Jamtarnas gamla lag

Jämtarna hade en gång i likhet med hälsingar och upplänningar och andra sin egen lag. Den finns omnämnd på flera ställen i dokument från 1300-talet. Så t.ex. i en dom från 12 november 1348 där det heter att utslaget grundats "på det som sägs i jämtska lagen ­ efter thui sem vattar i Jamptskum laughum". Och som förklaring till ett utdömt bötesbelopp heter det att brottet i fråga blivit begånget innan man hade tagit regeln om "fyrtliomarkssaker ut ur jämtska lagboken ­ or Jamskre loghbok" Här talas alltså uttryckligen om en i bok nedtecknad lag. Det var först sexton år senare, 1364, som den norska lagen, Magnus Lagaböters lag från 1276, infördes i Jämtland och även då skedde det med vissa inskränkningar. Det är ett anmärkningsvärt faktum att landskapet samtidigt som det hörde till Norge bibehöll sin egen lag. Jämtar deltog ­ i motsats till härjedalingarna ­ heller aldrig i norska kungakröningar. Inte heller sände de representanter till Frostatinget. Jämtland hade en särställning. Det framgår också av att landskapet i kungliga brev benämns "det östra riket ­ öystrae rikinu" (t.ex. Håkon Hålägg, "Högben", i augusti 1301). Jämtlands medeltidssigill visar också ett yxbeväpnat upprättstaende lejon ­ lejon betyder i sådana sammanhang "nation".

Den jämtska lagboken har emellertid förkommit. Man har spekulerat mycket om under vilka omständigheter. Osannolikt är det ju inte att den fortfarande kan komma i dagen. Eller åtminstone delar av den. Å andra sidan har knappast de danska myndigheterna före 1645 eller därefter de svenska varit så angelägna om att registrera och arkivera ett så påtagligt bevis på jämtarnas tidigare självständighet som just denna lagbok utgör. För att definitivt göra rättsreglerna enhetliga kan det ha varit frestande att undansnilla texter som eventuellt skulle kunna åberopas som undantag. Vill man nu på indirekta vägar försöka komma den gamla jämtska lagen närmare ­ och därmed också närma sig de tänkesätt som en gång rådde i landskapet för åttahundra år sedan ­ då har man att gå till de gamla norska lagarna. Och de finns som väl är bevarade.

Den lag som under större delan av 1200-talet gällde i Tröndelag, det var Frostatingslagen. Det äldsta bevarade fragmentet är från tiden 1220-1250. Den mest utförliga handskriften är från 1260-talet. Det intressanta är att man ur de sex bevarade handskrifterna av Frostatingslagen och den samtida Gulatingslagen kan frilägga partier som med säkerhet härrör från betydligt äldre lagsamlingar Där finns t.ex. uppgifter om att kvinnans äktenskapsålder skall vara tolv år och att mannen vid samma ålder skall vara myndig ­ bestämmelser som just på 1200-talet ändrades till att gälla från femton år. Det finns regler för hur en träl vid frigivning skall "skära en vär", dvs. offra en bagge (en "vädur"), en bestämmelse som måste återgå till hedniska förhållanden. Det finns ett avsnitt om hur man skall uppträda mot prästerna och det måste syfta på förhållanden som rått innan kyrkan ännu fått en mer stabil ställning i det gamla bondesamhället. ­ "Alltid när prästerna bjuder oss mässfall eller bryter biskopens påbud att främja kristendomen, då skall de böta till biskopen. Ty vi hava avskaffat att man skall styra dem med prygel (medh hoggum rádha). Ty vi ingår mågskap med dem eller sätter dem att lära upp vara söner..."

Jämtlands medeltidssigill, anses härröra från Håkan Magnussons tid (1299-1319). Äldsta kända avtryck från 1303 (se dock äldsta kända relatering). Omskriften lyder: (Allmogens i Jämtland sigill) SIGILLVM:COMMVNITATIS:DE:JEMTHALANDIA:

Uråldriga ord för "man" och "kvinna", "rekkr og rygr", är andra tecken på inslag av gammalt lagspråk. Detsamma gäller lagen om ett rättmätigt uppror mot kungen ­ om han nämligen utan laglig rätt brukar våld mot någon, då skall man skära härpil och uppbåda allt folk att gå ut och "drepa" kungen. Och härpilen skall vara bränd i ena ändan till tecken på att den som undandrar sig skyldigheten att dräpa kungen, hans gård skall brännas ner och själv skall han dö. En sådan bestämmelse, menar Taranger, måste ha tillkommit under en tid då kungamakten ännu inte med kyrkans hjälp gjorts mera oangriplig.

