RN 1-2015 Seineste oppdatering: 2015-05-11

Gruppfoto utanför Norrlands nation vid Jubileumsmotet den 7/3 2015.  Foto: Br Red Sikku.
Jamtamtots jubileumsfirande anno 2015 – en resumé
Multi vocati sunt, pauci vero electi (många är kallade, få är utvalda) skulle kunna stå som en underrubrik här, åtminstone beträffande första ledet: kallelse hade tillställts åtskilliga, så många som bröders vederhäftiga vistelseadresser tillät torde ha budats att den 7 mars 2015 infinna sig till den utomordentligt rara händelsen att delta i student- och hembygdföreningen Jamtamot Redivivums i Upsala 100-årsjubileum, tillika föreningens (enligt protokollen) mot nr 600 sedan 1915, således en dubbel anledning att celebrera ett Stormot. Beträffande sentensens andra led, stämmer den mindre väl i det att alla kallade självfallet även var välkomna att ta del i festiviteterna; sanningen i uttrycket torde snarare ligga i envar deltagares upplevelse av känslan att här ha förunnats förmånen att delta i en unik samvaro och engångshändelse, ja, beredas ett minne för livet.
Men låt skildringen ske kronologiskt. Vissa Stormotet föregående preludier försvarar sin plats i sammanhanget. Firandet hade närmast karaktären av en trestegsraket, enligt följande.
Första preludiet ägde rum torsdagen den 5 mars, med en berättarafton å Norrlands nations gamla hus nedre botten, Strömholms sal, begynnande omtrennt klockan 7 e.m. Enligt kallelsen skulle det handla om en "Talarmiddag med fokus på Jamtamots inflytande på Jämtländsk kultur och historia" - en pompös målsättning helt i föreningens stil, föga anspråkslös, vilken måhända (vad eljest?) inte till fullo överensstämde med verkligheten. Det visade sig de facto i stället bli en tillställning där Jamtarna, hänvisade till sig själva, också amuserade sig på helt egen hand med att låta ett antal bröder anekdotiskt delge sina minnen av vissa inom Jamtamot anno dazumal timade händelser och företeelser.
Sålunda begynte historiken med en beskrivning av hur en gång i tiden Fakultetsstyrelsen för Jamska och Härjeådalska kom till; det skedde å ett Sommarmot, där några kvarvarande bröder - bland dem fjällmannen Ando "Blåtand" Andersson, Hans Petter (HP) Burman och Lars-Göran "Stasi" Larsson - vid en arla timme, just i samma lokal där berättaraftonen nu ägde rum, fann för lämpligt att låta instifta sagda fakultetsstyrelse. Flertalet av nuvarande poster i styrelsen inrättades ävenså, med vederbörliga förkortningar (som regel vokallösa). Därjämte besattes posterna med innehavare. Kruxet var bara att stundom flera (i vart fall två) förslag lämnades, och t.f. rösträknaren - som var Stasi - inte förmådde annat än konstatera paria vota; tvisten, d.v.s. valproceduren avseende aktuell post, fick därvid slitas mellan kombattanterna, som händelsevis var Blåtand och HP, genom dem emellan företagen rövkrok. Tilläggas kan, att förste innehavare av posten som Defekt förärades broder Blåtand, något han alltsedan dess innehaft, sedan ett par år t.o.m. på livstid.
Härnäst kom Lennart Nyman till tals om de på sin tid särdeles aktiva Inomrikes- och Utomrikeskorrespondenskommittéerna. Om den senare visste han berätta bl.a. att när man, till berikande av Jamtamots flaggsamling, av republiken Island hovsamt tiggde en landsflagga, av dåvarande presidenten Vigdis Finnbogadottir hänvisades till isländska ambassaden; därifrån utlovades en flagga att överlämna till föreningen, förutsatt att en ambassadtjänsteman finge å mot inställa sig för överräckandet. Problemet var dock, som visade sig, att tjänstemännen å ambassaden vid denna tid uteslutande var kvinnor. Det blev aldrig något överlämnande. - Interfolierade så Tomas "Rally" Persson med en skildring av den omfattande korrespondensen från den först nämnda kommitténs sida gentemot Sveriges försvarsmakt, Bofors AB, Försvarets materielverk m.fl. inrättningar, allt i avsikt att i stället för salutkanon modell mindre få tillstånd att införskaffa en dito av storleken haubits. Resultatet blev magert.
