efter folkhögskolan bestämde sig för att satsa på att bli kemist. För att uppnå detta mål krävdes först och främst praktik. Denna fick han i rikligt mått åren 1954-56, då han arbetade på Tegefors sulfatfabrik – tillhörande Marma långrör -, på vilken fabrik man då hade en försöksanläggning där man sökte fabricera massa av björkved.
Militärtjänsten klarades av på I5 åren 1956-57. Härefter övertog Nils Nilsson fädernegården i Tuvattnet och blev bonde. Han rustade snart upp gården med sila och nytt föus. Dessutom började han – som de flesta andra bönder – anamma den moderna civilationens "välsignelse": Konstgödningen, i synnerhet den kvävebaserade. Efter en tid märkte han dock att djuren begynte bli sjuka; så förekom t.ex. kalvförlamningar och framfall. Detta föranledde Nils fader att kommentera saken sålunda: "Du må si att va du håll på ma pöik, för na tökke hän ha ma aller hadd på gåla".
- Detta fick Nils att tänka om. Med sitt stora intresse för kemi gjorde han snart om sin gård till något av en egen försöksanläggning, där vissa fält odlades med kali, fosfor eller kväve, medan andra lägdor fick det gamla naturliga djurgödslet. Resultaten av försöken visade rätt snart, att hö framodlat på naturlig resp. kali- och fosforgödning inte förorsakade någon ökning av sedvanliga krämpor hos djuren, medan däremot kvävegödslat hö ledde till en märkbar stegring av sjukdomsfrekvensen. Denna tendens framhävdes ännu mer distinkt då Nils företog jämförande odlingar på av andra än naturliga kemikalier helt orörda områden, t. ex. i buan.
I början av 1970-talet skrev Nils till socialstyrelsen och omtalade sina rön. Detta gav emellertid föga gensvar. Men Nils gav inte upp. För att utvidga sina kunskaper åkte han därför ned till Ultuna och läste åren 1972-1973 in tre betyg i mikrobiologi. Från och med nu kunde ingen utan vidare avfärda Nils som en "glad amatör" inom sitt gebit.
Nisses forskningar fortsatte. Hösten 1973 kunde han konstatera, att kvävegödslade produkter hade högre aluminiumhalter än normalt. Detta sammanhänger med att kvävet leder till ökad syrebrist i växten. Härigenom tar den lättare upp aluminium, och blir mer utsatt för mögelangrepp. Mögelsvampar i kombination med aluminium kan sedan i sin tur lätt bilda farliga toxiner, t.ex. nervgifter, som ger skadar på lever och njurar. Dessa gifter bildas lätt, framförallt under regndigra somrar. Ett sätt att motarbeta gifterna är att upprätthålla ett högt Ph-värde. Detta kan ske genom bl.a kalkning. – Det kan i detta sammanhang påpekas, att cancersvulster påfallande ofta visat sig innehålla höga halter av just aluminium.
Nils har för övrigt vid flera tillfällen noterat, att lingon plockade på skogsgödslad mark har avsevärt lättare att mögla än bär frän ogödslad skog. En annan stor nackdel med kvävet är, att det till stor del dödar jordens egna mikroorganismer. Detta kan jämföras med den naturliga dyngan, vilken dels bibehåller dessa organismer, dels innehåller c:a 30 naturlig mineraler. Genom naturdyngan är m.a.o. kvävet uppblandat med så många andra ämnen, att risken för ovan angivna effekter inte tillnärmelsevis är lika stor.
Genom att överdriven kvävegödning kopierar de naturliga mikroorganismerna, måste även i efterhand allt större mängder kväve tillföras för att upprätthålla produktionen. Som exempel härpå anger Nisse, att det i USA vid odling av majs och jordnötter krävs 7-6 ton kväve per hektar gödselgiva för att uppnå fullgod skörd! Och härvid bör beaktas, att ett kila kväve utvinnes ur c:a 1,6 liter olja. P.g.a. ständigt stigande oljepriser kan man redan här ifrågasätta det ekonomiskt försvarbara i dylik hantering.
Nils har levt som han har lärt: Numera använder han på sin gård enbart fosfor, kali och naturlig dynga. C:a tre år efter det att han övergivit kvävegödningen hade produktionen av hö och korn sjunkit till hälften; efter 5-6 år var han emellertid uppe i 70-80 % av tidigare produktion. För närvarande får han omkring 4800 kg korn/hektar med användande av vanlig dynga. Detta menar Nisse är ett fullgott resultat.
Avslutningsvis kan nämnas att etablerad lantbruksforskning i dag minsann inte rycker på axlarna åt hans resultat; tvärtom har t.ex. lantbruksuniversitetet Ultuna "hakat på", och så småningom blir det måhända dags att omvärdera ett och annat inom nuvarande sätt att bedriva jordbruksproduktion.
Med det anförda torde kunna fastslås, att Jamtamat i Nils Nilsson funnit en högst välförtjänt Hederspristagare. Det är även glädjande, att Motet nu för en gångs skull markerat, att priset,inte är ett renodlat kulturpris – även om odling i högsta grad är kultur, utan valt att ge det till en sann vetenskapsman.
 
 
 
Medium Datum Rubrik
Jamtlands Tidning 1982:1