1981 års Hederspristagare heter Carl-Göran Ekerwald. Denne numera i Jamtland välbekanta författare torde vara tämligen känd allraredan för de flesta jamtar; hans författarskap, historiska studier samt inte minst föreläsningsturnéer Jamtland runt om jamtsk historia, hans framträdanden i rikstelevisionen berörande bl.a. Hoverberget och Svenstavik, hans TV-pjäser – allt är för välkänt för att här ånyo repetera. Nej, jag tillåter mig istället betrakta Ekerwald ur en annan synpunkt, nämligen lärjungens förhållande till mästaren. Vad jag då främst vill poängtera är följande:

– Han har humor.

Detta vågar jag påstå efter att en tid – åren 1964-66 – ha varit hans hängivna adept på Svenstaviks centralskola. Hans humor tog sig mångahanda uttryck. Genomgående i sin svensk- och historieundervisning varvade han kunskapsstoffet – vilket i hans fall är imponerande vitt med "mustiga" historier, anekdoter och skarpsinniga profil- och karaktärsteckningar, allt samtidigt blandat med obetalbara poänger hämtade ur hans egen filosofiska fatabur. Utan att ta "verbala nacksving" på klassen förmådde han som ingen annan – jag har för egen del varken förr eller senare upplevt någon direkt jämförbar – få sina åhörare sinnesalerta, skrattande, exalterade, hänryckta – och intresserade. Hur hans världsbild egentligen tedde sig är inte så lätt att säga. Men där torde ha varit gott om utrymme för krumelurer och original. Med av skrattdrypande tårögon ity åtföljt hummerrött anlete lyckades han på något sätt göra en underbar "brösull" av Platon, Dickens och Ivar Lo-Johansson i samma andetag. Detta gav en lättsmält men mycket närande kunskapskost. Hans undervisningsmetoder inpräntade helt enkelt kunskaper i eleverna, samtidigt som alltsammans var vansinnigt roligt. Med sin något "udda" pedagogik fick han heller aldrig några som helst disciplinproblem för egen del. Snarare torde han ibland ha haft vissa svårigheter att hålla reda på sig själv – detta absolut inte sagt i något förklenande syfte från min sida. Låt mig för att belysa det sagda ge typexempel på hur det kunde gå till:

Situationen är hämtad från en historielektion. En eller flera dagar innan har vi fått i hemläxa ett antal sidor rörande romarriket, dess kejsare, fältslag, erövringar, filosfer, m.m. Ekerwald inleder i stor stil läxförhöret med några redogörelsefrågor. Tre-fyra elever svarar pliktskyldigast så gott de kan. Då kommer Ekerwald på någon rolig poäng om Cicero (eller vem det nu var) – antingen föranlett av en fråga eller ett påstående från en elev, eller Ekerwalds eget infall – varvid resten eller åtminstone större delen av den återstående lektionen åtgår till historieberättande från mästarens sida. Det må påpekas att vi elever inte satte detta i system, även om det kanske inte var långt ifrån många gånger; i synnerhet vid mera omfattande förhör. För egen del vill jag bestämt hävda, att även om läxförhören inte alltid blev helt effektivt genomförda, lärde man sig väl så mycket genom en betydligt mer levandegjord historia än vad den torra läroboken någonsin förmådde frambringa.

Likadant var det med svenskan. En halv termin åtgick till högläsning av Ekerwald ur Ivar-Los "Gårdfarihandlaren", en halv termin likaså till Linnas "Okänd soldat". Högläsning är förresten fel beteckning. Det var teater, skådespel, inlevelse från första stavelsen. Dessa lektioner var veritabla högtidsstunder. Blev man då inte passiviserad, satt man inte och slöade till? Nej, i vart fall inte jag. Tvärtom, jag rycktes med, kände hur språket, handlingen "gick rakt in". Många gånger förespeglade det mig att Ekerwald faktiskt var – eller i vart fall 'hett åstundade att vara – Aantero Rokka, den starke, oböjlige, smått oövervinnerlige finnen, lika hård som den finska furan. Detta var också ett sätt – och ett bra sådant – att lära sig språk och litteratur!

Jag nämnde tidigare att disciplinproblem inte existerade. Detta är givetvis inte alldeles sant. Vid ett tillfälle hade ett par elever ertappats med tjuvrökning på en toalett, varför Ekerwald i egenskap av klassföreståndare verkställde påföljden "anmärkning" till de olyckliga. Härvid passade han på att ge ett smärre förmaningstal avrundat med "... och så kan jag förresten inte förstå hur det är möjligt att vistas mer än en på toaletterna. De är ju så små.".

Av någon anledning gav jag mig tusan på att bevisa att han hade fel. Redan nästa rast tog vi oss därför för att verkligen försöka tränga oss in så många som möjligt i första bästa skolskithus. Resultatet lyckades över förväntan. Pojkar och flickor till ett antal av sexton (16) stycken fick plats och då gick t.o.m. dörren att stänga! Fråga mig för allt i världen inte hur vi lyckades, men faktum kvarstår. Naturligtvis hade vi den gemena oturen att vid utträdet upptäckas av den, eftersom uttåget fortskred, alltmer av pur förvåning gapande skolvaktmästaren. Givetvis blev vi samtliga i vederbörlig ordning noterade; emellertid slapp denna klasshalva anmärkningspåföljd då incidenten nådde vår klassföreståndares öron. Istället skrattade han så innerligt hjärtligt ...

Slutligen en speciell och distinkt minnesbild. Det var en historielektion. Ekerwald gjorde ett sammanhängande, buktande kritstreck på den svarta tavlan. Så frågade han: "Vad är det här?' Inget svar. "Jo det ser ni väl. Det är Grekland. Och där nere har ni den där halvön Peloponnesos. Vet ni, den halvön, som den hänger ner, liknar faktiskt mest en tjurtaska." Liknelsen är enastående! Den har bara ett fel, vilket jag inte påpekade då, men måste få göra nu: Är denna halvö att likna vid en tjurtaska, är det isåfall en kastrerad tjurs taska, ty dels är taskan avskuren p.g.a. Korintiska viken, dels är det smala näset mellan Peloponnesos och övriga Grekland – Korintiska näset avskuret av en kanal, Korintiska kanalen. Peloponnesos är alltså i själva verket inte en halvö utan en ö, och tjuren sålunda kastrerad. Jag hade invändningen på tungan direkt Ekerwald framförde sin hypotes, fast den inte blir framförd förrän nu. Men bättre sent än aldrig …

Avslutningsvis vill jag bara säga: Ekerwald är en i mitt tycke högst välförtjänt Hederspristagare!