Gamlestens sköld bäres å mot av den jamt som för kvällen utses till Gamlest (f.d. Äldst). Skölden härrör från Jamtamot redivivums föregångare, den år 1907 tillkomna föreningen, Jamtamot, och är den enda regalie i dagens förening som finns kvar från den gamla föreningen. Skölden var ursprungligen en medlemssköld, och skänktes av dess ägare, medlemmen i det gamla Jamtamot, akademiörtagårdsmästaren Ivan Örtendahl, till Jamtamot vid ett Mot år 1932. Vid det tillfället beslöt Motet också att skölden skulle användas till att pryda den för motkvällen valde "Gamlesten".

På kammarn – där Jamtamot under våren 1988 installerat en egen ägandes kristallkrona – förvarar föreningen ett antal ägodelar av märkligare beskaffenhet; att här i detalj redogöra för alla dessa skulle föra för långt, men några exempel kan lämnas. Till att börja med kan nämnas Gamlestens stol, vars överrede tidigare varit quratorsstol å nationen, medan underredet härrör från en gammal rektorsstol på Wargentinsskolan i Stan. Överdelen av stolen donerades till Jamtamot av dåvarande byggnadssekreteraren vid nationen Hans Wibom. Den "uppknissade", vridbara stolen har sedan Julmotet 1973 utgjort Gamlestens (tidigare Äldstens) stol, eller den stol på vilken han under middagen å mot sitter vid honnörsbordet, omedelbart på ÖH:s högra sida. Storjamten Lars Faxén – en gång själv qurator – blev den förste att inviga stolen.

TEXTMASSA

TEXTMASSA

Det föreningstecken som tvivelsutan allra mest förknippas med Jamtamot är den röda luvan, vilken till form och färg skall erinra om den huvudbonad som i forna dagar prydde jamtarna, d v s den manliga delen av befolkningen i Jamtland, och vilken klädespersedel enligt legenden vid ett tillfälle lär ha fått bonapartisten Carl XIV Johan att vid en visit i Jamtland förundrat fråga sig huruvida dess invånare voro jakobiner. Alltnog, initiativet till införandet av luvan togs av sedermera Storjamten Olof Behm; i ett protokoll av den 23 april 1920 framgår att Behm just vid detta mot inte var närvarande, men att "den frånvarande goden gm. br. L. Faxén höll ett spirituellt tal om Jämtland och jämtar och avslutade detta med en anmodan till bröderna att öppna vissa mystiska kuvert, som placerats vid varje kuvert – och si! i varje kuvert låg ett ex. av den gamla jämtska 'tegmen cafitis rubrum', hoc est: röuluva med tofs. Omnibus havande satt på simössibus, bröt spontant ett jubel fram, som i anseende till intensiteten var så mäktigt att det sig i ord ej beskriva låter, tofsis dinglandis." (skrivare: Erik Amnéus) – Den omnämnde L. Faxén avser sedermera Storjamten Lars Faxén.

Med hänsyn till stadgarnas föreskrift att luvan skall bäras på mot har föreningen på förekommen anledning – dvs då det framkommit att vissa jamtar tagit sig friheten att även i andra sammanhang ta på sig sina luvor – beslutat tolka stadgarna på så sätt att "luva bäres på mot och endast på mot." Speciellt under 1980-talet synes Jamtamot ha fått orsak att ingripa på denna punkt. Å andra sidan bör här inflikas, att enligt motbeslut söndagen den 16 mars 1969 får en jamt "se ut hur fan som helst" (enligt skrivaren Sten Beskow), och detta torde innefatta även klädseln; att beslutet dock har åtminstone en given begränsning framgår därav att Jamtamot omkring 1970 beslutat införa luvbot för jamt som inte medhar luva å mot. Sedan 1977 uppgår boten till två kr för jamt och till fem kr för Storjamt. – Numera utgår även bot till den s k torpfonden för förekommande anglosaxiska uttryck av jamtarna å mot. Storjamtsluvan omnämns första gången i ett protokoll av den 21 mars 1923 (§ 13), då rektorn emeritus vid Östersunds H.A.Läroverk, v. pastorn C.A. Hägglund – inom Jamtamot härefter kallad "farbror" – utnämndes till föreningens hedersledamot, dvs Storjamt. – Brämets på Storjamtluvan utseende (taggar av närmast "tuppkamsmodell") har varierat något genom åren, men har numera fastställts av Storjamtskommittén till den ursprungliga modellen.

Efter att ha utlyst en pristävling, där i vart fall tvenne jamtar inkom med förslag, infördes i mitten av 1960-talet en Jamtamotsnål, i form av ett "J" med en röd triangel överst. Nålen ersattes under verksamhetsåret 1979-1980 av en något annorlunda nål, där ett "J" med röd luva framträder mot en fyrkantig, svart botten.