Vidare upplät Jamtamots förste redaktör Thomas Johnsson sin stämma för att berätta om tillkomsten av föreningens första medlemsorgan av trycket, Jämtlands-Posten. Det utkom med början hösten 1971, med broder Johnssons då uttalade målsättning som var att jamtarna "skulle få ett nummer mellan varje mot" (!). Nå, fullt så kringt blev det inte. Per omgående fick han som ansvarig utgivare ett hot om stämning för namn- och upphovsrättsintrång på halsen. Det löste sig genom att han av en befintlig rättsinnehavare fick lov att i stället använda namnet Jämtlands Tidning. Sedermera har föreningen genom åren sammantaget gett ut ett inte obetydligt antal nummer av Jamtlands Tidning, även om den sedan ett antal år synes ha slumrat in i en perpetuell törnrosasömn.
En annan gammal jamt som infunnit sig var Rudolf Aust, aktiv på 1950- och 1960-talen. Han ordade om musikaliska inslag. Saken var den, att artilleriregementet A4 i stan lade ned sin blåsorkester 1955. Dåvarande skrivaren Sture Lidén lyckades komma över ett antal av blåsinstrumenten, som övertogs av Jamtamot. Noter inköptes på musikaffären August Pettersson, varefter Aust, Lidén, Carl-Eric Ericsson och några till satte igång blåsandet. Det blev till slagnummer som Rosa på bal och Persisk marknad. En klar förstärkning blev det omsider när Arne Lingestrand anslöt; då började det t.o.m. låta riktigt skapligt. Nyttjade namn på blåsorkestern var vid denna tid bl.a. Reddningscorpsen, och blev sedermera Phontrattarne. Och hur det har gått för dem fram till nutid torde vara välbekant.
Ytterligare berättades om hur Samfundet Storsjöodjurets Vänner (SSV) bildades en tidig, mycket tidig, morgon under ett mot 1960 å Orvar, av då kvarvarande nio bröder, som händelsevis också konstituerade och statuerade sig själva som ständiga ledamöter i samtidigt antagna stadgar. Redan 1961 uppvaktade Samfundet länsstyrelsen i Stan för att komma en fridlysning av Storsjöodjuret åstad; det lyckades också, även om det dröjde till 1986. Efter allehanda administrativa och byråkratiska turer - med inte minst domstolsväsendet och Justitieombudsmannen (JO) involverade - nödgades emellertid länsstyrelsen 2005 häva sin egen fridlysning av odjuret. Men i det sammanhanget passade SSV, som inte är någon offentligrättslig granskning underkastat, på att rikta skarp kritik mot JO; det lär inte vara något den inrättningen är van vid.
Även Jamtamots hederspris fördes på tal. Broder "Marjasin" Blom avslöjade då, att han är föreningens hittills ende utsedde kulturpristagare.
Avslutade så Staffan Sandler med att ge glimtar ur den långvariga tillkomsten av konsthistoriebilderboken Konzta, denna mäktiga exposé över konstverken och deras upphovsmän i Jamtland och Härjeådalen. Det tog fem år och tretusen mils bilåkande i republiken för att åstadkomma praktverket. Han nämnde, att idén till publikationen föddes redan 1967, i samband med arrangerade kulturaftnar å nationen. Det var Carl-Göran Ekerwald som då kom med uppslaget. När verket väl var färdigt, var Ekerwald med och höll ett särdeles långt, intressant och fängslande konsthistoriskt tal, allt från antiken till nutid; han behövde inte ens ett manus - det hade han råkat glömma att få med sig.
Efter att sålunda ha fått sig åtskillig mothistorik till livs, kunde de säkert minst femtiotalet deltagarna - bland dem gamla klassiska namn inom föreningen som Ulf Eklund från Galhammar i Berg och Staffan Uddeholt (som infunnit sig långväga ifrån Genčve) - kalasa på förträfflig rotstampa och fläsklägg, med möjlighet att skölja ned tuggorna med för aftonen specialmärkt maltdryck.
