Fjällvärlden

av Nils G Lundh

Denna artikel har tidigare publicerats i Jamtlands Tidning nr 2/1995, utgiven av Jamtamot i Uppsala. Artikeln får kopieras för privat läsning och icke-vinstbringande spridning inom den egna kamratkretsen (ett av syftena med att lägga ut artikeln), men får ej utan författarens medgivande genomgå allmän spridning via andra media än Jamtamots hemsida, oavsett om spridningen är vinstbringande eller ej. Senaste uppdatering: 1996-03-14

Index över olika avsnitt i nedanstående dikt

[Prolog]  [Skärvor]  [Sommarstämning]  [Kvällsljus]  [Skuggor]  [Fjällängen]  [Den vresige

[Lappljung]  [Fjället]  [F´låt sa´ du oxe?]  [Rent ut sagt]  [Blodnycklar]  [Juli]  [Augusti]  [September


Prolog

Här, gott folk, några ord på rim,
som dykt upp när jag gått där och skrotat.
De handlar om livet och stämningar kring,
det jag ställvis har stannat och fotat.

Det rör sig inte om högstämd lyrik
utan mera om viss orientering,
kring växter och djur, ibland saker och ting,
som jag sett när jag ställt mig på utkik.

Några år har gått sen jag började fånga
intryck omkring mig och faktiskt rätt många,
jag plåtat och gömt i en låda.

Min avsikt är nu, att låta Dig veta,
vad jag upplevt och tänkt när jag streta
i landskapet kring för att skåda.


Skärvor

Jag känner en bygd bland fjällen,
om sommaren smyckad av blomster så sköna.
Där husen står tryggt och sjön sent om kvällen,
speglar allt liv kring ängarna gröna.

Jag känner en dal där i midvinternatten,
träden kan skrudas med frostblommor vita.
Där knutarna smäller och kölden kan bita,
när isarna fjättrar allt vatten.

Det är en trakt där om våren,
bäckarnas lek och kvitter från snåren,
mig skänker det vin ur pokalen,

som mognar mot hösten, får färger i blodrött,
när rönnarnas blad mot isnålar stött
och luften är som kristall över dalen.

Skärvor


Sommarstämning

Genom björkarnas lövverk drar blåvita tungor,
från falnande glöd under störrösets tak.
De blandas med dofter från myrarnas lungor,
intill blanksvarta höljor med öringars vak.

Solen går ned medan landskapet andas,
och svävande ångor ur solvarma vatten,
glider med skuggorna sakta mot natten.
Där de vilar i gråton tills morgonen randas.

Jag viker från stigen, går rakt emot draget,
mot doften från höet som nyss blivit slaget.
På avstånd hörs skällor och skvalet i ån.

Tiden står stilla de korta minuter,
som går medan skymningen varsamt försluter,
min scenbild, som blott var ett lån.

Sommarstämning


Kvällsljus

Se hur gräset lyser av glitter,
hur skuggorna mörknar ­ blir långa.
När ljuset sin bana sluter
till en bild blott ett öga kan fånga.

Se hur landskapets former renas;
hur markens daggvåta stenar
och sitans trampade hällar,
som speglar med rymden förenas.

Ej längre hörs rop ifrån liden
och kåtans torv har glesnat ­ ty tiden
flytt undan ­ blott bäcken har ton på fiolen.

Men gullris och tåtlar blommar,
som alltid de gjort varje sommar
i livets kretslopp kring solen.


Skuggor

Som gåtfulla flimrande skuggor;
linjer med färger i blod.
Fragment likt stigande bubblor
ur tidens ändlösa flod.

Vem målade tavlan på hällen,
vad tänkte konstnären på?
Finns där ett budskap i den
som förväntas vi skall förstå.

Men hur gärna vi än försöker,
förblir målningens avlägsna bud
en gåta, där den oss möter
i djur siluetternas skrud.


Fjällängen

Jag ser hur lärkan stiger och sjunker
över ängsmarkens ångande lid,
där fjällnycklar öppnar ­ sen stänger
sin port till förlustelsens tid.

Mitt bland björkarna blåhaken spelar
på en tydlig och ren melodi
och den gör alldeles klart att den delar,
min glädje åt sommarens tid.

Nog bör man få njuta av stunden,
när ingenting annat i grunden
gör livets mening så klar,

som när fåglarna sjunger och spelar,
när livslusten vänslas och kelar
under blomningens soliga dar.

Fjällängen


Den vresige

Strax intill stigen står det
en gammal och vresig typ,
av samtiden sedd som en dåre,
som ej producerar ett dyft.

