Hederspristagaren 1986  –  Olle Festin

Intervju av Stefan Halvarsson dagen innan Prismotet 1986

Artikeln nedan har tidigare publicerats i Jamtlands Tidning nr 2/1986, utgiven av Jamtamot i Uppsala. Artikeln får kopieras för privat läsning och icke-vinstbringande spridning inom den egna kamratkretsen (ett av syftena med att lägga ut artikeln), men får ej utan författarens medgivande genomgå allmän spridning via andra media än Jamtamots hemsida, oavsett om spridningen är vinstbringande eller ej. Senaste uppdatering: 1997-02-04

Natten till den 1 mars 1986 inträffade i Stockholm mordet på Olof Palme. Dådet påverkade denna dag, som var en lördag, i hög grad nations- och studentlivet i Upsala, och kom att sätta sin prägel även på Jamtamots till samma dag utannonserade Prismot, då l986 års hederspristagare Olle Festin skulle emotta sitt pris. Sålunda fick Motet inställas denna lördag. Festin infann sig emellertid med tåget från Jamtland, och i stället för Mot intogs mat ute på lokal i akademistaden Upsala. Därefter följde en stunds samvaro uppe på Kammarn, där jag fick nöjet att komma i åtnjutande av ett stillsamt samspråk med pristagaren. Olle Festin uppgav därvid bl a följande.

Han föddes år l9l9 i stan. Fadern var den berömde landsantikvarien Eric Festin. Farfadern, en norrman som hette Jo Jonssa, var forbonde. Eric Festin blev under sin levnad bl a filosofie hedersdoktor samt medlem och Storjamt i Jamtamot. Olle Festin hade en bror som blev flygare, och detta lockade till att börja med även i hög grad den förstnämnde. Emellertid störtade brodern, varefter Olle tappade lusten att försöka sig på denna profession. I stället funderade han ett tag på att bli jägmästare, men kom efterhand underfund med att sådana till stor del tillbringar sin tid rakt upp och ned på kontor. Därmed slog han även detta yrkesval ur hågen. Något som däremot redan från barnsben föll i god jordmån för Olle Festin var att teckna. Redan år l928 vann han ett förstapris i en teckningstävling, och teckning blev sålunda tidigt ett specialgebiet för hans vidkommande.

Alltnog, utbildning skulle det också vara. Festin begynte vid Allmänna Läroverket i stan, och erhöll där en, som han uttrycker det, "dyrbar uppfostran men som kjeringa mi säg: de syns int sa mykje te di nuförtin". I stan bodde han i alla händelser kvar tills han skulle avlägga mogenhetsexamen. Någon sådan blev det dock inte, ty han blev i samma veva sjuk; däremot fick han ett avgångsbetyg, innehållande bl a sänkt uppförandebetyg, vilket enligt Olle Festin är det särklassigt finaste betyg han någonsin erhållit, ty det emanerade ur det för hållandet att han "höll på att slå ihjäl fascister". Detta hände sig i slutet av 1930-talet.

Efter att sålunda en tid ha verkat som scholaris, blev det dags att se sig om efter någon lämplig födkrok. En sådan uppenbarade sig också, då en bit in på l940-talet en kusin dog. Kusinen hade varit bonde på hemgården, belägen i Fäste, Gillsta i Hackås. Gården, som på sin tid var den största i Hackås, övertogs av Olle Festin. Han var redan vid övertagandet i och för sig väl bevandrad i mångahanda till ett jordbruk och dess skötsel hörande sysslor, men det var även åtskilligt han var tvungen att lära sig från grunden. Han gick därvid omsorgsfull till väga: genom intensiva studier per korrespondens på Brevskolan lärde han sig bl a att mjölka, sko hästar och bygga föus. Festin uttrycker lakoniskt denna inlärningsmetod som så, att han "torde vara den ende i Hackås som genom Brevskolan lärt sig att mjölka".

Även föuset byggde han alltså genom studier per korrespondens. Byggnaden blev hela 47 meter lång, med plats för l4 kor och smånöt samt 90.000 kg hö. Glädjen över det nybyggda föuset torde emellertid ha blivit kortvarig, ty redan efter ett år brann alltsammans ned till grunden, och djuren stod inte att rädda. Detta blev ett hårt slag för Festin, inte minst ekonomiskt, ty han hade, obetänksamt nog, fösäkrat det hela för endast 25.000 kr i ett sockenbolag, som dessutom hade ofinheten att träda i likvidation. Det inträffade gjorde Olle Festin, som han säger, "fattig för resten av livet".

