Ni bad mig skriva ner några rader om Elsa Wallén, årets pristagare i Jamtamot. Som tidigare pristagare känns det FINT att få presentera min goda vän poeten Elsa Wallén. Hon är alldeles för sällan omnämnd på våra kultursidor.
Med tack för uppdraget! Berta
Berta Elsa Wallén föddes i Oviken 1922 och har varit verksam som folkskolelärarinna (obs. -inna på slutet!) i Oviken. Vid sidan om arbetet, har hon haft familj med make Gustav och tre barn samt varit med i sångkören på orten.
Elsa kände tidigt en dragning till poesin som yttrycksmedel och hon började tidigt skriva både på jämtmål (ovikenmål) och svenska dikter som hon läste offentligt på fester, vid kulturaftnar etc. I och med att hon kom ut med sin första diktsamling 1974, blev hon känd i hela landskapet, blev engagerad till skolor och bibliotek och hon har även varit med i flera radioprogram med sina alster.
Vid mina egna framträdanden brukar jag sällan läsa andras dikter men Elsas har alltid funnits på min repertoar. När jag läste Elsas dikter på Föllingegården det var i början av 70-talet, var Ulla Sallert en av åhörarna. Hon blev djupt fängslad av Elsas poesi och jag ordnade en kontakt dem emellan. Resultatet blev att Ulla Sallert fick några av Elsas dikter tonsatta och sjunger dem själv på en LP som kom ut något år senare. Även Olof Lindgren och Hans-Erik Dahlgren, båda kända tonsättare, musiker och dirigenter, har tonsatt dikter av Elsa W. Senast i förra veckan (jan-96) hörde jag några kärleksdikter (Elsa Wallén/Olof Lindgren) sjungas i P2.
Här kommer hennes poesiböcker (7 st.) i kronologisk ordning:
Från dagens förvirrade värld och stressade tillvaro för Elsa Wallén läsaren ut i naturen, tillbaka till det enkla bondelivet, till det vardagliga, jordbundna, nära. Här ett exempel ur boken Regn mot din kind:
Som jättestora buketter i ett rum med lågt i tak alla de brinnande bergen i höstens dunkla gemak.
Våuranna (frao diktsamlinga Blåurakster)
De e en lukt ta jol å röjk e blått e ljös öve fjälla bönnransåur å maskinan gåur frå måranna å te kvälla.De va mejr ta hästom når man va ong framför ploga å harven å vählta men myttjer reskap va huskut tong te dra öve åukran å fählta.
Te va radd om (frao diktsamlinga Blåurakster)
Te va radd om, de e int te shlite å shlänge de e te borste ta, vik ihop å hänge int va ovörn ma sakrom som gamlan ha ått å int gjara narr ta den ti som ha gått.
Te va radd om kan va te stryke nån öve håaure når han hell hu e trötn hell lesn å såure te tröste n ongdom som ångre nå tull hell tala för n onge som ha cykle ikull.
I dessa rader ovan så mycket ömhet är
väl inte koncentrerad i dem! Som synes bevarar Elsa de genuina
dativformerna, det tonlösa laterala hl-ljudet, t ex i shlut, kjohln.
De typiska diftongerna ao, ger henne andra möjligheter till rim
än t.ex. centraljämtskan.
I Elsas poetiska universum får alltid det lilla, det blyga plats liksom barndomsminnen och glimtar ur det förgångna. Hoppas något skall passa vid en presentation av denna helt igenom poetiska kvinna. Något så skirt, varmt och tillitsfullt som Elsa har jag aldrig mött!