Krönika över Jamtamot läsåret 1986-87
av Jan Vesterlund
|
Prolog
Vad är ett år ? "365 dygn 6 tim 9 min 9 sek" svarar astronomen. "Ett steg närmare domedagen" replikerar pessimisten. "Den alldeles för långa tiden mellan två skördefester" häver bonddrängen ur sig. Vad innebär då ett år med student- och hembygdsföreningen Jamtamot ? "En transportsträcka mot nästa jubileum" svarar den framsynte. "Ett tiotal val till fakultetsstyrelsen för Jamska och Härjeådalska" hävdar språkvännen. " Ännu en ny försumlig styrelse" klagar slutligen någon emeritus.
Jag ska nedan försöka att i korta ordalag återge vad som under det senaste året tilldragit sig på Moten, kärnan i föreningens verksamhet. Ett Mot kan aldrig rättvist beskrivas, det måste upplevas. Nedanstående får därför ses som ett försök att väcka slumrande minnen till liv hos de som var med samt ett axplock av allt det som de missade som inte var där. Krönikan tar sin början med, och slutar med Sommarmoten i hembygden, numera kallade Heimmot. Dessa Mot är ofta för deltagarna det mest minnesvärda av årets Mot. En av anledningarna är att här färdas man tillsammans i det Jamtska (kanske snart även det Härjeådalska) landskapet och erbjuds tillfälle att hänge sig åt en sann upptäckarglädje. Att se nya vyer i det ständigt växlande natursceneriet, att lyssna till en gripande berättelse om en bygds historia eller enbart till stillheten vid en sjö i skenet från den flyende Helios, att känna de milda dofterna som kommer med vinden eller att syna ett ödetorp som tyst och stolt låter visa upp sig. Allt detta och kanske något till får Gamlesten att känna sig äldre och visare än någonsin, och Yngsten att bete sig som ett barn. Att inte fler Jamtar deltar är förvånansvärt men kanske detta i sig bidrar till att skapa den speciella aura som omger Heimmoten.
Heimmotet (läsåret 1985-86)
Sommarmotet i hembygden (Heimmotet) är i år förlagt till Huså i Västjamtland, där Motets gäst Sigvard Löding möter upp. Han har tagit på sin lott att guida Jamtarna längs den s.k. hyttestigen vid platsen för Huså bruk. Trots det påtagligt kyliga vädret blir Jamtarna varma inombords när historierna om gruvorna, malmfrakterna och människorna målas upp av Sigvard. På nedvägen möts Motet av en hysteriskt fnittrande feminin varelse. Det skulle senare visa sig att hon trodde sig ha sett småfolket komma vandrande nedför bergssluttningen, och blev därför översvallande munter när hon upptäckte att det bara var ett antal luvprydda Jamtar. Motet besöker Huså Getgård som förevisas av dess ägare Börje Forsberg, vi får provsmaka en rad ostar som leder till inköp. Med oss får vi även bock-korvar avsedda som skaffning under Husåspelet som är nästa punkt på programmet. Imponerade av skådespelet tar vi plats för middag med sedvanliga förhandlingar och procedurer. Efter avslutad middag tågar Motet under Jamtfanan till sovstugorna där bl.a. det muntliga röstningsförfarandet debatteras och prövas endast ledande till ett resultat som Schiller konstaterat 200 år tidigare: " Man soll die Stimmen wägen und nicht zählen". Påföljande morgon beger sig Motet till Hjerpe skans och får bekräftat att kommunväsendet skändat kulturminnet genom att slå ner en flaggstång i taket på den anrika krutkällaren. Motet hinner därefter till Arnljotlägden i tid för att beskåda de sista dramatiska scenerna i Arnljotspelet. Vi besöker avslutningsvis platsen för det ursprungliga Jamtamotet, nämligen Bynäsudden, numera utsatt för avsiktliga bombningar från ockupationsmaktens försvarmakt.
