Upsala den 5 mars 1983

Det kan i och för sig diskuteras i vad mån i Jemtlands Tidning bör förekomma nekrologer, d.v.s. "dödsrunor" över (nyligen eller i vart fall relativt nyligen) avlidna jamtar eller storjamtar; enligt min mening bör nämnde företeelser förekomma sparsamt, och i stället med fördel ges utformningen av mer allmänt upplagda artiklar om vederbörande personers liv och verk.

I Lars Faxéns fall bör dessa synpunkter kunna förenas. Jag har i skrivande stund ämnat skriva om 1983 års hederspristagare Lars Faxén, en sällsynt levande och livfull person. Då nås jag – mindre än två veckor innan prisutdelningen – av budet om hans död.

Han blev nästan 90 år gammal. Han föddes den 5 maj 1893 i Faxnälden, Näskotts socken, på jordbruksfastigheten Faxnälden nr.3. Faxén blev i tidiga är föräldralös – fadern dog då han var tre och modern då han var tolv år gammal - varför han flyttade till farföräldrarna i Nordannälden, d.v.s. nuvarande Näldens samhälle. Här genomgick han småskolan och folkskolan, varefter han hamnade vid läroverket. Ar 1912 tog han studenten. Hösten samma är reste han till Upsala, och här begynte han studera zoologi – i viss mån även kemi – samt senare även botanik, geologi och geografi.

Hans studier i Upsala avbröts av mobiliseringen i samband med första världskrigets utbrott 1914. Han kom därvid att hamna på ett s.k. linjekompani ur det i Sundsvall förlagda sjätte regementet. Detta kompanis uppgifter var främst av bevakande natur, bl.a. bevakades kol- och oljeupplag inom hamnområdet. Omsider hamnade Faxén i Sollefteå samt vintern 1914-15 på en plutonchefskurs. Han kunde så småningom återgå till studierna i Upsala, där han tog en fil.lic.-examen. Upsala förblev han emellertid trogen fram till 1950, då han från en tjänst vid Upsala enskilda läroverk flyttade till Linköping och en lektorstjänst vid seminariet, d.v.s. nuvarande därstädesvarande lärarhögskola. Efter pensioneringen tillbragte han regelbundet somrarna i Nälden och vintrarna i Linköping.

Lars Faxén var i många avseenden en sällsynt man. Han var visserligen inte en av de ur Jamtamots synpunkt smått heroiska legender som – såvitt protokollen utvisar var med om att grunda Jamtamot Redivivum den historiska dagen i februari 1915. Av annalerna framgår dock att han redan samma år kom med i Jamtamot, att han därefter innehade posterna som Skrivare och Överhövding, att han omsider även blev Storjamt samt att han under sin vistelse i Upsala fram till 1950 – således under 35 års tid - var en ofta förekommande och välsedd gäst på moten. Utan överdrift torde faktiskt kunna hävdas att Faxén fram till är 1950 var den medlem inom Jamtamot som bevistade flest antal mot. Under sin tid i Upsala var han även första kurator på Norrlands nation, och var desslikes en av grunderna av Jämtlands-Härjedalens Gille.

Vad som hittills nämnts om Faxén må vara nog så notabelt och intressent, men har i sig inte utgjort någon anledning att rendera honom Jamtamots Hederspris. Nej, här må pekas på vissa andra förhållanden.

Lars Faxén var – det behövde den som fått förmånen att lyssna på honom inte lång stund för att inse – en i ordets mest positiva bemärkelse lärd man; dessutom kunde han konsten att dela med sig sina kunskaper från sitt yrkesverksamma liv. I allt han företog sig tycks han ha haft den sanne vetenskapsmännens sunda inställning, ty han drog inga-förhastade slutsatser, utan lät alltid sitt kunskapsutdelande föregås av grundliga förundersökningar och källstudier. Ett exempel härpå erbjuder en av en dåtida kyrkoherde i Berg, Mats Ling, i Jämten publicerad artikel om Sjulsmäss år 1924. Omkring 50 år senare tog Faxén ånyo upp ämnet, nu i Nordisk Tidskrift, och detta med sådan ackuratess, att det nuvarande – och måhända något nyuppvaknade – intresset för Sjulsmäss till står del kan tillskrivas Faxén.

Något av det märkligaste med Faxén var dock hans till synes outsinliga vitalitet, i princip varande livet ut. Sålunda ledde han till för enbart något år sedan den s.k. Arsn-marsn i dess ursprungliga form, d.v.s. i form av en kulturstig i Arsen. Denna rundvandring,vilken gick sträckan Nälden – Faxnälden – Waplan Nälden och kunde ta fem à sex timmar i anspråk – åtminstone med Faxén som vägvisare var (härom kan bl.a. Storjamten Bo Oscarsson vittna) i sitt slag veritabla uthållighets och kraftprov. Härunder föreföll Faxén vara den siste att tryta av.

I detta sammanhang måste dock påpekas att Faxén torde ha gjort sina värdefullaste insatser icke inom det kultur- utan det naturhistoriska området. Det är sålunda till en mycket stor del just Faxéns förtjänst att Jamtland så sent som 1982 genom Kungl. befallningshavande begåvats med tvenne nya naturreservat, nämligen dels Fillstabäcken (på fastlandssidan av Storsjön vid Vallsundet) och dess kalktuffer, dels det 191 hektar stora urskogsområdet å jordbruksfastigheten Västerberg 1:4 mellan Tulleråsen och Landön. I dessa båda fall har Faxéns gedigna kunskaper i kombination med hans starkt uttalade intresse för naturvård samt känsla för hembygden givit kommande generationer jamtar och jämtar möjlighet att på ett konkret sätt ta del av det faktum att Jamtland är unikt på många sätt, i det att där gives ej blott historia och kultur, utan jämväl den natur ur vilken vår hembygd är sprungen, och med vilken all mänsklig verksamhet utgjort och utgör integrerad del.

För egen del hade jag nöjet att träffa Faxén vid tre tillfällen. Första gången vid Stormotet 1973, då han ledde förhandlingarna i egenskap av Heders-ÖH, och därunder klubbade igenom de alltjämt gällande statuterna för hembygdsföreningen Jamtmots Hederspris. Det hela finns lyckligtvis inspelat på band och förvarat på Kammarn. Nu – alltså nästan på dagen 10 år senare skulle han själv ha fått priset; det ville sig emellertid icke så. Utdelningen blir stället postum i någon form.

Med Lasse Faxén försvann för Jamtamots del en mycket högt aktad och uppskattad Storjamt, tillika en varm vän av föreningen; han var möjligen den siste kvarvarande jamten överhuvudtaget från Jamtamots 1910-talsepok. Men dessutom förlorade i honom hela vår hembygd en värnande, omtänksam och intresserad kraft, vilken in i det sista verkade för att fördjupa sina egna kunskaper, enkannerligen om våra omistliga naturvärden, samt för att sprida sitt vetande till andra.

Källor: Egna erfarenheter; samtal med Lars Faxén, ÖH em. Bo Oscarsson samt ÖH em. Gunnar Nilsson.