I den äldsta versionen av Frostatingslagen nämns Frösön. Det står att om män i Norge vill resa till marknaden på Frösön ­ Gregoriusmarknaden den 13 mars ­ då måste de ha kungens tillåtelse. Men kung Sverre erövrade Jämtland 1178. Förbudet mot resor till Frösön ­ om man inte hade kungens tillstånd ­ måste alltså gå tillbaka till förhållanden som gällt tidigare. Vissa språkliga vändningar tyder på att lagen "kvädits" på gammalt vis av "logspekingar", dvs. muntligt. Och vidare ­ traditionen att bruka den anglosachsiska skrivstilen när man nertecknade lagarna är gammal. Man vet nämligen att det i Trondheim vid mitten av 1000-talet fanns en särskild skrivarskola, ledd av engelska missionärer. ]ämtarna hade nära till ett vitalt kulturcentrum. Några svårigheter att få den jämtska lagen utskriven i en bok torde knappast ha förelegat. För att sammanfatta ­ studiet av de bevarade norska medeltidslagarna från tiden före 1276 öppnar möjligheter att ta del av en rättstradition från Olav den heliges tid och kanske från en ännu äldre.

Finns det då någonting som tyder på att den förlorade jämtska lagen haft likheter med de samtida norska lagarna som vi i dag har tillgängliga? Det språk jämtarna talar är närmast släkt med norskan. Redan av den anledningen bör förbindelserna i första hand sökas västerut. Men det finns också andra och mer precisa skäl. I de mer än femhundra bevarade medeltida dokument som berör Jämtland har forskarna funnit spår av rättsregler som inte finns i Magnus Lagaböters lag utan som representerar en jämtsk tradition. Dessa rättsregler pekar på överensstämmelse med äldre norska lagar som aldrig gällt i landskapet. Här är ett exempel. I jämtsk rätt finns begreppet "gridnidingsbot", dvs. böter för den som bryter en given trygghetsförsäkran och därmed gör sig till niding. Men samma begrepp finns i detalj beskrivet just i den äldre Frostatingslagen. Den främsta experten på dessa frågor, rättshistorikern Absalon Taranger, har i sin uppsats "De Norske Folkelovböker för 1263" (Tidskrift for Retsvidenskap, 1926) tagit just detta som bevis på en tidig överensstämmelse mellan jämtsk och norsk rätt. Det är för övrigt i samband med det konstaterandet som han talar mer allmänt om Jämtland "denne gamle altingsstat er et sidestykke til Gotland og Island og fortjener et intenst studium". Men är det nu så som Taranger påstar, nämligen att det finns exempel på överensstämmelser mellan den gamla jämtska lagen och de norska lagarna då är det berättigat att läsa de senare i syfte att få en föreställning om hur var jämtska lag kan ha tett sig, vilken allmän karaktär den haft.

Runstenen på Frösön vid det gamla färjstället Östersund som givit staden dess namn. Restes och ristades på 1000-talet. Texten lyder (på svenska) : Östman, Gudfasts son, lät resa denna sten och göra denna bro och han lät kristna Jämtland. Asbjörn gjorde bron. Trjon och Sven (eller Sten) ristade dessa runor.

