Lördagen den 7 mars 1987 hade jag nöjet att på Kammarn få ett litet samtal med årets hederspristagare, Ola Gerhardt Henriksson. Under den gemytliga konversation som därvid utspann sig framkom bland annat följande om hans person.

Ola Gerhardt föddes den 22 mars 1920 på en bondgård i Husås, som den yngste i en syskonskara på inalles sex barn, där han vid födseln befanns vara ett så kallat sladdbarn. När han kom till världen var för övrigt föräldrarna redan vid tämligen mogen ålder, i det att fadern var 55 och modern 40 år gammal. Genom att han var yngst av syskonen, hade han föga hopp om att i sinom tid kunna överta gården, vilken efter jamtska mått mätt var medelstor, med 10 kor jämte lägdor ävensom innefattande en del skog. Gården kom också mycket riktigt att sedermera övertas av äldsta systern och hennes man, vilken följaktligen var en med Ola Gerhardt befryntad svåger.

Skolgången utgjordes vid denna tid av sjuårig folkskola. Efter denna utbildningsepok årtalet var nu 1935 begynte han sin yrkeskarriär som hjälplastare på en mjölkbil. Härigenom vidgades världen i hög grad för den sedermera hederspristagaren, ty mjölkbilen ifråga trafikerade rutten Husås stan, varvid passerades sådana metropoler som exempelvis Boda i Lit, Klöstanäs och Kyrkås. Väl framme i stan blev det också till att uträtta stundom ända upp till ett fyrtiotal småärenden av diversefikationskaraktär för invånarnas i hembyn räkning, "eettskikkingan", såsom då "kjeringan skuull ha Sloan's linement å Hoffmans hjärtstyrkande å allt möjleia, som binningsto".

Efter ungefär ett år tyckte emellertid fadern att "om da ske våål nån kär ta deg, sa må du ge deg te skogs". Alltså och sålunda hamnade Ola Gerhardt i ett huggarlag om 10 personer, och fick han därunder bo för sig i skogskoja vintertid och fick han ävenledes "lär'se vatta hut" under denna tid. Eftersom han även i detta sammanhang var yngst, blev det nämligen han som hade att ombesörja vattenhämtning, och han fick vänta till sist med att steka sig en kolbulle.

På detta sätt förflöt några år, närmare bestämt tre vintrar, interfolierade med timmerflottning i Hårska och höyanna sommartid. Skogsarbetet bestod bland annat i timmerhuggning, barkning och bolagsavverkning för Essvik & Wifstavarf, och tid efter annan kubikmeterhuggning (för eldning i stan) och "tefliing" av meterved och kastved. Fram till dess att det blev dags att göra excisen provade Ola Gerhard ävenledes på kolning, som nu vid tiden för Finska vinterkriget funnit en expanderande marknad tack vare gengasen. Kolningen ägde rum i närheten av byn Gravbränna i Föling, varvid han var hjälpkolare åt en gammal veteran inom kolargebitet. Kolningen höll dock på att sluta illa, ty Ola Gerhardt råkade under detta arbete ut för brusten blindtarm med ity åtföljande bukhinneinflammation; eftersom det tog avsevärd tid att ta sig in till stan, var det inte långt ifrån att det hela skulle ha ändat med kolavippen för hans vidkommande. Det inträffade medförde emellertid ett års uppskov från det militära, och innebar även den definitiva sortin från skogen.

Kriget innebar två års beredskap i Tännäs och Undersåker, och Ola Gerhardt slutade som signalfurir. Då denna tid var över för hans del, blev det att försöka sig på något nytt. Det blev Birka folkhögskola, med början år 1943.

Därmed förs tanken osökt in på Ola Gerhardt som fiolist. Redan i sjuårsåldern började han traktera fiol, vilket han under ständig förkovran fortsatt med under sin hittillsvarande levnad. Sålunda kom det sig, att han självfallet medförde instrumentet även till skogs under den aktuella skogsarbetarepoken. Någon direkt uppmuntran erhöll han emellertid därunder inte av arbetskamraterna; i stället fick han stundom höra att "Du kan fäll sluut ma en dann skjergja". I Ola Gerhardts ungdom var det även vanligt med lobalar lite varstans i byarna om lördagarna. Han var då givetvis med och trakterade fiol, tillsammans med övriga musikanter på exempelvis cittra, guitarr och handklaver. Dessa etablissement förde dock inte Ola Gerhardts fiolspel framåt i den utsträckning han själv önskade; visserligen hade han en äldre broder, som genomgick musikutbildning i Arvika, och av vilken han lärde sig att spela efter noter, men Ola Gerhardt önskade förkovra sig ytterligare.

