I huvu't på en jamt

av Erik Eriksson

Författaren är född 1917 och uppvuxen i Bredkälen utanför Strömsund. Han valdes in i Jamtamot år 1945 och var föreningens Överhövding vt1953–ht1953. På Stormotet 1975 valdes han till Storjamt. Erik Eriksson är professor emeritus i hydrologi vid Uppsala universitet.
Artikeln nedan har tidigare publicerats på sidan 5 i Jamtlands Tidning nr 1/1975, utgiven av Jamtamot i Uppsala. Artikeln får kopieras för privat läsning och icke-vinstbringande spridning inom den egna kamratkretsen (ett av syftena med att lägga ut artikeln), men får ej utan författarens medgivande genomgå allmän spridning via andra media än Jamtamots hemsida, oavsett om spridningen är vinstbringande eller ej. Senaste uppdatering: 2006-02-27

Ibland sitter jag och funderar över väsentliga oväsentligheter, oftast sent på kvällen när det är knäpptyst och hjärnan slutat älta dagens händelser. Häromkvällen funderade jag över Hedenvind-Eriksson . . .

Jag minns Hedenvind-Eriksson från ett mot någon gång i slutet av 40-talet. Han var då Storjamt och en omtyckt gäst på moten. Jag beundrade honom både som människa och författare - diktare är kanske ett bättre ord. Skälen till min beundran är flera; han kom ju så att säga från mina hemtrakter, född vid Flåsjön i Gubbhögen, en vacker by som av någon outgrundlig anledning senare bytte namn till Högbynäs. Den ligger efter vägen till Jorm, några mil norr om Strömsund och någon mil från Alanäs kyrkby, som är centrum för händelserna i Hedenvinds romansvit om "trävarutidens" inbrott i bygden.

Någon gång på 50- eller 60-talet framträdde Hedenvind ganska ofta i radio där han svarade för en programpunkt som kallades "Jag sitter och funderar". Det var tämligen korta programsnuttar, fem minuter eller så, och sent på kvällen, vid sängdags när man har lugn och ro att lyssna. Jag brukade passa dessa program; Hedenvind var fängslande med sin lite skrovliga röst och det något sävliga, eftertänksamma nordjämtska tonfallet som var som musik i mina öron. Det han funderade över var vardagliga väsentligheter som han försökte se ur mindre vardagliga synvinklar. Hans livserfarenhet var överväldigande efter ett långt och brokigt liv där han prövat på det mesta. Diktare som han var, fick hans funderingar oftast en mjuk skärpa även när han skärskådade samhällets orättvisor.

Hedenvind var under en lång tid min favoritförfattare. Jag läste rubb och stubb. Började med självbiografin "Med rallarkärra mot dikten", och fortsatte med den fängslande serien böcker över "trävarutiden". I dessa böcker skildrar han den våldsamma brytningen "gråtiden", med starrslog och kornmjölsvälling, och "trävarutiden" med prasslande sedlar, amerikanskt fläsk, hästskojare och träpatroner. En del historier som Hedenvind berättar i denna serie hörde jag i min gröna ungdom i mina hemtrakter. Som exempelvis den om bonden som köpt en slipsten av handlaren i Alanäset och som fick en räkning på en mejeriost. Handlaren var icke skrivkunnig så han ritade därför figurer av sina varor, och en slipsten såg då ut som en ost med ett hål i centrum. Det var hålet han hade glömt.

Det är ett brokigt urval av människor i dessa böcker. Inte bara bygdens lite kantiga och ibland kantstötta bönder och torpare, utan också äventyrare och lycksökare som följde i timmerdrivningarnas kölvatten. "Drivved från livets älv" skulle kanske Hedenvind sagt. Naturskildringen i böckerna är utomordentlig; dynamisk och målande men samtidigt helt osentimental.

Med de sista böckerna, Jämtländska sagor, tycker jag nog Hedenvind nådde toppen som författare. Eller kanske bättre; som diktare. De är underbara fantasier. Jag minns t ex "Det väggfasta folket" med dess skildring av snöyra, vinterkyla och hungerhallucinationer, för att inte nämna de talrika, tidlösa sagorna med trolldom och underverk.

Hedenvind-Eriksson lämnade sin hemby i unga år efter ett större gräl med sin far. Det påstås att han aldrig återvände, vilket är för mig en gåta. Han måste väl ha känt hemlängtan, denna underliga dragningskraft som, åtminstone för min del växer från år till år. Det är naturligtvis en prägling genom barn- och ungdomsårens upplevelser som skapar denna dragningskraft. Kanske han som diktare hade förmågan att frigöra sig från "hemlängtan". Vad vet jag? Själv har jag aldrig fått bukt med min hemlängtan. Uppriktigt sagt har jag nog inte ens försökt. Men så är jag ingen diktare heller.