Sjalvständuheitsmotet
Br. Stj. Bo Oscarsson är gäst på höstens första Mot, som fr.o.m. detta år kallas Sjalvständuheitsmot. Han tar oss med på en resa i tid och rum och ger oss en målande beskrivning av den jamska delaktigheten i kolonisationen av Island, och dess lämningar. Br. Stj. P-G Norman uppmärksammas för att han nu bevistar sitt 100:e Mot. På kammarintagningen som föregick Motet kunde konstateras att de tiotalet gålbeinskärarna var bland de sämsta genom tiderna. Bröderna har dock genom tukt och ett pedagogiskt under lyckats fostra dessa så att ett par av dem numera är drivande krafter inom styrelsen. Därmed står det klart att de som framfört farhågor för den till synes snabba tillväxten bitit i gräset. Man får dock aldrig ge tappt i skolningen vare sig av nya eller halvgamla Jamtar. Detta Mot går också till historien som Motet under vilket Torpkommittén tillsattes och Torpfonden instiftades efter en idé från Br. Mattsson att Jamtarna borde ha ett rekreationstorp i Upsalas närhet. Br. Mattsson valdes senare till Yngst. Br. Hansa släcker törsten efter en hård rövkroksmatch med ättika som han vunnit på Halvar-lotteriet. Motet avslutas efter att fanan hissats i soluppgången.
Ravundsmotet
För att återupprätta den geografiska balansen efter de senaste årens kantring åt väster och söder hålles i november Ravundsmotet. Gästar Motet gör trubaduren Br. Kalle Berglund från Stugun som spelar, sjunger och berättar om funderingar om livet och annat, Bröderna följer med i svängarna och rycks slutligen med i allsång när Kalle framför sin "Brölloppet i Nälden". Motet avslår en begäran från Br. Eric Rubensson om att tilltala Br.a Lundman och Stj. Norman med syster Lundman och storasyster Norman för att de behagar springa omkring i kvinnokläder emellanåt. Snapsen till förrätten skall som bekant tas genom att glaset i luften får beskriva ett J. En Härjeådaling som istället försöker med ett H blir sittande törstig. Av de gålbeiningar som under Motet högtidligen förses med föreningens insignier kan nämnas Håkan Risberg som berättar om Trollmaxen och drar ett par anekdoter om honom på klingande offerdalsmål, samt Mattias Brooth som utförligt redogör för Frösö Trivialskola och dessutom påpekar att skolan var ett sätt att försvenska Jamtland. Br. Lekar'n aktiverar Motet genom rövkrok, snusdosdragning, snusdoskastning samt TILL-gång. På Kammar'n framläggs senare mer marginella förslag för finansiering av torp-inköpet: lösa korsord, skriva roliga historier eller att gå och lämna blod.
Julmotet
Det är inte så ofta Jamtamot håller Mot utanför nationens trygga hägn under pågående termin. Senast det inträffade var när det sägenomspunna Waxholmsmotet gick av stapeln 1983. Detta Mot var således något utöver det vanliga för de bröder som var vana att under Mot hållas instängda i nationshuset. Att upptäcka är att leva. Att uppleva är något för de mindre täcka. Det var nu Julmots-deltagarnas tur att få intaga middag, i form av ett dignande julbord, på lokal. Angående lämpligheten i att just julbordet förläggs utanför nationen kan påpekas att man då går miste om de lokala specialiteter som tidigare Gillevärdar undfägnat oss med. Den främsta orsaken till att Mot i så stor utsträckning hålls på nationen är naturligtvis att Jamtarnas monetära tillgångar i annat fall inte skulle räcka till kurslitteratur m. fl. utgifter som krävs för att de ska kunna stanna i Upsala och gå på Mot. Göran Pehrman som för tillfället innehade posten som Gillevärd och därmed avlastades det myckna arbetet att färdigställa ett eget julbord gjorde för övrigt en mycket förtjänstfull insats under läsåret. Särskilt då under dess senare del då han lyckats konstatera de jamtska munnarnas storlek.
