Rosa Arbman

av Per-Gunnar Norman

Denna artikel har tidigare publicerats i Jamtlands Tidning nr 2/1978, utgiven av Jamtamot i Uppsala. Artikeln får kopieras för privat läsning och icke-vinstbringande spridning inom den egna kamratkretsen (ett av syftena med att lägga ut artikeln), men får ej utan författarens medgivande genomgå allmän spridning via andra media än Jamtamots hemsida, oavsett om spridningen är vinstbringande eller ej. Senaste uppdatering: 2001-10-21

Att vårt språk utgör ett av de väsentligaste kulturarven vi har att vårda, är ett faktum, som man under senare tid i allt högre grad kommit till insikt om. De tidigare mindervärda dialekterna har åter stigit i anseende. Har man då som vi en dialekt - jamskan, som i så pass hög grad avviker från svenskan såväl grammatiskt som uttalsmässigt, att somliga snarare vill karakterisera det som ett eget språk än en dialekt, ja då är anledningen desto större att söka bevara det till kommande generationer. Den bästa garantin för att detta skall ske är givetvis att låta språket bli nedtecknat, även om avsaknaden av enhetliga stavningsregler tvingat varje författare att skriva enligt eget gottfinnande.

En föregångskvinna inom detta område var Rosa Arbman - vid sidan av Erik " Äcke" Olsson den utan tvivel mest kända jamtmålsförfattaren ( och samtida med denne). Hon föddes i Rätan 29 juni 1861 men kom redan som 2-åring till Sunne som yngsta dotter till den färgstarke prosten Ernst Arbman - vida känd runt om i bygderna, bl. a. som den som lyckades åstadkomma något av en väckelse i de trakter där han verkade. Hela familjen Arbman lär f. ö. ha varit intellektuellt begåvad; Rosas brorson och f.d. rektorn vid Östersunds h.a. läroverk Ragnar Arbman skriver i sina anteckningar "Barndomsminnen från Sunne prästgård" bl. a, - alla undantagslöst mycket utpräglade personligheter. Sunnehemmet var ett rätt så vittert hem. Men framför allt var det genomgående mycket musikaliskt och alla var dessutom mer eller mindre röstbegåvade. Samtliga i familjen var f.ö. andligt väl utrustade både i fråga om intelligens och fantasi och ej mindre i fråga om skönhetssinne och känsloliv."

Trots att hon tidvis studerade bl. a. i Stockholm, fullföljde Rosa aldrig någon egen yrkesutbildning, och liksom sina båda systrar förblev hon ogift. Hon stannade i hemmet och vårdade sina föräldrar när dessa blev gamla och sjuka, och när fadern dog flyttade hon med sin mor - Eva Arbman till brodern Johannes i Åsele. Efter moderns död 1907 tillbringade Rosa sina sista år hos systern Alma i Sundsvall, där hon avled 28 februari 1919. Liksom större delen av familjen vilar hon dock på Sunne kyrkogård. Det var också i Sunne hon kom att tillbringa större delen av sin levnad. Hon betraktade Sunne som "sin barndomsbygd och sitt hem på jorden", och det var denna bygd och dess människor som gav inspiration åt hennes folklivsskildringar och landsmålsaftnar.

På 1880-talet började Rosa Arbman skriva sina folkmålsbitar såsom "Goffa å Gommo", "Tannränsla" m.fl. i lokalpressen under signaturen R. A-n. Detta med jamska i tryck var något nytt och festligt, vilket snabbt gjorde henne populär bland läsekretsen. F .d. länsantikvarien Eric Festin berättar, att läsningen av Rosa Arbmans och Äckes tidningsartiklar på jamska var ett högt uppskattat söndagsnöje.

Några år efter sitt första framträdande i lokalpressen började hon lite smått med sina sedermera så populära landsmålsaftnar. Här uppträdde hon som "Mor Dårdi" iförd folkdräkt från Sunne. Hon framställde sig som hustru till bonden Mårten, som "var tolvman och hade lagboka". Dessa landsmålsaftnar kom hon så småningom att hålla på ett stort antal platser i vårt land, varvid hon passade på att göra reklam för sin landsdel. Vid ett besök på Skansen i Stockholm fick hon tillfälle att slå ett stort slag för vägbrytaren Per Bertilsson och hans Bydalen.

"Litte för ro skull" ( utgiven 1891 ) och "Trö å allvåru" (1892) tillhör Rosa Arbmans mer kända skrifter. Dessa innehöll korta berättelser, verser och teaterstycken. I tidskrifter och andra publikationer, t.ex. vid jul, lämnade hon ofta bidrag. Postumt i Jämten 1919 är återgiven hennes berättelse om ”Storsjöodjure", som hon säges ha tillägnat Jamtli.

Men Rosa Arbman skrev även på svenska. År 1900 gick hennes roman "Bondehövdingen" som följetong i Jämtlands Tidning. 1905 utkom romanen "Troll-Anna i Bäckmon", en folklivsskildring från 1850-talets Jamtland vilken räknas som hennes egentliga debutarbete på rikssvenska. Boken fick ett mycket välvilligt erkännande i den samtida pressen, och flera recensenter ansåg den tillhöra en av de bästa svenska folklivsskildringarna. 1914 gav hon ut "Kapten Silverbrand och andra berättelser" efter sin mors efterlämnade uppteckningar. En del noveller och andra berättelser kom i tryck först långt efter Rosas död.

En annan betydelsefull händelse som Rosa Arbman bidrog till kan förtjänas att omnämnas i sammanhanget. Under sin studietid i Stockholm blev hon god vän med en ung ångermanlänning vid namn Wilhelm Peterson-Berger. Rosas målande beskrivning av Jamtland och dess skönhet gjorde intryck på P-B, vilken blev allt mer nyfiken på att bese denna del av sitt land. Önskan växte till beslut, och efter en inbjudan från Rosa steg han en sommarmorgon 1889 av tåget i Östersund för att ta ångbåt över till Fillsta, varintill Sunne prästgård enligt uppgift skulle ligga. Väl framkommen i Fillsta fick han emellertid veta, att han hade 7 km kvar, varför han ställde ifrån sig sin packning och påbörjade en fotvandring längs stranden de 7 kilometerna till Sunne. Det var en strålande klar augustimorgon, och den magnifika utblicken över Storsjöns blå vattenyta, förbi öarna bort mot de blånande fjällen i fjärran gjorde ett hänförande intryck på den unge P-B. Vistelsen hos familjen Arbman avslutades med en fjällvandring i Oviksfjällen, varefter Jamtland för all tid hade vunnit hans hjärta.

Som vi alla vet, kom han så småningom att bosätta sig för gott och verka i Jamtland. Man kan således med fog påstå, att Rosa Arbman indirekt gjort en kulturinsats för sitt landskap även inom musikens område.