Nästa begivenhet inträffade redan fredagen den 6 mars, med Jubileumsbanquette å nationen, Gamla salen, med bröderna och idel galanta damer ävensom gäster från andra delar av Upsalas studentliv. Härom må i all korthet här delges att kalaset ägde rum med strax under 150 sittande. Tal förevor i mängd, med välkomsttal av broder ÖH, talet till hembygden hölls av broder Goden, Joel Hermansson tillika, ett tal från Storjamten framfördes av broder Jernberg, och framsades ett tacktal av nationens 2Q, broder Forsgren. Utöver det höll Thord "Hubert" Larsson-Graff och Tage Levin varsitt tal till Jamtamot. De flesta föreningarna på Norrlands nation gratulerade Jamtamot och gav föreningen presenter av varierande art. Menuen lär ha bestått av en flerrätters diné med cognacsgraverad renfilé med rökt renhärta, myltarrangement och härjeådalska skorpor, vidare jordärtkocks- och blomkålssoppa med tunt fläsk, hjortinnerfilé och rålyngber, och som avslutande slisk myltparfait med förminskade brännber. Det låter som den skaffningen ska ha kommit från Långsådalen eller rentav Frankrike . . .
Aftonen avrundades med att musikkapellet Hardda Ku Hardda Geit - med delvis klar anknytning till Jamtamot - i Inre Läs till ljudlig volym under publikums entusiastiska klappande, stampande, hoppande och studsande framförde ett knippe klassiska nummer, med HP Burman på munspel och skönsång av densamme såväl som av Arne Rubensson och Greger Sundstedt; övriga instrumentalisters insatser icke att förglömma. Ma fer heim te Kluk, E 75 var givna höjdpunkter, vartill kom en del nyskrivet, som A Momma; en god avrundning å repertoiren var en jamsktextad version, Je e Jamt av en gammal slagdänga som på sin tid (60-talet) framfördes av gruppen Spencer Davies. Ovationerna för om ett par år fyrtioårsjubilerande Hardda Ku var överdådiga.
Så - äntligen i framställningen över till höjdpunkten: Stormotet lördagen den 7 mars, det mot som lär komma att kvardröja i deltagarnas minne e bra nog e fauke.
Dagens firande å nationens nya hus, stora skivspelarsalongen, var utsatt att begynna vid pass skiftet mellan f.m. och e.m. I god tid redan dessförinnan började dock broder efter broder av yngre och äldre årgång i en jämn ström infinna sig för att vid ett antal långbord avnjuta brunch, bestående av skaffning i form av ägg och fläsk åtat lämpliga dryckesvaror. Det var mättsamt, något man stod sig gott på. Antalet deltagare vid måltiden var så pass stort, att med lätthet redan här kunde inses att motet seder verkligen komme att göra skäl för epitetet Stormot.
Efter vidpass halvannan timmes skaffningsintag under tilltagande sorl bröt de som så fann för gott denna inledande taffel för att i någorlunda samlad tropp bege sig ut på "staadens gaator och torg" - som på sin tid Einar Haglund plägade säga - för att under broder Nils PM Sjölanders auspicier och kunniga ciceronskap bese och informeras om ett antal av Jamtamot under tidernas lopp frekventerade lokaler och platser i Upsala, exterritoriella i förhållande till Norrlands nation. Sålunda tågades inledningsvis till östra änden av Svandammen, vid Flustret; här äntrade PM en lagom hög snödriva, pekande och entusiastisk, en bättre fältmarskalk lik, i det han omtalade brödernas bruk att fordomdags avrunda sina mot genom att förlägga nachspiel till Lycksalighetens ö, varest utsågs sånganförare, spejare och akrobat. Som denna ö emellertid är belägen längre söderut, i Stadsparken en bit från Flustret, begav sig bröderna givetvis även dit för att beskåda öns nuvarande apparition.
Den inte oansenliga skaran bröder tågade vidare, släpptes in på Newmaninstitutet, på sin tid "Hushållsskolan", grundad 1895, även epiterad Köttbullsseminariet , varest en tjänsteman informerade om dess historia och nuvarande användning; vidare passerades å Trädgårdsgatan det hus där Staffan Sandler en gång såg dagens ljus och på innergården som barn lekte med utsikt mot grannfastigheten Norrlands nation, då föga anande att han vidpass tjugo år senare skulle som förstequrator där få vara med om den stora tillbyggnaden i början av 1970-talet. Därefter besöktes gamla Stadshotellet (numera restaurant Oasia), där på andra våningen Jamtamot redivivum såg dagens ljus den 15 februari anno 1915.