I detta sammanhang må även nämnas något om Ola Gerhardts andra stora specialintresse här i livet, det som gjort honom mest känd, nämligen hans fallenhet för teckning och målning. Även detta intresse väcktes vid späda år, och tog sig under skogsåren uttryck i bland annat "gåbban" ritade med någon kolbit från spisen på timmerkojans väggar eller på någon händelsevis åtkommen pappersbit från "pasun" (det var på denna tid inte speciellt gott om papper för gemene man, väl att märka). Ungefär i 17- årsåldern fick han höra tals om en känd konstnär och teckningslärare i stan, David Cederberg, sedermera rektor på Wargentinsskolan. Ola Gerhardt kontaktade honom, och fick börja som fritidselev för att förkovra sitt tecknande. Undervisningen finansierades genom skogsarbetet. Under Cederbergs auspicier fick han lära sig akvarellteknik ävensom pastellmåleri, och på egen hand tog sig Ola Gerhardt även för med oljemålande.

Men åter till folkhögskoletiden. Ola Gerhardt tog år 1943 med sig "en dusk tavlor" till Birka och rektorn Karl Ringmar och visade upp. Detta resulterade i att Ola Gerhardt inte bara antogs som folkhögskoleelev, utan dessutom i hög grad kunde finansiera studierna genom att lämna konst till skolan och genom att då och då göra en vända in till stan för att avyttra sina alster. Under tiden på Birka ­ där han för övrigt erhöll frielevsplats andra året ­ kom också folkmusiken på allvar in i bilden, inte minst genom att fiolisten Göran Olsson Föllinger därstädes bedrev musikundervisning tvenne gånger per vecka. Undervisningen bestod eljest i skogskunskap genom Torsta, jämte ämnena svenska, historia, kemi, fysik, tyska, engelska och linearritning.

I samband med tiden på Birka och försäljarresorna in till stan kom Ola Gerhardt även att grundligt lära sig kroki, modellteckning, eftersom han då deltog i en krokiklubb. Birka folkhögskola hade även det utomordentligt goda med sig att han där stötte ihop med sin blivande hustru Ingrid från Hammerdal.

Efter Birka och giftermålet bosatte sig Ola Gerhardt i stan. År 1945 skulle Sällskapet Jämtlands Konstkultur (SJK) ha en utställning med bland annat sådana storheter som Ante Karlsson och Stig Edwall på länsmuséet. Ola Gerhardt lyckades nu för första gången komma med på ett hörn och få ett antal alster exponerade, vilket medförde den första recensionen.

Det gick emellertid inte att redan nu helt föda sig på konstnärskap. Han fick sålunda se sig om efter något tjänligt knog. Sådant lyckades han även erhålla, i och med att han år 1946 anställdes som reklamman på reklamfirman KÅWE Reklam i stan. Arbetsuppgifterna bestod i allt från skyltfönsterreklam till stora utställningsprojekt, exempelvis på Expo Norr. ­ Vid denna tid, i slutet av 1940- och början av 1950-talet ­ var den ledande affären i stan Stockholmsmagasinet (Linnemagasinet), mitt emot Stadskällaren, och med filial i bland annat Flata. Ifrågavarande firma behövde en reklamman, och Ola Gerhardt anställdes. Under de tio år han tjänade företaget fick han nöjet att genomgå en tvåmånaderskurs på en reklamskola i Altona, Hamburg; en "Wirtschaftsbeverbung" vid en "Statliche Berufsschule".

Mot denna bakgrund är det inte förvånande att Ola Gerhardt på 1960-talet slutade på reklamfirman och i stället öppnade egen reklambyrå (Z-reklam) i stan, närmare bestämt i Z-huset, där han som mest en tid hade fyra anställda.