Nåväl, åter till Julmotet från vilket vi drar oss till minnes att Motet serverades som inledning ett extremt torftigt protokoll. Detta var en av den sjuka styrelsens lugubriteter, samt Br. Stj Graffs entré, mitt under pågående granskning utskällande Motet för senfärdighet att förpassa sig till Gunillaklockan. Denna klockstapel, med anor från 1500-talet, där Jamtamots sed att ringa in julen går av stapeln och stapeln, också enligt sed, inte går av. Den nyss nämnde brandtalaren lyckas verkligen med sitt flammande brandtal tända en hemlängtans brand hos åhörarna då han stundom låter som en brunstig älgtjur. Minnesvärd är också Br. Bohlins besvikelse då han inser att kören blivit så skicklig att hans dirigentskap ej längre påverkar framförandena nämnbart. Under intagandet av det enorma julbordet å Hantverksföreningens festvåning underhåller Experimentkvartetten, det senaste "vildhavret" (Br. Stj. Hårstams ord) i Jamtamots rika kvartettflora (-fauna ?). ÖH framför också tillsammans med Br. Stj. Burman ånyo "Brölloppet i Nälden" varunder Burman spelande bruden till brödernas förnöjelse nedlägges på julbordet bland de andra läckerheterna. På detta Mot framförde Hornkommittén sitt slutbetänkande, något som det talades en del om i förra numret av Jamtlands Tidning. Väl tillbaka framför brasan tar kvällens gäst Br. Arne Rubensson till orda och fängslar bröderna med berättelsen om "Profeten från Konäset". Denne profet ska, enligt Arne, själv ha sänt honom manuskriptet med Guds ord. Berättelsen avslutas dock med att berättaren kastar papperen på elden. Efter en stund lugnar han dock de smått chockade bröderna med att allt endast var "illusioner och illusioner av illusioner" varvid en befriande applåd utbryter. Gästen greppar sedan klubban för att auktionera ut tavlan "En Jants uppvaknande". Styrelsebröderna, som bildat kartell för att chockhöja rekordpriset, bjuder över varandra med följden att krönikören finner sig ha gjort en mindre förmånlig investering för det som var kvar av studielånet. En tradition som ett par år legat i träda ser åter dagens ljus eller åstadkommer snarare detsamma då Jamtarnas eget luciatåg till brödernas jubel graciöst (nåja) skrider in i salen. Om den senare delen av Motet kan nämnas tillsättandet av en kommitté som ska verka för hemspråksundervisning för de infödda eleverna i de jamtska och härjeådalska grundskolorna.
Veitslamotet
När snön som glömde bort att falla ifjol väl lagt sig och studierna börjar tynga de redan brant sluttande axlarna kommer Veitslamotet i februari som en befriande Jamtande. Stadgarna för Torpfonden börjar ta form trots en del gnyende från Tibrands omhuldare. Inbjuden till Motet är Br. Christer af Winklerfeldt vilken beklätt posten som Överhövding läsåret 48/49 och året därpå som nationens Förste Kurator, under vilken tid han hörde till de fått ynnesten att bo på nationens studentvåning. Han förflyttar de andäktigt lyssnande jamtarna till denna epok genom att i tal och sång beskriva vad som tilldrog sig i nationslivet i allmänhet och på Moten i synnerhet. Gästen avslutar med ett par historier för vilka han tilldelas en eloge. Det är nu hög tid att välja en barometermaskinist för torpfondens konto (ej för torpfondens räkning), då man ej kan skilja (!) på Br:a Grelsson slutar valet med Br. ospec. Grelsson. Motet uppdrar åt velourkommittén att hålla ett öga på, läs och häpna, Br. Stj. Halvar. Dryckeshornet invigs med premiären för Godens skål. För första gången på länge syns också Br. Welin som slitit sig från sitt kärleksnäste för ett Motbesök och klarar galant, vältränad som han är, en mycket god andraplacering i kvällens hårda drabbning i rövkrok. Motet får senare lyssna till Br. Bohlin i egenskap av Yngst som lägger ut texten om gillevärdskapets mödor och otacksamhet i samband med "utfordrandet av dessa själar" varvid man är böjd att hålla med, om nu Gillevärden står för även det själsliga spiset. Bohlin drar sedan vidare genom Sherwood-skogen, en smula förundrad över de röda trädtopparna, men övertygad om att han är Ivanhoe. Under den senare delen av Motet får vi bl.a. höra Br. Welin, under sin utläggning om arvsmassan, yttra: "Br. Ahlzén är ett exempel på att Tjernobyl gjort sitt." Br. Bohlin tycker det är hemskt att det inte finns något som är opåverkat av människans hand. Det upptäcks att styrelsen är försvunnen, så när som på den alltid lika trogne Br. Johannisson som nöjer sig med att hålla pennan i handen. De andra misstänks för att vara ute i velourärenden och ett misslyckat försök görs att fånga in dessa med den för annan jakt avsedda Storsjöodjurssaxen.
