J-H ej vunnet till Sverige genom vapenmakt,

utan genom snöplig förhandlingsfred

av Kjell-Åke Sundelin

Denna artikel har tidigare publicerats i Jamtlands Tidning nr 1/1982, utgiven av Jamtamot i Uppsala. Artikeln får kopieras för privat läsning och icke-vinstbringande spridning inom den egna kamratkretsen (ett av syftena med att lägga ut artikeln), men får ej utan författarens medgivande genomgå allmän spridning via andra media än Jamtamots hemsida, oavsett om spridningen är vinstbringande eller ej. Senaste uppdatering: 2001-10-21

Detta faktum att Jämtland och Härjedalen inte är vunnet genom vapenmakt är i den svenska historiebeskrivningen överhuvudtaget inte nämnt. Som alla Jamtar vet så har svenskarna sedan 1564 haft ett betydande intresse av Jämtland och Härjedalen . Under senare häl f ten av 1500-talet och den första hälften av 1600-talet hade svenskarna haft flera fälttåg för att tilltvinga sig Jämtland och Härjedalen. svenskarnas framfart var allt ifrån någon trevlig upplevelse för jämtarna och härjedalingarna. Men vid ett tillfälle hade man fått nog och bestämt sig för vart man ville höra, året var 1644. Man ville tillhöra Norge som en självständig provins.

Den 7 mars 1644 tågade Henrik Fleming in i Jämtland med sin svenska plundrar-armé för att ockupera Jämtland och Härjedalen. Redan i mitten ev maj var jamtarnas tålamod slut. Tillsammans med norska trupper och jämtar som fått fly till Norge anföll de med en här av 1100-1200 man. Jämtlands kompani utgjordes av 359 man. Strijk var den svenske befälhavaren i Jämtland vid den tiden, och han skrev till kungen: "Baggarna och de förrymda Jämtknecktarna har på trenne vägar infallit i Jämtland och deras sammanlagda styrka uppgår till 8000 man". Janrik Bromé skriver i Jämtlands och Härjedalens historia del två följande: "trupperna leddes av Ulfeldt. Hans nya tåg till Jämtland understöddes på allt sätt av den Jämtländska befolkningen.

Den tvehågsenhet som Jämtarna ådagalagt vid tidigare fejder förmärktes inte nu, men så utgjordes Ulfeldts här till en avsevärd del av unga jämtländska bönder och bondsöner med vilka de hemmavarande helt naturligt kände sig solidariska. Säkerligen mötte det inga större svårigheter för de intågande jämtarna och norrmännen att erhålla alla önskvärda upplysningar om de svenska truppernas storlek och placering. De till Norge flydda prästerna kunde också uppehålla en god korrespondens med sina sockenbor och bidrog säkerligen till att hålla de egna trupperna väl underrättade om ställningen inom provinsen under ockupationen!

Detta ställningstagande som Jämtarna tog genom att 1644 jaga ut varenda svensk ur provinsen fick man senare - efter förhandlingsfreden i Brömsebro - bittert ångra. Svenskarna kände sig väldigt förödmjukade av den behandling de hade fått.