Åre kommun – En historisk tillbakablick

av Bo Oscarsson

Denna artikel har tidigare publicerats i Åre kommuns kultur- och fritidsguide 1989, s.1, och får kopieras för privat läsning och icke-vinstbringande spridning inom den egna kamratkretsen (ett av syftena med att lägga ut artikeln), men får ej utan författarens medgivande genomgå allmän spridning via andra media än Jamtamots hemsida, oavsett om spridningen är vinstbringande eller ej. Senaste uppdatering: 1999-05-18

Åre kommun är belägen mitt i Norden mellan Atlanten och Bottenhavet. Det centrala geografiska läget har sedan vikingatiden betytt kommunikation med omvärlden. Åre har därför aldrig varit någon isolerad bygd i Norrlands inland.

Tvärtom har Åre alltid haft nära till omvärlden och därmed nya impulser. I dag kommer de flesta impulserna till Åre från södra Sverige, men i gammal tid kom de från väster, där Trondheimsfjorden öppnade sig ut mot havet och den Stora Världen. Levangermarknaden var under närmare 1000 år vår främsta utpost.

Från Väster kom också kolonisationen av Jämtland, enligt vår stamsaga om Kjettil Jamte som med sitt folk drog över Kölen och bosatte sig här i slutet på 700-talet. Hundra år senare, under Harald Hårfagres hårda styre i Norge, flydde ännu fler nordmän hit, berättar historieskrivaren Snorre Sturlasson.

Många historiska personer har passerat genom västra Jämtland, från urminnes tider till nutid. År 1030 passerade den norske kungen Olov Haraldsson här på väg till Stiklestad, där han stupade i kampen för Norges kristnande. Olov helgonförklarades kort därefter och blev snart Nordens främsta helgon. Pilgrimer har sedan under många sekler följt hans spår genom Åredalen till Stiklestad och vidare till hans grav i Katedralen i Trondheim, Nidarosdomen. Den mest kända pilgrimen var Heliga Birgitta.

De svenska kungarna Karl den XIV Johan och Oscar den II har båda varit här. Karl den XIV när han invigde Karl Johansvägen 1835 och Oscar den II, då han övernattade år 1873 på Huså Herrgård på väg till sin kröning i Trondheim. Huså Herrgård är den enda och ännu bevarade herrgården i Åre kommun, byggd 1835-37.

Jämtlands historia som ett självständigt rike under vikingatiden bestod in på medeltiden. Från år 1178 kom Jämtland in under Norge och vi fick norska kungar att lyda. För att nå det jamtska styrescentrat på Frösön måste norske kungens män passera Åre. Snart insåg norrmännen behovet av en kungsgård i västra Jämtland och anlade Hårsta kungsgård, belägen mellan Undersåker och Järpen, väster om det strategiska passet Järpströmmen.

I slutet av medeltiden föll det norska riket och det kom från år 1536 under dansk förvaltning. På så vis blev vi danska undersåtar och fick Köpenhamn som huvudstad och de danska kungarna att lyda.

De dröjde emellertid inte länge förrän svenskarna började göra anspråk på Jämtland. Gustav Vasa lanserade tesen att eftersom Jämtland låg öster om kölen, så borde det höra till Sverige. Vi hade aldrig Gustav Vasa som kung! Först efter Vasas död började de svenska anfallet mot Jämtland och första svenska ockupationen kom år 1563. Sedan kastades Jämtland mellan Sverige och Danmark/Norge i över 100 år innan krigen var över i slutet på 1677. På den tidsrymden hann Jämtland byta nationstillhörighet inte mindre än 13 gånger. Eftersom varje nationsbyte innebar straffåtgärder mot jämtarna, vanligen dödsdomar, flydde många till Norge och befolkningen minskade kraftigt. Någon har jämställt denna befolkningsminskningen iJämtland med den under digerdöden.

Ett minne från tiden med krigen är de skansar svenskarna byggde här i västra Jämtland. De byggdes för att säkerställa den svenska ockupationen. Vi har lämningar av inte mindre än fem svenska skansar inom nuvarande Åre kommun. Det är skansarna i Mörsil, Järpen, Duved, Kallsedet och Häggsjön.

På de tre förstnämnda platserna har det dessutom varit två skansanläggningar, så det totala antalet skansar egentligen är åtta! Det kan betraktas som något av ett rekord för svenska kommuner. Det speglar också den dystra krigshistoria som västra Jämtland utsatts för.

Nackdelen med att vara centralt belägen är tyvärr också att just där drar gärna krigen fram. Något som våra förfäder bittert fått erfara och som vi nu bara kan hoppas framtiden skall förskona oss från.

Referenser och fotnoter

[1] Snorre Sturlasson