Prismotet
Nästföljande Mot, Prismotet, inleds med att Br. Stj. L-G Larsson undrar om Br. Stj. Halvar är "Mot-dopad" när han efter två Mots frånvaro nu plötsligt dyker upp i högform. Efter sedvanliga inledningspunkter är det då dags för en av kvällens höjdpunkter: ( det skulle komma flera senare skulle det visa sig) utdelandet av Jamtamots hederspris 1987 till den välförtjänte Ola Gerhardt Henriksson. Själva priset består i år av, förutom diplomet, ett supskåp i blåved med kombinationslås, smakfullt framtaget av Leif Wikner, Persåsen. Ola Gerhardt brinner av iver att få reda på kombinationen, men att själv klara ut den blir en av hans uppgifter till kaffet. Nu blir Motet föremål för ytterligare frukter av Kommittéaktiverings-kommitténs arbete. Frostvikenkommittén, genom Br. Georg Hansson, yrkar bl.a på en egen representation på republikfanan av Frostviken. Detta utmynnar i en vild diskussion varunder framkommer förslaget att representera samtliga socknar genom 39 vita stjärnor på det vita fältet. Nästa kommitté ut på plan är brandskyddskommittén som verkligen gör sitt för att höja stämningen ytterligare. De framkommer med en rad både vettiga och, för somliga, kränkande förslag, vilket resulterar i att Br. Liljefelt ges epitetet Galilei pga sin uppfattning om tyngdlagen. Efter ett tag börjar man dock undra om deras uppgift var att skydda branden från Jamtarna eller Jamtarna från branden. Minnesvärda är också de långa ansikten som syntes när pizzakuponger utdelades och presidiet meddelade att Gillevärden misslyckats med det som var tänkt att bli kvällens anrättning. De tidigare så långa ansiktena lyste dock ikapp med luvorna då lugubriteten väl uppdagades, och måltiden väl bars in. Så småningom stundar kaffet och Ola Gerhadts eldprov. Kombinationen har han lyckats lösa och innehållet tas även det emot med tacksamhet. Nu tar han fram sin fiol som en gång tillhört Lapp-Nils själv. Han har avstått från att donera den till något museum då han anser att den skall ljuda istället för att sitta inom glas och ram. Och visst är man böjd att hålla med när han berättar om Lapp-Nils och sedan trollbinder åhörarna med några av dennes verk. Sällan har väl ett Mot varit så entusiastiskt när det gäller att välja in någon som i det här fallet. Bland andra som beviljas medlemskap av Motet kan nämnas Tommy Pehrsson, Föllinge, sedermera Skrivare, genom en gedigen uppsats om skidesset Ragnar "Föllinge" Persson, samt även nationens Förste Kurator Per Tornell, Östersund, som berättar om Hund i Sveg. Br:a Stj Hårstam och Br. Mattsson förevisar något senare ett nytt uppslag inom den idrottsliga genren nämligen sumobrottning. Tavlan "En Jamts uppvaknande" kommer åter på något outgrundligt sätt i krönikörens besittning. Efter avnjutande av efterrätten, tryffeltårta med hallonglass och en stunds musicerande väljs den nyinvalde Br. Pehrsson till Yngst. Då han får till uppgift att rena Fyrisån ses han en stund senare vandra omkring på det något minusgradiga vattnet ivrigt letandes efter dess svagaste punkt. Han tar sig dock inte vatten över huvudet utan fullföljer uppdraget med bravur. En fråga som tidigare väckts under ett idékrystande styrelsemöte dras nu för Mot: " Hårre ställ se Jamtamot te att Jamtland vål värd at Olympiske Spelan om vintern sex år ette sundsvall röyk ?" Spörsmålet resulterar i tillsättandet av en Jamtamots egen OS-kommitté (som vi senare skall återkomma till). Efter en längre kammarsittning med uppmålandet av framtids- vyer, utförliga beskrivningar av jamthundens skall, sedvanlig fanhissning samt några jakthistorier så avslutas det synnerligen händelserika och minnesvära Motet.
