Att samla ortnamn bland jamtar

av Bertil Flemström

Denna artikel har tidigare publicerats i Jamtamots i Uppsala jubileumsskrift 1985 Jamtamot, Upsala 1915-1985. Artikeln får kopieras för privat läsning och icke-vinstbringande spridning inom den egna kamratkretsen (ett av syftena med att lägga ut artikeln), men får ej utan författarens medgivande genomgå allmän spridning via andra media än Jamtamots hemsida, oavsett om spridningen är vinstbringande eller ej.
Senaste uppdatering: 2006-02-14

Gården står uppe på en backe, litet ensamt, inte långt från skogsbrynet. Jag traskar upp till boningshuset med anteckningsbok och karta. En stor älghund börjar skälla. Han har en löplina, och jag konstaterar att han inte når mig. I köksfönstret syns några ansikten; man är alltså hemma. Jag knackar på, stiger in och talar om att jag vill fråga efter ortnamn i omgivningen. Jag brukar min östjamtska dialekt, som alltid tycks ha ingett ett visst förtroende, också där dialekten varit en annan. Kan man också hälsa från någon bekant, så brukar preludierna vara avklarade. Sen gäller det att fråga, om gården, ägorna, myrarna, berget osv i närheten har några namn och sedan anteckna uttal, läge, utseende och ev förklaringar.

Detta är ett genomsnittsfall bland de hundratals besök jag gjort sedan snart 50 år bland jamtar i stora delar av Jämtland för att kunna närmare utreda innebörd och sammanhang hos ortnamnen. Det har varit ansträngande ibland, men jobbet har varit oerhört intressant och givande. Det är klart att folk haft sina funderingar om vad jag egentligen varit ute efter. Att jag varit i farten i militära syften har framskymtat flera gånger, och på ett ställe frågade en bonde rakt på sak, om jag var spion. Vidare utfrågning kom av sig, eftersom grisen just kom lös, och det inte blev tid till närmare utforskning från någondera sidan. Men jag fick en känsla av att fjärdingsman kunde vara mig i hälarna. Man har t o m misstänkt att jag representerat skattemyndigheterna. En gammal hedersman, som jag försökte intervjua på dikesrenen, medan han höll på att plocka åkersenap på sin vall, sade sig inte känna till några ortnamn alls i närheten. Så småningom lyckades jag dock locka ur honom ett par namn med anknytning till hans fastighet. Då avbröt han sig plötsligt och utbrast: "Men je få fäl int höjden skatt för dehänne?" Han övertygades om att farhågorna var överdrivna, och vid det påföljande kaffet vid köksbordet fick jag åtskilliga gamla ortnamn med fina, sakliga upplysningar.

Kaffet, ja.

Vänlighet och intresse har mycket ofta inneburit kaffedrickning, oftast åtföljt av ytterligare upplysningar och roliga berättelser, t.ex. om kvinnan som nattetid gick mer än två mil över skogen till länsman, och hämtade tillbaka sin gris som tagits i mät. Ibland kunde kaffebjudningarna bli rent hälsovådliga. Jag drack 13 koppar i följd en dag, då jag hälsade på hos några ensamma gamla som gärna ville prata. Dagen efter fick jag inställa verksamheten för magont. Det gick inte att såra de gamla genom att tacka nej.

I 99 fall av 100 har jag mötts av vänlighet och förståelse. Till de få återstående fallen räknar jag en bonde, som bad mig dra åt helvete, och en kvinna, som skulle stämma mig, om jag skrev ner ett enda ord av vad hon hade att meddela. Ibland har jag hamnat hos skogstjänstemän från annan ort, som visserligen haft stor lokalkännedom men inte behärskat dialekten. Det sista gäller också en del kommunalgubbar, som suttit litet för mycket på stämmor och pratat "svenska". En gång råkade jag på en inflyttad dansk, som med ett vänligt smil förklarade att han knappast var vittnesgill vad språket beträffade, men att hans äkta hälft kunde dialekten desto bättre. Karlarna har som regel större namnförråd, men kvinnorna har i gengäld ofta bättre dialekt. Min äldste sagesman var 97 år. Han var rörelsehindrad efter en olycka vid timmerkörning, då han fyllt åttio. Han var talför i högsta grad, och berättade livfullt om sitt liv i skog och mark i yngre år, och det var bara att skriva, då ett ortnamn dök upp. Sista årtiondena har jag brukat bandspelare i sådana fall, men den gången var jag utan. Nu är den hedersmannen borta, liksom de flesta som jag haft glädjen att resonera med.

Att intresset för ortnamn är stort framgår också av alla tolkningar jag fått. Ibland har man ringt mig och bett om ett nytt besök, eftersom man glömt meddela några namn. Ortnamn är ofta förbundna med personnamn, och samtalen har lätt kommit över på släktforskning. Det är häpnadsväckande hur man i jamtbygderna känner till släktledens förgreningar långt bakåt i tiden. Jag har mött många öden och interiörer. De flesta sagesmännen har tillhört den äldsta generationen, och varit märkta av ett hårt livs mödor. Det har hänt att man frågat, om jag inte kunde skaffa medicin mot kärlkramp och andnöd. Sagesmännen från 1930- och 1940-talen ­ den äldste var född 1844 ­ är ju för länge sedan borta, och med vemod konstaterar jag att också meddelare, som man träffat på 1960- och 1970-talen gått hädan. Många av dem har lämnat personliga minnen.

Alla har de fogat en pusselbit var till utforskandet av jamtarnas bygdehistoria, ty i denna utgör ortnamnen en väsentlig del.