Stadsvandringen avslutades vid Fyristorg (f.d. Vedtorget) och Phoenix - jo, namnet har faktiskt återkommit. Det är numera åter en ölstuga. En klassiker i sammanhanget är för kalenderbitna historiker inom föreningen Alan Kristensons på sin tid fascinerande skildring, på jamska, av Jamtamots sista mot på Övre Phoenix som tilldrog sig år 1934.
Men åter till nationen och nya husets stora skivspelarsalong, ty omtrennt klockan tre e.m. - möjligen med en liten kvart - vidtog motets öppnande och förhandlingar. Nu hade, uppgavs det, inemot 170 bröder församlats, vilket torde vara varken mer eller mindre än ett rekord. Att styra ett någotsånär normalt "småmot" kan redan det erbjuda ÖH vissa svårigheter; att få styrsel på den anhopning jamtar som nu var testäss var givetvis än vanskligare. För att om möjligt ro förfarandet i hamn, och till undvikande av övermåttan frekventa fadäser från ÖH:s sida, lät motet sig ledas av inte bara en, utan under eftermiddagens och aftonens lopp inte mindre än fyra Heders-ÖH - till vilka ÖH emeriti nedan, i tur och ordning, blir anledning att återkomma, anknytande till respektive programinslag.
Först ut som Heders-ÖH var nestorn bland dessa gelikar för dagen, Rudolf Aust. Under hans handfasta och gedigna klubbföring - som tolererade lagom med svammel, ehuru inget fjask - avhandlades i rask takt val av t.f. lekare, vilken för övrigt blev jubileumsgeneralen Jonas "Ammer" Andersson (och på vägen fick Austs visdomsord att "jag hoppas du bär ämbetet med ansvar").
Under denna inledande förhandlingsfas framträdde även bröderna Ando och Kjell-Åke Sundelin, för motet givande bulletinen att 2015 års Heimmot kommer att avstapelgå i Nordbyn, Aersn, den 4 juli. Det blir fjärde gången sedan 1982, med interludier om 11 år.
Följde så diverse gåvor: först ut var ÖH-emeritusarna Ole Lein (f.d. Nilsson) och Fredrik Johansson, vilka låtit tillverka en ny lekarklocka i "frälst björk". 2015 års hederspris blev det sedan dags att utdela, till Tage Levin, själv gammal broder i föreningen. Han höll ett inspirerat tacktal, där han bl.a. nämnde att han lämnade Upsala för 50 år sedan, efter att 1963 ha upplevt den då inom föreningen starkt polariserade debatten om en ettårskarens för inval av gålbeiningar; Jamtamot vore, hävdade han, en exemplarisk "värnare av en vidsynt patriotism", och i själva verket "dess viktigaste bålverk". Levin tillsåg även att genom en gedigen gåva berika Jamtamots boksamling med ett antal titlar. - Innan jubileet hade styrelsen vädjat om donationer av ekonomisk art; hade detta vunnit genklang i och med ÖH emeritus Andreas "Storhaugen" Sjödins kungörande av till hedersprisfonden donerade medel, till vilka han själv i hög grad bidragit. Därtill skänkte han föreningen vad som kan bli embryot till ett styrelseband.
Som nummer två att taktfast leda förhandlingarna framåt som Heders-ÖH tog Lars-Olof Mattson - numera sedan någon tid återbördad till Sundsätt och Sveg - över klubban. Under hans bestämda ledning, där inget överdrivet svamlande tilläts, installerades, efter en av Storjamtskommitténs orlstyrare Tomas "Rally" Persson ingående gjord presentation, följande nya Storjamtar: Erik Artur Egervärn, d.v.s. Egervärn den yngre, Etay Lechner, Nyllet, Jonas "Ammer" Andersson och Andreas Lundström. Storjamten Egervärn tacktalade, framhållande att han av folket röstats in i Sveriges riksdag, likaså att leda Åre kommun, men att utnämningen till Storjamt överglänste allt. Valen rönte stora ovationer.