Klapp-och-klang-motet
I april skulle då äntligen decenniets första temamot, Sångboksmotet undantaget, gå av stapeln. Motet hade, måhända något väl frisinnigt, fått namnet Klapp-och-klang-mot och temat var följaktligen musik. När man avklarat den lugubre Br. Swartlings turbanliknande huvudbonad stämmer så Br. Lekaren "Bollen" till brödernas förtjusning upp med en för kvällen nyskriven klapp&klangsång. Somliga av bröderna vill dock ha mer tid för att utföra lätet "slurp". Under de följande förhandlingarna tillsätts en tröjsam tröjkommitté för nytryck av Jamtamot-tröjor. Vi får också höra OS-kommitténs första betänkande som går ut på att föreningen stödjer kandidaturen och att vi skall förevisa den urjamtska sporten rövkrok under invigningen av ett eventuellt OS. Motet följer entusiastiskt den av kommittén framtagna handlingsplanen. Förslag att förevisa mer udda sporter såsom "strypa Franzon med luva" lämnas utan beaktande. Först ut av kvällens musikaliska uppträden är experimentkvartetten som bl.a. framför "E Jamtlandstaus" i eget arrangemang. Br. Leif Festin spelar med inlevelse "En polska från Vigge" på fiol. Även den musikaliske Br. Brooth har fiolen med sig och de framför tillsammans bl.a. "Jämtlandssången" och "Lappkungens polska" Efterföljda av Motets applåder. Vem kunde ana att en ny fiolduett skulle skapas under pågående Mot? Nästa framträdande står Br. Möller för. Han spelat ett antal välkända låtar på pianot som lockar bröderna att sjunga med. Br. Lekarn instruerad av Stj:a Sjölander och Norman leder Motet i sånger som inte sjungits sen framläggandet av sångboken. Under den välljudande middagen hörs även Br. Stj. Pettur, efter Br. Möllers misstänksamma blickar, försäkra att "han är en snäll farbror som inte tänker dricka upp Br. Möllers pilsner." Krönikören sällar sig också till de instrument-trakterandes skara skara framförande några verk av Bellman ackompanjerad av egen guitarr. För lugubriteten detta Mot står en Jamt i nationsledningen som hänvisar kvällens gäster, några blåsare ur kommunala musikskolan, till V-dala nation. På Kammar'n tilldrar sig senare fortsatt musicerande samt diskussion om möjligheterna till liv i universum varvid anses att i begynnelsen fanns Br. Stj. Sjölander.
Valmotet
Valmotet har detta år getts namnet Gaukmot i ett försök att återknyta tillden gamla nordiska årsindelningen. Från förhandlingarna minns man att Br. Eric Rubensson tror sig ha blivit vald till eskimå när han fått förtroendet som Neskionom i Fakultetsstyrelsen. När ett eventuellt inköp av medaljer diskuteras finner Motet att det ytterst intressant att den mest medaljprydde Jamten är den som önskar fler medaljer, man tillsätter en medaljkommitté för att titta närmare på frågan. Styrelsevalet bjuder på betydligt mer spänning än föregående år och krönikören konstaterar med tacksamhet att alla kandidater til posten som Gillevärd i år är synnerligen välrakade. När Jamtarna sitter bänkade under middagen tar kvällens gäst, Gösta Nylén, till orda. Gösta, som är Jamtlands Utrikesminister, håller ett föredrag om Härjeådalen och härjeådalingarna och får hela Motet att häpna då han utbrister: "I Jamtland och Härjeådalen har det aldrig fötts några stora män... bara små pojkar !" Efter att ha lämnat en gedigen redogörelse om pilgrimslederna blir gästen invald. Han berättar något senare om bondepraktikor och Härjeådalsk läkemedelskonst vilket inspirerar Motet att instifta en medicinsk fakultet. En kommitté skall närma sig ämnet ytterligare. Br:a Stj Sjölander och Mattsson råkar som vanligt i luvorna på varandra, då den förstnämnde läser naturvetarnas lov skyndar sig den andre att