Men han struntar i alla tabeller,
han åser allt med ett grin
och klarar sig bra när det skräller
i den svenska ekonomin.

Han minns ännu slaget vid svolder,
där den stridbare Tambaskälver
spände sin båge som brast.

Därför det knappast är troligt,
att just han skulle finna det roligt
med samtiden ge sig i kast.

Den vresige


Lappljung

Lappljungens yppiga blomning
är en motsats på något vis,
till växtplatsen ­ dess boning,
där den lever tillsammans med ris.

Den blommar som tänkte den bjuda
på frukter av ädlaste slag,
då den egentligen bara vill skruda
sig själv till humlors behag.

För ett törstande öga det räcker,
att den blåröda färgen väcker
sådan lust hos flygfän med sting.

Jag känner mig själv som en humla,
när jag redlöst finner mig rumla
med fotoapparaten omkring.


Fjället

Det tycks som ett fjäll ligger stilla,
på en och samma plats,
men faktiskt är det så illa,
att det förflyttar sig på en atlas.

Styrd av krafter på djupet,
en resa i tid och rum,
som eroderat det värsta stupet.
Kvar ligger kambrium.

I nordlig riktning går spåret,
en hisnande vådlig fart,
med någon centimeter om året.
Ekvatorn passerades sen start.

Nu spelar det knappast någon roll
för själva fjälltursplaneringen.
Då resan går jämt ut med noll
klarar sig också munderingen.

Fjället


F´låt sa´ du oxe?

Tillåt mig ställa en fråga
det sas att nå´n kommit på sné?
Jag själv blott i fjällen har tåga,
så det måste därför va¹ de,

som nu kommer med krav på visum,
hotar med skarprätt och bur,
fast jag hävd har från paleolitikum.
Kan man bli annat än sur.

Nej jag lovar att inte bli arg,
jag skall reservera min vrede åt varg.
Men begär ändå en hyfsad förklaring:

Hur kan det komma sig att,
den som tampats med sabeldtandad katt,
skall avkrävas en visering.

F´låt sa´ du oxe?


Rent ut sagt

Det är något en ren finner märkligt:
Av fjällen man numera begär,
en produktionskapacitet som verkligt
i längden blir lönlöst besvär.

På fjällheden ingen sig göder,
en insikt helt elementär.
Klart som korvspad, då de flesta sig föder
inom industriproduktionens sfär.

Som ren vill jag då ställa en fråga,
varför måste man alltid såga
i den gren där man sitter och tär.

Och varför glömmer man alltid så lätt,
att ingen kan bli mer än mätt.
Blott naturen är den som oss när.

Rent ut sagt


Blodnycklar

Dactylorhiza cruenta,
ett orkidénamn som smakar blod.
Den växer på myrar, höglänta,
bland tuvsäv där kalken är god.

Är tämligen vanlig på trakten;
man letar i subalpin region.
Men ställvis kan den ha haft en
färg något ändrad i ton.

Sådant händer om nyckeln i dalen
haft litet svårt med moralen.
Kanske sambor han med maculata.

Men vill du göra det lätt
då kollar du rätt och slätt,
om ett blad är rött som en beta.


Juli

Nog tänker några; för liv och pina,
till fjällen, aldrig, där finns ju mygg.
Då har de missat de stunder sina,
för blott en insekt man är så skygg.

Att på en brygga en stund få vila,
se solen sjunka i julikväll.
Den gjort ett val att ej myggor sila,
men famna ljudet från sommarfjäll.

Moskiter visst är ibland en plåga,
vad vore annars vårt sommarland.
Om där ej funnes den heta låga,
för liv att svärma så hett ibland.

Juli


Augusti

Bland växter alla i Floras hage
där finns ibland en och annan rar.
Som sällan skådats trots nystärkt krage
med sidenkrona så purpurklar.

Den sinnet öppnar har lön att vänta
visst går att finna det ingen sett.
Ta av från stigen där finns en glänta
som Flora just har åt Dig berett.

Men den som tvekar blir lätt förskjuten
så säkrast är att nu passa på.
Ty Floras tid den är snabbt förlupen
en andra bjudning ej väntar då.


September

Förstrött jag strosar i blåbärsriset,
när tanken slår mig: impediment.
Vem sätter normer på detta viset,
termen haltar, det är ett skämt.

Det talas illa om fattigmarken,
som om den inte har nå¹t att ge.
Kanske mäter dom matbrödsbarken,
de borde komma hit upp och se.

De skulle finna en mark att skatta,
en skörd att hälla i medfört krus.
Se´n luta ryggen mot blodröd matta,
den ock en skänk av myrtillus.