Begravningsdikt 1859

vid
Professoren och Riddaren
Johan Bredmans
graf

den 10 februari 1859
af
Norrlands nation


Denna begravningsdikt skrevs år 1859 av Frithiof Grafström. Senaste uppdatering av sidan: 2005-11-10
1 Länge kämpar i den höga Norden
Sommarns sol i qvällens tysta timma
Kampen emot nattens mörka dimma,
slocknar knappast, tills hon tänds på nytt.
Så blef lång den gamles qväll på jorden;
Nu af grafvens skuggor dock den höljes,
Och för dödligt öga undandöljes,
Hur det återtänds det ljus, som flytt.
2 Ej sitt sekel hann den gamle lykta,
Mot dess slut dock stupade hans bana,
Under nära nittiårig fana
Ljuf är trogne kämpens vunna frid.
Gråa minnen öfver grafven flykta; –
Hvem kan tolka dem? Bland oss de gamla
Unga blifva, när de vilja samla
Dragen af hans flydda dagars strid.
3 Säg! Hvem minnes väl hans ungdoms tider
Då han bröt sin väg och stred mot nöden,
Han som mången, och sin lefnads öden
Formade med egen viljas mod?
Men vi minnas alla, hur omsider
Fast som klippan, utan flärd och villa,
Trogen i det stora och det lilla,
Med sin öppna famn bland oss han stod.
4 Högt mot himlen riktadt var hans öga;
Han dess under äggades att tyda,
Och den visa lag, som stjernor lyda,
Och de ljusa banors fasta band.
Lifvets stormar brydde honom föga;
Samma makt, som tecknat stjernans lagar,
Knutit - han det visste - menskors dagar
Samman till ett mål med faders hand.
5 Derför som en vindlös källas spegel,
Rördt af ingen oro, var hans sinne.
Mycken kärlek gömdes djupt derinne,
Faste ej hvarje öga djupet såg.
Själens jemnvigt var hans lefnads regel,
Men med fröjd han gifmild hand oss räckte,
När till slut han den till afsked sträckte,
Hvad han ägt i den till hugkomst låg.
6 Slägten kommo, släkten gingo; – allas
Fader stod han i den unga ringen.
Mångens hjessa grånat re´n, men ingen
Är som ej välsignar hvad han var.
Re´n vårt tåg af templets klocka kallas;
Än vi säge ett farväl, det sista,
Kranse med tacksägelser hans kista,
Tills i grafvens djup hon sjunkit har.

Till sidan om Johan Bredman