dela upp världens toppar i jurister, statsvetare och Mattsson. Under nachspielet debatteras bl.a begreppet hjärndödhet, vilket innebär evigt liv för alla Jamtar enligt den rubenssonska logiken: "Eftersom en Jamt aldrig kan vara hjärndöd så kan en Jamt aldrig dö." Följande förmiddag ägnar Motet åt grillning och musicerande innan man beslutar att ge sig av på jakt efter Fyrisåns källa. Efter någon timma uppenbarar sig det natursköna Leufsta bruk, där Motet bjuds på en guidad rundvandring i den storslagna de Geerska herregården, innan söndagsmiddag intas å Leufsta Wärdshus under trivsamma former. Väl tillbaka i Upsala klarar man av en minigolfrunda och studier av missbildade, uppstoppade djur på Ultuna innan man besöker Vaksala kyrkogård för att hedra 158-årsminnet av prof. Zetterströms bortgång. I anslutning till kyrkogården hittas en runsten, vars text ger upphov till en tolkningstvist. Motet enar sig om lydelsen: "Bröder Jamtar, var på er vakt, nu och för all framtid. Graff ristade dessa runor." Efter att de nu något sömniga deltagarna konstaterat att de just upplevt ett av deras mest lärorika och omväxlande Mot avslutas detsamma.
Huvulamotet
Till det Ahlzénska sommarresidenset på Vätö ställs kursen en strålande lördagsmorgon i början av juni för att hålla Huvulamot. För eftertruppen är denna färd inte helt problemfri då "ön visar sig vara större än beräknat och öbornas intelligens mindre än man trott". (Berättelsen om denna dråpliga resa är i sig en litterär pärla och finns i protokollsboken nedtecknad av färdskrivaren Tommy Pehrsson). Förtruppen sysselsätter sig under tiden med att lägga nät samt att infånga en förlupen hingst. Väl samlade visas sedan bröderna runt i idyllen av värden som också avvisar Br. Stj. Halvars teorier om att det kan finnas badnymfer i sjön. Den alltid lika uppiggande Br. Forsberg är i högform efter den långdragna färden och får Motet att utbrista i skrattsalvor då han först på pricken imiterar Br. Stj. Halvars gester, och sedan träder in i debatten mestadels argumenterande mot sig själv. Då Br:a Grillsson (Grelsson) ej är närvarande får Br:a Kolner (Dovner) och Flamsén (Ahlzén) ta itu med fläskkarré- grillningen. Br. Stj. Sjölander håller ett föredrag om de fordom brukade ätteklubborna för de nu stormysande bröderna. Vi sitter på verandan med utsikt mot sjön när den trolska försommarskymningen sakta lägger sig runt oss. Ett synnerligen gemytligt Mot. Efter den efterlängtade middagen slår vi oss ner på några bastanta stockar runt en värmande brasa en bit ned i sluttningen. Br. Edman, som sitter med ryggen mot sjön, gestikulerar våldsamt under sitt förordande av brödsullen med resultat att han gör en baklängesvolt nerför backen. Under detta jordnära tillfälle under bar molnfri himmel tar sig Jamtarnas tankar alltmer filosofiska uttryck och man kommer osökt in på föreningens ideologi där krönikören med sin symbios av modernt umgänge och tradition stöter på patrull hos Br. Stj. "PM" som med glimten i ögat hävdar att "Vi skall fostra patrioter, ty via våra patrioter och ambassadörer styr vi snart världen." Inspirerade av den tidiga gryningen övergår nu bröderna till en sportigare aktivitetsform. Sålunda genomförs en rad traditionella och nya grenar såsom stockstötning, rövkrok, lyft é skel- pinn, snusdoskastning samt snusdosdragning. När näten vittjats står vi beundrande och betraktar en skogens konung som simmar över sundet, reser sig majestätiskt, skakar vattnet ur pälsen och lunkar vidare. En värdig avslutning på dagen anser bröderna och knyter sig för att efter några timmar åter muntras upp av de mer än vanligt broderliga Mot-deltagarna.