De gamla norska lagarna finns utgivna i en mäktig serie under titeln "Norges Gamle Love", påbörjad på 1840-talet, avslutad först ett gott stycke inne på det här århundradet. Vad som slår en när man läser dessa gamla lagar, det är hur "jämtskt" språket är. Lagarna är indelade i "lutar" ­ det är jämtskans "laut", lott. Vidare ­ spik heter "saum", får heter "sau", stör heter "staur", töm heter "taum", slända heter "snälla", kreatur heter "kräk", åka skidor heter "renna a skidhum", liten varelse ­ t.ex. småsik ­ heter "smäling", höskörden heter "höyan", räfsa heter "riva", sjöstrand heter "fjårun", ryggsäck heter "meis", sjunka långsamt heter "sige", bagerska heter "baksterkona" (på jämtska "bakster"), lodjur heter "gaupa", groda heter "frosk" osv., allt funnet och antecknat helt slumpmässigt. Den som känner sig hemma i jämtskan kommer att känna sig hemma i de norska medeltida lagarna. T.o.m. vissa tekniska detaljer kan verka överraskande bekanta. I min barndom på 1930-talet satte bönderna en ära i att inrätta grindarna för boskapen på så sätt att när man väl öppnat dem sa behövde man bara släppa så gick de av sin egen tyngd tillbaka och stängdes. Om en sådan grind kunde man säga ­ "du behöv int stääng ... hu reenn själv n dän ...". Och i äldre Frostatingslagen heter det plötsligt ­ "setia grind sva at hon renn aptr ...".

Vad beträffar det konkreta innehållet i lagbestämmelserna skall jag ge exempel på några av de mer anmärkningsvärda. Det är ju här inte fråga om att rekonstruera den förlorade jämtska lagen, det är en omöjlighet. Däremot kan man ett ögonblick närma sig den föreställningsvärld som en gång funnits hos 1200-talets jämtar. "Äter någon kött i långa fastan ­ ef madhr et kiot j langa fostu ­ böte tre marker. Om inte nöden driver honom ­ nema naudhr reke han ­ och han haver ingen annan mat, då skall han gå till grannarna tre och bjuda matskifte. Men får han då icke, då skall han kött äta och bärga sin ande ­ biarga sva ondo sinni ­ för det att hellre skall han hund äta än hund honom ­ firi thvi at hälldr skal han hund eta en hundr han." Om ett barn inte hinner komma till präst och ingen finns till hjälp skall modern döpa barnet själv hellre än att barnet odöpt dör. "Och döpa i vatten om det finns. Och om det icke finns, då skall hon döpa i dagg tre gånger eller i snö ­ i dogg thrysver edha i snio ­ och finns inte dessa, så skall hon spotta och lägga spottet på bröstet och på skuldrorna i kors ­ tha skal raka ok leggia a briost ok a herdhar i cross ­ med de orden, jag döper dig i faderns, sonens och den helige andes namn ­ ek skiri thic i namne fodhor ok sunar ok anndans helga, ok gefa nafn ­ och giva namn ..." "Ätas skall det som björn slår och det som faller utför berg ... Dräpa skall kona kräk hellre än det ligger och pinas. Och det skall ätas som hon dräper ... om kräk gångar i sjö eller vann eller faller i brönn och drunknar, det skall ätas ... Och om nöt stångar annat nöt till bane, det skall ätas ­ en ef naut stangar annat naut til bana ..." "Om en man offrar åt hedniska vettar eller far med spådom, han är fredlös ­ ef madher blotar a heidnu vätter ädha fär han medh spåsagur ..." "Nu är det ting som kallas vapenting. Men om en man sitter hemma vid detta ting, han böte två öre silver ... Nu är han sjuk, då skall han kalla sina grannar och syna dem sina vapen ­ oc syna theim vopn sin ..." "Men om kvinna biter finger av sitt barn eller två eller andra lemmar, då böte tre marker ­ ef kona bitär fingär aff barn sinu edha to edha adhra limmir ..." "Det är icke att tala att män bitas omkring sig som hundar eller hästar ­ thet er ouidrkomiligt at menn bitizt um sem hundar edha hestar." En sådan "bitvarg" skall man föra till tinget och där "låta bryta framtänder ur hans huvud ­ lati briota framtennr or hofdhi hans ..."

Till det allra mäktigaste i de norska lagarna hör bestämmelsen om förlikning efter blodshämnd. Den har formen av en besvärjelse som skall binda de två förut stridande parterna vid varandra i fred och försoning. Lagmannen "kväder" förlikningsformeln. Framför honom står de tva parterna. "Ni skall vara förlikta män och goda vänner i dryckeslag och i spiselag, på ting och stämma ... och överallt där män mötas, då skall ni vara så sams som om denna strid aldrig varit er emellan. Ni skall dela kniv och köttstycke och allting mellan er som fränder och icke som fiender ... Men den av er som bryter ingången förlikning och dräper mot given trygghetsförsäkran, han skall jagas som ulv så långt som män allra längst jagar ulv, kristna söker kyrka, hedningar hov blotar, eld bränner, jord gror, pilt ropar på mor och mor ger pilten mat, människor gör upp eld, skepp skrider, sköld blänker, sol skiner, snö ligger, finn skrider, fura växer, falk flyger den vårlånga dag med jämn vind under båda vingar, himlen vrider sig, jord är bebyggd, vind tjuter, vatten rinner mot sjö, karlar sår korn. Han skall fjärmas från kyrka och kristet folk, från Guds och människors hus, från varje hem undantagandes helvetet."