Men som ofta här i livet, kan något positivt uppstå ur de värsta motgångar. Så visade sig bli fallet även för Festins del. Ty under knapphetens kalla stjärna, då han inte hade råd att köpa sig t ex en plogbill, blev det för honom att på egen hand försöka sig på att tillverka erforderliga redskap och hjälpmedel. Detta gjorde han med sådan uppfinningsrikedom och framgång, att han omsider smidde och reparerade även åt andra bönder i bygden; han blev "bysmed" och "bysnillet", som inte gick bet för i stort sett någonting.

Vid sidan av detta arbete gällde det också att ånyo sätta gården i gott skick. Så småningom fick han ett nytt föus uppbyggt, denna gång i icke brännbar sten. Dessutom bröt han sten, dikade och odlade. Arbetsdagarna blev långa, och under många år gavs fåtaliga eller inga tillfällen för Festin att ägna sig åt det som i grund och botten låg honom varmast om hjärtat, nämligen den konstnärliga verksamheten. Efterhand som sönerna växt upp har han emellertid fått mer tid över för denna verksamhet, och har nu ett antal år kunnat ägna sig åt konstnärskap på heltid. I synnerhet gäller detta sedan l976, då äldste sonen övertog gården.

Därmed är jag inne på det som Festin är mest känd för. Tidigare omtalades, att Olle Festin efter branden nödgades grundligt sätta sig in i smideskonsten. Han lärde sig därvid även åtskilligt om svetsning, och blev på köpet "skulptör inom smält järn". Festin har också med tiden utvecklat en skulptörteknik i fråga om järn, som han, såvitt han vet, torde vara tämligen ensam om. Han använder nämligen smält järn ungefär på samma sätt som andra konstnärer använder lera. Detta tillgår sålunda, att han utifrån ett "skelett" bit för bit bygger upp en skulptur med smält järn. Den färdiga skulpturen är följaktligen inte hamrad. Tekniken lärde han sig genom experiment. Tidigare arbetade han med "armerad lera". Vid bränning utvidgade sig då järnet, medan leran krympte. Resultatet härav blev, enligt Festin, "en enda grushaug". Han gick därför över till att endast arbeta med järn.

Men Festins konstnärskap är ingalunda begränsat till enbart skulpterande. Han sysslar även med tecknande och måleri. Under senare år har han i det sammanhanget gjort sig känd för sina lasarettsmålningar. Det hela började med att Festin för tre år sedan för hälsans kurerande avlade visit på lasarettet i stan. Därvid visade sig väntetiden bli i längsta laget ute i väntrummet. Efter att ha tålmodigt bidat tiden från klockan 9 f m till framemot halv 6 e m, tröt slutligen "belenet" för den gode Festin. Eftersom han i sin besittning råkade inneha 10 stycken nyinförskaffade mjuka blyertspennor, tog han sig helt sonika före att begynna teckna på de vitmålade, kala väntrumsväggarna. Han framtrollade därunder en badande älg, ett vattenfall ävensom en fiskgjuse med nyfångat fiskbyte. Vid ett senare återbesök färglade han det hela. Konstverket applicerades således direkt på väggen. Reaktionen från lasarettsledningens sida var till en början förvisso inte enbart positiv, ty, som Festin skildrar saken, "Dom vart sinnu, å sa att alltihop kan komma å vål övermåle, ma polisjalp om sa skull tarves". Efterhand synes dock inställningen ha ändrats, och Festin har numera gjort flera målningar inom lasarettslokaliteterna. Men någon ersättning har han inte fått.

Dessutom har Festin efter pensioneringen i hög grad kunnat hänge sig åt specialintresset fiolspelning. Vidare ägnar han sig med liv och lust åt att engagera sig i diverse hembygdsfrågor. Festin har därvid visat sig vara en man med bestämda synpunkter, som måhända i vissa fall inte faller alla i "kulturetablissementet" i smaken. Han har därför kommit att ingå i vad han kallar "kulturgerillan" i Hackås. Det kan även nämnas, att Olle Festin sedan ungefär l3 år är medlem i den så kallade Bergsgruppen, som för närvarande består av ll konstnärer inom Bergs kommun.

Avslutningsvis bör påpekas, att priset till Festin givetvis delades ut. Detta skedde dagen efter den utsatta, d v s söndagen den 2 mars l986, då Jamtamot, dagen till ära, intog Gula salongen å Norrlands Nation i Upsala. Festin förklarade sig därvid trivas alldeles utomförträffligt på Jamtamot, för, som han uttryckte saken, "nu ha je köme te e stäle å e gäng som je heiltrivs ma, å da hade en Jöns Fahlén löva meg de e rent förste gången han int ha ljöge rektut, de e faktum de".

Tilläggas kan även, att namnet Festin på sitt sätt torde vara ett av de mest om huldade och berömda inom Jamtamot, dels genom Storjamten Eric Festin, som var en på sin tid återkommande och välsedd gäst på Moten, dels genom sonen Olle Festin, mångårig tillverkare av Jamtamots hederspris, och slutligen själv pristagare.