Heimmotet
Vi har nu kommit till verksamhetsårets sista Mot och åter vänder också till stället där krönikan tog sin början, nämligen Jamtland, det landskap som råkar ligga krönikören varmast om hjärtat. Det är andra helgen i juli och vi samlas på planen framför Wargentinskolan för något som i kallelsen benämnts Heimmot. Vi står just i begrepp att besöka Sör- och Nordli i Norge, samt Frostviken i Jamtland, och kan för första gången färdas samlat och diskutera infallen och intrycken allteftersom de kommer. Som chaufför och guide har vi den Frostviken-bördige Br. Paul Jensen som lyckats hyra en "Jämtlandsbuss", sedermera ommålad till "Jamtlandsbuss", till förmånligt pris. Första anhalten är den i Jamtkretsar välkända Nygården i Aspås där vi bjuds på förfriskningar och tillfälle att handla i "bua". Färden återupptas. Efter en långdragen röstningsprocedur, som sträcker sig flera mil, får vi utpekat för oss det Graffska fäderneshemmet i Landön. Innan vi passerar gräsen och plockar upp vår norske guide, Gunnar Bygseth, beser vi också Gyse värdshus, ett av de sista i sitt slag. Motet sjunger den norske nasionalsång varefter Gunnar förser oss med bygdens historia och framtidsutsikter. Efter en lunchpaus i Nordli och besök vid Nordlis naturskönt belägna kyrka med vidunderlig utsikt över Li-bygdens fjällvärld, passerar vi åter gränsen och befinner oss nu i Frostviken, den nordligaste av Jamtlands socknar. Br. Jensen berättar under en tur runt Kvarnbergsvattnet att namnet Frostviken kommer sig av att sjön är grund och därför fryser tidigt. Under rundturen blir Br:a Stj. Sjölander och Ottosson djupt engagerade i en diskussion om Flatas undre värld. Väl framme i Gäddede installerar vi oss i de små men ombonade stugorna innan vi går till hotellet där vi möts av ett uppdukat bord i ett avskilt rum. Utanför hotellet vajar den svenska fanan. Denna halas dock och byts snabbt mot den inhemska kreationen som stolt låter sig smekas av den hemtama nordanvinden. Efter en superb middag med livaktiga förhandlingar beser man Jormkungens grav och lyssnar till Br. Jensens berättelse om dennes insatser. Vi slår oss ner vid stranden och tänder en värmande brasa i den något råkalla luften. Republikfanans utfomning kommer åter på tapeten varvid Br. Arne Rubensson anser att vi borde ha en korsfana för att symbolisera den nordiska samhörigheten. OS-kommittén presenterar de nu färdigtryckta kampanjdekalerna som vid försäljningen går åt som toppsocker i en heitvasskask. Innan vi kryper till kojs gör Br. Stj. Halvar en efterlängtad återkomst i rövkrokssammanhang, och lever upp till ryktena från fornstora dagar. Efterföljande morgon anträds, efter frukost, färden mot Hällingsåfallet som med sin gigantiska kanjon sätter pricken över i:et vad det gäller utflyktens natuscenerier. Tuggande kåda inköpt i kiosken vid fallet tillsätter vi en kommitté för att utreda om föreningen bör inrätta ett stipendium för boende i jordkula vid nämnda vattenfall. Resan söderut går längs Ströms Vattudal med Br. Hansson som aktiv sakkunskapsförmedlare. Så kommer vi då, så småningom tillbaka till Stan, ett sextiotal jamtska och norska naturmil rikare, där de nöjda bröderna skingras med hopp om återseende nästa Heimmot. För de är ändå speciella.
Epilog
Ett år med Jamtamot är för krönikören en mängd oförglömliga minnen och givande umgänge som inte motsvarar något som kan fås för pengar. De som önskar utförligare redogörelser för Moten hänvisas till de av Br. Lindström, Br. Johannisson samt Br. Pehrsson författade protokollen. Krönikören nedlägger härmed pennan med en önskan att ingen harm må vila över de som fallit offer för dennes stundom vassa stift.