Vidare förevor en donation i dryckesform av det innehållsdigrare slaget, utgörande en dusk buteljer av god kvalitet uisce beatha eller uisge beatha, till motet från Jämtlands Gille i stan, representerat av Bo Oscarsson och dess ordförande, broder Christer Kylsberg, varefter till gamlest utsågs ovan nämnde broder Aust, och Heders-ÖH Mattson själv förärades att bli tyngst.
Sist i raden av donatorernas ädla skara, så långt, framträdde Karl-Gustav Edung och Per "Tummen" Nygren med en sofistikerad gåva, innehållande tingestar av såväl garvat kreatursskinn som karussja; hamnade sist nämnda gremelj omsider hos fondbarometermaskinisten Christian Alsing, med avsikt att för honom underlätta käfthållandet vid utövandet av detta sitt maktpåliggande uppdrag.
Denna förhandlingsomgång avbröts i form av redaktören Olov-Anders Sikkus grupporträttering medelst kameraapparat i gamla husets stentrappa. Innan sittningen med middag vidtog i Gamla salen hann bröderna också, under intagande av heitvasskask, ta sig god tid till mängtande; nu kunde höras kommentarer som "nej men se, gamle man, du lever" (ā la Per-Erik "Moffa" Wåglin), "är det verkligen du?", "det var inte i går", m.m. dylikt. Det gick inte att missta sig på återseendets glädje bröderna emellan. Apropos bröder, må här nämnas att ett inte oansenligt antal profant köttsliga bröder deltog: Sundelinarna redan nämnda; vidare "bröderna Handöl", d.v.s. Stefan och Christer Jonsson - som förvisso är upphovsmännen till pilsnerihälsningen Handöl -, bröderna Örjan och Leif Festin, varav Örjan vid förhandlingarnas början fick sin sedvanligt utförda regndans med beröm godkänd (tidigare deras släktingar inom föreningen har varit Eric Festin och Olle Festin, även de från Hackås). Förglömmas ska heller inte Peter och Johan Bengtsson, och självfallet inte hela brödraklanen Ambjörn, Staffan, Håkan och Stellan Sandler (söner till Olof Sandler, invald på 1930-talet). Därtill var i ett par fall tvenne generationer representerade: Egervärn den yngre med sonen Jonas Egervärn, samt Bo Oscarsson med sönerna Jonas och Mårten Oscarsson. - Uppräkningen visar, om något, de starka band Jamtamot har förmått och fortsatt kan knyta. Till den änden må också nämnas de geografiska sambanden, inte minst Krokomsmaffian, Flataligan, Apberget och att från Bergs socken deltog bl.a. tvenne Skanderåsare (Mats Wikström och Simon Göransson) samt hör och häpna två Lillhallsbor, varav den ene var Per Johan Ahlzén. Berömvärt!
Middagsskaffningen utportionerades fermt och förnämligt med assistance från Härja-Jämt och utgjordes av biff med kappa, peran och rödvinsåsen, följt av prima slisk i form av lingonsmulpaj med glass. Här gjorde gillevärdarna primus och secundus ett gott dagsverke.
Till denna förhandlingssittning överlämnades stafettpinnen som Heders-ÖH inledningsvis till näste härjeådaling, nämligen Tomas "Rally" Persson. Med god schwung presenterade han Jamtamots senaste och nya föreningsnål - en variant betydligt mindre och diskretare än åtminstone de tvenne närmast föregående. Stämningen, med en myckenhet sång, bl.a. anförd av Lars Forss, begynte omsider stiga till ett stundtals högdecibelat sorl, varunder tal och inlägg av allehanda beskaffenhet framfördes, inte minst av ovan omtalade broder Graff, med oefterhärmliga verbala nacksving, ljudligt illustrerade med klatschiga slag av hans angelsaxiska svångrem från Manchester. Men en gålbeining, Per Svensson, genomförde i god ordning sin slutuppgift och invaldes; en "Decenniepresentation" (vad den nu innebar) genomfördes; det mottogs en "korrektur-ex-donation av en gammal Jamtlands Tidning från Daniel Markstedt; CB-medaljen, med förmodat klar anknytning till Christer Berglund, presenterades.
