Vad står uttrycket "surjamt" för egentligen? Det finns många förklaringar och här ska följande teorier redovisas:

– sundelinska teorin
– ekerwaldska teorin
– forbondeteorin I
– forbondeteorin II
– sundsvallarteorin.

	Urjamt eller purjamt betyder en äkta, infödd jamt. Vilka blir då över till att sorteras in under begreppet surjamt? Svar: givetvis de inflyttade jamtarna, eller rättare sagt jämtlänningarna. Denna teori kallas sundelinska teorin, efter upphovsmannen Kjell-Åke Sundelin från Västbacken i Ärsn (Alsen).
	Surjamt är en beteckning på en urgammal, jamtsk släkt med rötter från Torbjörn Sur, far till den berömde islänningen Gisle Sursson, med en egen ättesaga uppkallad efter den sistnämnde. Torbjörn fick namnet Sur efter det att han räddade sig från att brännas inne i en mordbrand genom att hälla sur vassla över sig. Denna teori kallas ekerwaldska teorin, efter författaren Carl-Göran Ekerwald från Svindalen, Frösön.
	Surjamt syftar på de forbönder som i gammal tid färdades långa vägar mellan marknaderna Levanger, Frösön och Hedemora. Ofta råkade forbönderna ut för häftiga snöfall, ibland med blötsnö, så att kläderna blev alldeles blöta – sura. När de sedan kom in på gästgiverierna så sa man "nu kommer surjamtarna". Teorin kallas forbondeteorin I. Den är mycket svag, eftersom den bygger på att det snöar bara på jamtar.
	Surjamt syftar på de färskvaror, vanligen ripa, tjäder och annat vilt, som forbönderna i gammal tid fraktade på sina långa resor mellan marknaderna. Ibland blev det tö under resorna och färskvarorna surnade, därav surjamt. Teorin kallas forbondeteorin II. Den är också mycket svag, eftersom det är maten som är sur och inte jamtarna!
	Surjamt syftar på jamtarnas sura humör mot sundsvallarna. Teorin kallas sundsvallarteorin. Den är intressant, först och främst därför att den är välgrundad. Jamtarna har/hade all anledning till att vara sura mot dem, först för att de lurat av så många jamtar deras skogar, och sedan för att de kom hit och tjuvfiskade. Sundsvallarna fick av sistnämnda anledning öknamnet minkar och sedan, när de blev bilburna med registreringsskyltar med Y-län, benämnda klyktattare. Eftersom det inte finns några äldre belägg för begreppet surjamt, borde väl sundsvallarteorin ligga närmast för handen.

En episod som understryker sundelinska teorin, berättas av Johan Saxon Lindström [1] i hans bok "I Jämtebygd" [2].

Saxon: Jämtarnas artighet har blifvit ett ordspråk, och medan jag är i farten, kan jag icke underlåta att därom anföra ett karaktäristiskt drag ur min erfarenhet.

Jag steg af vid en station och stod på perongen med en kappsäck, som genom sin tyngd var tämligen besvärande för den arm, som icke tränerats genom annat än att föra pennan. Till en man, som stod och njöt af, att solen sken på honom, vände jag mig med en höflig förfrågan om, hvar gästgifvaregården var belägen. 'Därôppna', svarade han, i det han trögt lyfte armen för att peka på en samling bygnader.

'Jag skall visa er', svarade en annan, som skyndade fram. Och han icke allenast följde mig till gästgifvaregården utan halp mig ock att bära kappsäcken.

Och då jag vid afskedet tackade honom, sade han, som var veritabel jämte: 'Det var en sörlänning, den andre'.

Saxons notering understryker med all önskvärd tydlighet att 'surjamtar', om de finns, måste avse de inflyttade!

Referenser och fotnoter