Jamtamots nuvarande fana är från 1978. Fanan är en luva, modell större, med vederbörlig tofs. Storjamtsbräm kan, efter behov, appliceras med hjälp av tryckknappar. Fanan är i triangelns bas stäng- och öppningsbar dymedelst blixtlås, och kan härigenom uppnå fulländad luvapparation. En tämligen identisk fana till den nuvarande tillkom redan 1973, efter berömvärda sömnadsinsatser av Storjamtarna Lasse Forss och Storjamten Nils Bergvall, men oaktat deras hantverksskicklighet tog sig tofsen före att blåsa av redan vid fanans premiärhissning å den på nationens tak belägna flaggstången ...

Fanan (som per definition bärs på stång) används speciellt på Julmot vid marscher upp till Gunillaklockan.

Jamtamots flagga presenterades på Stormotet den 22:a mars 2003 (Jamtamot Redivivums 500:e Mot) som ett slutbetänkande av Fanskapskommittén genom dess ordförande, tillika Storjamten, Lasse Forss. På bilden till höger syns Storjamten ifråga och dito Stefan Halvarsson (till vänster i bild) flankera flaggan.

Jamtamots Bandkommitté tillsattes på Heimmotet 2000 under förhandlingarna i Storhögens bygdegård. Under ledning av dess ordförande, Br ÖH emeritus Pedro Westerdahl, kunde kommittén redan vid nästföljande Mot, Ockupationsmotet, presentera ett slutbetänkande, ett frackband i färgerna jamtrött och vadmalsgrått.

Jamtbandet premiärbars av de jamtar som deltog vid Norrlands nations Höstfest senare samma höst.

Bandet finns till försäljning hos Jamtamots Fogde.

För info, se sidan Jamtamots medaljörer.

TEXTMASSA

Jamtamots sigill, i vilket avbildas en luva och runt om denna texten Jamtamot Upsala, används främst å den s.k. Stora kallelsen, eller kallelsebrevet, till de till reception kallade gålbeinskæran. Sigillstampen är utförd av juveleraren Pelle Andersson i Stan efter ett utkast av jamten Arvid Gudmundsson, och donerades år 1936 till Jamtamot av dåvarande ÖH Nils Landin.

Gålbeinskallelse försedd med Jamtamots sigill.

År 1917 anskaffade Leonard Estensson i sin hemtrakt Undersåker ett gammalt matsäcksskrin, vilket donerades till Jamtamot för att tjäna som förvaringsutrymme för vissa föreningens ägodelar. Skrinet omtalas särskilt i 1924 års stadgar såsom det ställe vari storjamtsbrämets mönster skall förvaras. I stadgarna fr.o.m. 1937 gavs skrinet t.o.m. en högre dignitet, allt utifrån lydelsen "... vitt bräm, vartill mönster förvaras i arkivet (skrinet), ..." , Skrinet fick således status av att vara föreningens arkivutrymme.

Nuförtiden förvaras i skrinet föremål som kommer till användning vid Mot. Det kan handla om snusdosor, gästbok, m.m.

Motivet på Jamtamots stora sköld är Jamtalands och Herjeådalens vapen. År 1924 föreslog fogden S.H.T. Kihlgren anskaffandet av en sköld. Skrivaren Bertil Nordenfelt skaffade fram skölden, målades densamma av br Carl Zetterström, en sentida släkting till medicinprofessorn Zetterström liksom konstnären Anders Liljeqvist, målade densamma. Avtäckningen skedde i vid Mot nr 31 den 21:a februari 1925. Av någon anledning synes skölden ha försvunnit på 1930-talet, men vid 40-årsjubiléet 1955 hade den kommit till rätta och kunde ånyo avtäckas.

Jamtamots älghuvud donerades av br Thomas Nilsson till Jamtamot på Sjalvständuheitsmotet den 2/10 1993.

TESTMASSA

Den på sitt sätt allra märkligaste regalien i Jamta- mots ägo är den år 1962 till föreningen av Per-Martin Hamberg donerade Storsjöodjurssaxen. Fångstredskapet i fråga förde från 1962 en täm- ligen ambulerande tillvaro, och befann sig än på Studentvägen i någon korridor, än på nationen (t.ex. på Orvar) och vistades självfallet på Exilium, men hamnade slutligen, 1972, på Kammarn. Jamtamot har konstaterat, att saxen är den originära – till- kommen i seklets begynnelse i samband med en fångstexpedition till Storsjön, ekonomiskt stöttad av bl.a. monarken Oscar II –, och att den sax som innehas i Stan av länsmuséet blott utgör en "mjukkopia i plast, utvisande Jämtlands läns gränser". Så är det alltså med den saken.

TEXTMASSA

Styrelseledamot skall vid mot bära ämbetsband. När dessa band, vilka bäres över axeln, tillkom, torde inte kunna fastställas. Klart är dock – det framgår av gamla fotografier – att de fanns redan under förra hälften av 1920-talet. Det sagda gäller inte beträffande Munskänken och Redaktören, vilka styrelseposter inrättats senare, men även dessa ämbeten har sina band

Överhövdingens beslutsklubba som den ter sig på 2000-talet.

Jamtamots Överhövdingar genom tiderna, avporträtterade på Jamtamots s.k. ÖH-tavla (iordningställd av br Storjamten Thomas Nirsa Nilsson).

Bröderna Lindqvists LP JAMTAMOT.