Och visst utdelades medaljer: Halvarmedalj till Lennart Nyman, Nymanmedalj till Etay Lechner och i övrigt ett antal Stormots- och Jubelmedaljer till härför förtjänta bröder.
Under alltjämt tilltagande ljudkuliss och stigande stämning, med avnjutande av Söderkvists droppar och andra närande inslag, tog den fjärde Heders-ÖH:n, Peter Dahlin, över ledningen av motet. Vad då tilldrog sig var en intensiv auktion, med utförsäljning av allehanda donationsföremål och internt utrensat gods från kammarn och Jamtamots förrådsskrubb å gamla nationshusets f.d. studentvåning, genomförd av det klassiska auktionistparet Per Bergwall och Karl-Arne Haglund. Vidare förevor lotteridragning - med anlitande av broder Storhaugens för ett antal år sedan donerade tombolamaskin - innebärande, i vanlig ordning, idel högvinster, avskjutande å nationsbalkongen av ett par rejäla salvor salut med salutkanonen, samt val till ovan angivna fakultetsstyrelse; i sist nämnda hänseende förmärktes sedvanligt stort jubel vid den förkortningsvisa redogörelsen över styrelseposterna och dessas innehavare (synnerligast beträffande Defekten - dfk - Ando "Blåtand" Andersson). För aftonen stod ämbetet Rektorsbaron, rbn, på spel, och utsågs härtill med cyklisk permutation Lars-Olof Mattsson, detta efter votering och en olidligt spännande rösträkning, exekverad av bl.a. den ständige rösträknaren Nils Bergwall.
När motet så, i förhandlingshänseende, begynte nå de mera celesta höjderna, skedde en viss avrundning i och med Jamtamotkörens framträdande, under sakkunnigt dirigentskap av Rolf Bohlin bejublade klassiska stycken som "Till Jamtaland" och "Dåne liksom åskan" framfördes med god ackuratess och rönte god uppskattning.
Vad är mer att nämna? Jo, broder redaktören Sikku hade iordningställt ett digitalt ljusstillbildspel, vilket i storformat var till beskådande under hela middagssittningen. Bilderna var hämtade från skilda decennier, och åtskilliga bröder av olika årgångar hade möjlighet att någonstädes igenkänna sig själva, avporträtterade i något yngre, möjligen även hårfagrare och något kilogram lättare upplaga. - Tilläggas kan, beträffande deltagare, att å motet deltog en manstark delegation ur Samfundet Storsjöodjurets Vänner, varav kan nämnas dess räntmästare och ursprunglige ledamot Carl-Eric Ericsson, prokuratorn Egervärn den yngre, vice cancellarius Tomas "Rally Persson" och ledamoten Orwar Eriksson.
Omsider drog sig omkring ett par duskar gamla överhövdingar i all stillhet tillbaka till f.d. Göte och Sveasalen för att underhålla varandra med allsköns anekdoter och skrönor ur Jamtamots fatabur, allt särdeles uppfriskande för minnet.
Nachspiel vidtog självfallet likaså. En något glesnande skara avtågade till Lycksalighetens ö, varest spejare (Andreas Stetenfeldt), sånganförare (Jonas "Ammer" Andersson) och akrobat (Fabio Arcangeli) utkorades; sleipdosdragning ägde rum (segrare Ville Sjögren), med lek och stoj på t.f. ångaren Thomée, följt av fiskroulette. Rövkroken lär ha vunnits av ÖH i osedvanligt glänsande stil. Tillika uppges ÖH ha blivit utsedd till broder Velour, och skrivaren David Martinsson till Yngst.
Som vore detta inte nog, lär en sista tapper tropp ha fortsatt hem till broder ÖH å Studentvägen och fortsatt motet till framemot åttatiden söndag f.m. Det tyder på god uthållighet, nästan som i forna tider, då moten stundom fortgick å kammarn tills det var dags för nationens lördagskaffe.
Mer finns förmodligen att förtälja, men vare detta nog. De som deltog glömmer sannsynelavis inte detta mot med det snaraste; senilium non est.
C'est tout!
En "Halvar"