Gammlan

Högtidstal vid sista Motet på Övre Phoenix i Upsala

Detta högtidstal får i kopieras för privat läsning och icke-vinstbringande spridning inom den egna kamratkretsen (ett av syftena med att lägga ut dikten), men får ej med nedanstående kommentarer utan Bo Oscarssons medgivande genomgå allmän spridning via andra media än Jamtamots hemsida, oavsett om spridningen är vinstbringande eller ej. Senaste uppdatering: 1998-02-20
Högtidstalet Gammlan hölls den 29:e april 1934 vid det sista Motet på Övre Phoenix i Upsala av Alan Kristenson (invald i Jamtamot 1934, Skrivare 1934-36, utnämnd till Storjamt 1966). I nedanstående återgivning har Bo Oscarsson anpassat stavningen efter gängse normer idag, utifrån Br Kristensons egen handskrift tillhandahållen av hans son Magnus. Typiska särdrag för sövestjamska, och då bl.a. Oviksmålet, har bibehållits och då t.ex. den sekundära diftongen 'ao' i stället för å.
Vers 1
Sae tyst och skremenes de vårt kring bole,
hårr siste skratte skrammle tomt å skyggt.
Sae bleik du e, som sa det siste ole,
säj, drar´e kallht, hell saog du någe styggt.

Vers 1
Så tyst och skrämmande det blev kring bordet,
när sista skrattet ekade tomt och skyggt.
så blek du är, som sa det sista ordet,
Säg, drar det kallt, eller såg du något hemskt.

Vers 2
Säj haurl du, hårr dom hasa öve breom,
likt ein, som trött ti döshlom for å steig,
säj, haurl du hårr de rammle som ti leom
på ein, som gaor igjann, en tyst, en feig.

Vers 2
Säg, hörde du, hur det hasade över brädorna,
likt en, som trött och dödstagen klev omkring,
säg, hörde du hur det skallrade i lederna
På en som går igen, en tyst, en död.

Vers 3
Men vae´an still, säj, hör dae, hårr dom hasa
å rammle öve golve, gammlingan
å hårr dom klömhännt fåmmle ette glasa
mae beinu gravmannshänner.

Vers 3
Men varen stilla, säg, hör ni hur dom hasar
och skallrar över golvet, gamlingarna
och hur dom valhänt famlar efter glasen
med beniga gravmannshänder.

Vers 4
Säj, känn dae, skrämseln lägg se tong kring bröste,
säj känn dae, hårr de lukte kjörsgårsjol,
säj hör dae, hårr de skålv ta bleike röste,
som mel som ti e kvärn me tong´e ol.

Vers 4
Säg, känner ni, ångesten lägger sig tung kring bröstet,
Säg, känner ni hur det luktar kyrkogårdsjord,
säg, hör ni, hur det skälver av bleka röster,
som mal som i en kvarn med tunga ord.

Vers 5
Mae häls deck jamte långt frao fören tie,
som hört vånn ongdoms sånge sjonges ut.
Mae räck deck hanna fraon e anna sie,
der natta ruve tong å uttan shlut.

Vers 5
Vi hälsar er jamtar långt från flydda tider,
Som hört var ungdoms sånger sjungas ut.
Vi räcker er handen från andra sidan,
Där natten ruvar tung och utan slut.

Vers 6
Igjönom kjårdd å mårsker e mae fören,
ta ljösom ledd å deckan sånges ljö.
Ta såmmå heimlanns-längsel e mae bören,
som deck å ber ti deckan lust å nö.

Vers 6
Igenom köld och mörker är vi farna,
Av ljuset ledda och er sångs ljud.
av samma hemlands-längtan är vi burna,
som ni, och bär som ni, lust och nöd.

Vers 7
Dae gjett förlaote, att mae kómm å störe,
mae döbeinsrammel, når dae sjong å dreck,
men mae gatt ge oss sta, når mae fick höre,
att dae saot hen ikväll å gone deck.

Vers 7
Ni måste förlåta, att vi kommer och stör,
med dödbensskrammel, när ni sjunger och dricker,
men vi var tvungna att ge oss sta när vi fick höra,
att ni satt här och gonade er.

Vers 8
Dao holp int länger någer kors på steinom,
hell att mae laog sae djufft som åtte fot,
mae sammle hop vå mae hadd kvaer to beinom,
å skynnt oss obödd hit te Jamtamot.
Vers 8
Då hjälpte inte längre några kors på stenarna,
eller att vi låg så djupt som åtta fot,
vi samlade hop vad vi hade kvar av benen,
Och skyndade oss objudna hit till Jamtamot.

Vers 9
Ta jamtom vårt mae aller hen dom störstan,
– fick flött oss gjönom live fot för fot –
men mae e gråmm för att mae var dom förstan,
som längseln faurl ihop te Jamtamot.

Vers 9
Av jamtarna blev vi aldrig här de största,
– fick flytta oss fram i livet fot för fot –
men vi är stolta för att vi var de första,
som för länge sedan förde folk ihop till Jamtamot.

Vers 10
Mae va int mång, men mae va jamtlanns-kaera
å hadde Jamtlann mae oss heimifraon,
de va nog dae, som mangång holp oss baera
de vaerst tå möen herma Fyrisaon.

Vers 10
Vi var inte många men vi var jämtlandskarlar
och hade Jamtland med oss hemifrån,
det var nog det som hjälpte oss att bära
värsta mödan här vid Fyrisån.

Vers 11
De holl oss oppe, når mae shleit för föa,
de holp oss allhten tro å dröme storrt.
Sae komme Dön å löffte ta oss möa
å stuffte ne oss, laett oss glömes bortt.
Vers 11
Det höll oss uppe, när vi slet för födan,
Det hjälpte oss alltid tro och drömma stort.
så kom Döden och lyfte av oss mödan
och stoppade ned oss, lät oss glömmas bort.

Vers 12
Te vile kahlltes mae, som vorte tröten,
mae röcktes opp, der djufft mae schlage rot,
å ein ätt ein ta lagan, som vårt tröten
ha samles till vårt siste långe mot.
Vers 12
Till vila kallades vi som blev trötta
vi rycktes upp där djupt vi slagit rot
och en efter en i laget, som blev trötta
har samlats till vårt sista långa mot.
Vers 13
Nu ha ma gäste mote deck e fauke
å gjett tebacker pöni vårsin stein
för snartt e natta leden – hånan kauke
å måran glaome ont på bleik e bein.
Vers 13
Nu har vi gästat motet ert en stund
och måste tillbaka under var sin sten
för snart är natten liden – tupparna gal
Och morgonen stirrar elakt på bleka ben.
Vers 14
Men förr´n mae gao, sae vill mae skåle mae deck
å ta e siste stortt e löffte ta deck.
Säj, låvan jamte, innan dom kör sta deck,
te håll i luva, anners blaos´a ta deck.
Vers 14
Men innan vi går vill vi skåla med er
och ta ett sista stort löfte av er.
säg, lova jamtar, innan dom kör iväg er,
att hålla i luvan annars blåser den av er.