Så svär de två ed på att vara förlikta. Lagmannen fortsätter: "N.N. tar trygghetsförsäkran och N.N. ger försäkran om evig trygghet, den skall alltid hållas så länge mull är och människor lever. Och nu är N.N. och N.N. förlikta och eniga var de än mötas, på land eller i hamn, på skepp eller skida, på hav eller hästrygg, de skiftar åror och öskar, toft och tilja om så behov görs, förlikta är de med varandra som fader med son, som son med fader i allt samkväm. Nu må ni lägga edra händer tillsammans. Håll denna trygghetsförsäkran väl efter Kristi vilja och alla deras vilja som nu hörde trygghetsförsäkran ..."

Här är en poesi med mer kraft och liv än man kan finna i traditionella poesiböcker. Den ena bilden målas upp efter den andra. Man ser de två framför sig ­ hur de lånar varandra kniv och köttbit att karva i. Hur de i roddbåt som tar in vatten, skiftar om med åror och öskar. Och var de möts, "på skepp eller skida, på hav eller hästrygg", så skall de vara vänner. Men om någon av dem bryter förlikningen, då skall han jagas som en varg ut ur människornas värld. Hans hem skall vara helvetet. Och det är i skildringen av de fredliga människornas värld som besvärjelsen öppnar sitt mest gripande perspektiv. För i människornas värld, där gror jord, där ropar pilten på mor och mor ger pilten mat ... finnen (samen) skrider fram på sina skidor ­ för snön ligger ännu. Det är tidig var. På fjället snö, men nere i dalen sår man redan kornet. Och mot himlen syns falken flyga ... "den vårlånga dag". Den dagen känner vi till. För det är på våra breddgrader den sträcker ut sig. Sådan är fredens värld. Det blänker visserligen i skölden ­ men svärd syns inte till. Det råder en sådan fred att världen har utrymme både för kristna som söker sig till kyrkan och för hedningar som offrar till sina vättar och gudar. Det är ut ur denna underbara jordiska tillvaro som vargmänniskan skall fördrivas. Stilen är kort, sammanpressad ­ samtidigt är allt präglat av en naturlighet och en intimitet. Och varje sats är tankediger. Tag detta "så länge mull är och människor lever" som uttryck för stor varaktighet. Människan lever av det som gror ur mullen. Och själv blir hon ­ till mull. Utplånas människan, blir mullen kvar. Till dess att slutligen vinden blåser bort mullen.

Övergången från Jämtland till Norge. Avsnitt ur Olaus Magnus, Carta Marina (Venedig 1539). Till höger i bild en del av Storsjön med Sunne, Brunflo och Oviken på västra stranden. Västerhus skymtar upptill.

Ingen vet om detta förlikningsformulär haft någon motsvarighet i Jämtland. Det har använts i Norge och på Island. Men med tanke på hur det för all rättskipning på nordisk botten under tidig medeltid tycks finnas ett gemensamt underlag är tanken inte orimlig att 1200-talets jämtar använt sig av någon variant av det norska formuläret. En genomgång av jämtska ramsor och gamla talesätt skulle kunna påvisa spår av liknande "besvärjelser". De gamla norska lagarna har inte i tillräckligt hög grad utnyttjats som källa till kunskap och förstaelse av gamla jämtska förhållanden. Det finns oskrivna sedvänjor som skulle kunna få sin förklaring den vägen. Och ibland har jag tänkt mig att en tolkning av Överhogdalstapeten inte utan framgång skulle till utgångspunkt kunna ta vissa avsnitt i Frostatingslagen eller dess föregångare, den så kallade "Grågåsen" ­ "Grágás".