Trots fyllda arbetsdagar övergav han aldrig intresset för konstmåleri. År 1970 gjorde Ola Gerhardt för första gången en egen separatutställning, som slog väl ut. Ungefär vid denna tid känna starkare dragning tillbaka till hembyn. Han lät följaktligen inköpa ett från hemgården avstyckat torp, och nostalgin gjorde sig alltmer påmind. Nu började han även i dokumentärt syfte samspråka med en del av de gamla, och han gjorde noggranna anteckningar, vilka kom att ligga till grund för "kluringan", de teckningar för vilka Ola Gerhardt vunnit mest berömmelse.

Alltnog. År 1973 gjorde han en ny exposition, följd av utställningar i bland annat Örnsköldsvik och Sundsvall. Även om "gåbban" så smått började ta överhanden, var det emellertid ännu mest fråga om tavelmåleri. Ola Gerhardt märkte dock att han började kunna så smått erhålla brödfödan genom sitt konstnärskap. År 1975 är i det sammanhanget ett märkesår, ty då lät han för första gången publicera sina "gåbbar" i ÖP. Gensvaret blev gott. Portalfiguren Per Nilsson-Tannér hakade på, och uppmanade Ola Gerhardt att ge ut sina teckningar i bokform, varvid Tannér utlovade "en sjujävla bra recension" bara boken kom av trycket. Men ödet ville annorlunda, ty Tannér dog 1977, samma dag som boken "Jämtkluringar" kom ut. Framgången visade sig bli total: första upplagan, utgiven i december 1977, omfattande 3.000 exemplar, såldes slut inom 14 dagar. En ny upplaga, nu med 4.000 exemplar, var slut redan efter jul samma år. ­ Ola Gerhardt hade helt enkelt "träffat rätt" beträffande fädernas gärning. Han har förvisso mer än en gång fått höra att han "gjer sa stygg e gåbba", men det är just detta som är meningen, för han vill ha fram det slitsamma i det agrara samhällets tillvaro, med dess av arbete många gånger i förtid utslitna människor.

Ola Gerhardt avyttrade 1979 sin reklambyrå, och kunde därmed alltmer på heltid ägna sig åt sitt konstnärskap. Samma år utgav han "Nya jämtkluringar", vilken inte blev riktigt samma succé, men som icke förty sålt sina modiga 4.000 exemplar. Nu började han själv undervisa som teckningslärare, på Frösön och Östbergsskolan. Efter ett år där övertalades han av Berta Magnusson i Föling att bli teckningslärare på därstädesvarande undervisningsinrättning. Detta sysslade Ola Gerhardt med under åren 1983-84. Sedan var det dags att bli pensionist.

Genom kontakten med Berta Magnusson ­ och då han sedermera även lärt känna Storjamten Bo Oscarsson i Aspås ­ fick sig Ola Gerhardt en tankeställare beträffande jamska språket, framför allt då i fråga om dess grammatiska och stavningsmässiga framställning i skrift. Dessa fruktbärande kontakter har för Ola Gerhardts del på senare år resulterat i bland annat en serie i Radio Jämtland samt kassettutgivningar. Han uppger själv att om "Jämtkluringan" utgivits i dag, skulle han ha skrivit jamskan på ett något annorlunda sätt.

I övrigt kan om Ola Gerhardt tilläggas, att han städse varit sitt fiolspelande huld och trogen; sålunda var han från 1950-talet och framåt starkt engagerad i Heimbygdas Spelmansförbund (själv är han vederbörligen medaljerad fiolist), men 1977 avgick han som ordförande i sagda förbund, efter att under en lång följd av år ha varit med om att i länet arrangera spelmansstämmor. Som pensionist ägnar han sig numera åt att ­ bland åtskilliga andra projekt ­ delta i jamtmålskonferenser och åka runt till pensionister ävensom diverse andra föreningar, därvid spelandes låtar på fiol varvat med uppläsningar på jamska.

­ Som alltid, är jag benägen att säga, har Jamtamot lyckats synnerligen bra i fråga om val av hederspristagare. Det är bara att hoppas, att priset ­ denna gång ett brännvinsskåp i trä, tillverkat av Leif Wikner i Persåsen ­ ska komma till nytta. Att priset hamnat i sällsynt goda händer är emellertid ställt utom allt tvivel.