J-H ej vunnet till Sverige genom vapenmakt,
utan genom snöplig förhandlingsfred
av Kjell-Åke Sundelin
|
|
Denna artikel har tidigare publicerats i Jamtlands Tidning
nr 1/1982, utgiven av Jamtamot i Uppsala. Artikeln får
kopieras för privat läsning och icke-vinstbringande spridning
inom den egna kamratkretsen (ett av syftena med att lägga ut
artikeln), men får ej utan författarens medgivande genomgå
allmän spridning via andra media än Jamtamots hemsida, oavsett om
spridningen är vinstbringande eller ej. Senaste uppdatering: 2001-10-21 |
|
|
|
Detta faktum att Jämtland och Härjedalen inte är vunnet genom vapenmakt
är i den svenska historiebeskrivningen överhuvudtaget inte nämnt. Som
alla Jamtar vet så har svenskarna sedan 1564 haft ett betydande intresse
av Jämtland och Härjedalen . Under senare häl f ten av 1500-talet och
den första hälften av 1600-talet hade svenskarna haft flera fälttåg för
att tilltvinga sig Jämtland och Härjedalen. svenskarnas framfart var
allt ifrån någon trevlig upplevelse för jämtarna och härjedalingarna.
Men vid ett tillfälle hade man fått nog och bestämt sig för vart man
ville höra, året var 1644. Man ville tillhöra Norge som en självständig
provins.
Den 7 mars 1644 tågade Henrik Fleming in i Jämtland med sin svenska
plundrar-armé för att ockupera Jämtland och Härjedalen. Redan i mitten
ev maj var jamtarnas tålamod slut. Tillsammans med norska trupper och
jämtar som fått fly till Norge anföll de med en här av 1100-1200 man.
Jämtlands kompani utgjordes av 359 man. Strijk var den svenske
befälhavaren i Jämtland vid den tiden, och han skrev till kungen:
"Baggarna och de förrymda Jämtknecktarna har på trenne vägar infallit i
Jämtland och deras sammanlagda styrka uppgår till 8000 man". Janrik
Bromé skriver i Jämtlands och Härjedalens historia del två följande:
"trupperna leddes av Ulfeldt. Hans nya tåg till Jämtland understöddes på
allt sätt av den Jämtländska befolkningen.
Den tvehågsenhet som Jämtarna ådagalagt vid tidigare fejder förmärktes
inte nu, men så utgjordes Ulfeldts här till en avsevärd del av unga
jämtländska bönder och bondsöner med vilka de hemmavarande helt
naturligt kände sig solidariska. Säkerligen mötte det inga större
svårigheter för de intågande jämtarna och norrmännen att erhålla alla
önskvärda upplysningar om de svenska truppernas storlek och placering.
De till Norge flydda prästerna kunde också uppehålla en god
korrespondens med sina sockenbor och bidrog säkerligen till att hålla de
egna trupperna väl underrättade om ställningen inom provinsen under
ockupationen!
Detta ställningstagande som Jämtarna tog genom att 1644 jaga ut varenda
svensk ur provinsen fick man senare - efter förhandlingsfreden i
Brömsebro - bittert ångra. Svenskarna kände sig väldigt förödmjukade av
den behandling de hade fått.
|