Heimmotet 2005. Ett rekorderligt mot. En liten krönika.

Nytt för året var inte samlingsplatsen, Wargentinsskolans i Stans parkering; däremot klockslaget, ity att redan vid pass 8.00 f.m. under regntunga skyar och halvvarmt väder ett i heimmotssammanhang grandiost antal bröder ansamlats och tagit plats i den Molunds Trafik AB tillhöriga automobussen av märket Mercedes Vario 614 av 1999 års modell och med plats för teminstingens ett kast duskar passagerare , framförd av chauffören Lars Dahlin.

Första anhalten, under nu tilltagande nederbörd, var Kyrkås hembygdsförening med tillhörande hembygdsgård och kringliggande lokaliteter. Här intogs dagens första skaffning, kaffe och tunnbrödsstut med hästkött och försvarliga portioner halsbrännande pepparrot. Om vistelsen i hembygdsföreningens lokaler och den närliggande Kyrkås gamla kyrka, vet för övrigt Storjamten Nyman att förtälja följande fakta, här återgivna in extenso:

"Med en tämligen distinkt pepparrotssmak i munnen gick brr att bese de förhandenvarande sevärdheterna. 1:o i hembygdsgården självt, förutvarande rustmästarboställe, diverse böcker, Anna Magnussons Hederspris m.m. (Var där inte också en fältjägaruniform?) 2:o i ett gården tillhörigt skjul, möjligen lider emeritus, fanns diverse äldre jordbruksredskap, som möjligen for illa av fukt, försedda med spännande skyltar. 3:o Kyrkås gamla kyrka. Denna byggdes kring sekelskiftet 1200 och är således en av de äldsta bevarade kyrkorna i Jamtland. Detta gäller för långhuset som väl var en dusk gånger en dubbeldusk meter i storlek. Vapenhus och sakristia tillkom på 1600-talet. Sedan nya kyrkan tillkom på 1800-talet, fick den äldre förfalla, men hade senare upprustats och användes åter sommartiden - bl.a. är det säkerligen en välfrekventerad kyrka för vigslar. Om jag inte missminner mig hade br ÖH:s fader (som vi senare mötte vid Medstugan) varit inblandad i tillverkning eller läggning eller tjärning av det nya, härligt tjärdoftande spåntaket. Inne i kyrkan besågs antependiet som var en replik av den omkring tusenåriga kyrkåsbonaden (som i original tyvärr förvaras å stockholmskt museum), sakristian med i hällregnet spännande läckage mot gavelröstet (tydligen fuskböggs det också på 1600-talet), samt altaruppsatsen. Denna var mycket representativ för de lokalt snidade verk som åstadkoms i början på 1700-talet.

Undertecknad förklarade något den teologi som kom till synes i altaruppsatsen. Det förekom bilder ur Jesu liv från födelse till himmelsfärd interfolierade av statyer av Moses och Johannes Döparen - den främste representanten för det gamla förbundet (Gamla Testamentet) respektive den siste av profeterna och förmedlare mellan det gamla, lagens, förbund och det nya, evangeliets förbund i Jesus. Johannes Döparen stod klädd i kamelhår, misstänkt likt fårskinn. Moses å andra sidan hade små horn i pannan, vilka väckte brr:s förundran. Förklaringen är den att det i 2 Mos. står att Moses ansikte strålade sedan han sett Gud. Denna utsaga blev i Versio Vulgata (Hieronymus´ latinska översättning på 300-talet) felöversatt till att Moses ansikte blev behornat. "Stråla" och "bära horn" skiljs i hebreiskan endast av en bokstav. När Laurentius Petri på 1500-talet översatte bibeln till svenska hade han inte lika stora kunskaper i hebreiska som t.ex. Martin Luther, varför han esomoftast stödde sig på den latinska bibeln. Under lång tid hette det därför i svenska kyrkor att Moses bar horn efter mötet med Gud."

Från hembygdsföreningen företogs en kortare resa, alltjämt inom Kyrkås socken, hem till broder ÖH:s residens i Bringåsen. Som nederbörden nu var envist ihållande, samlades deltagarna inomhus, varest i köksregionerna utsågs en Skyltpåsättningsplaceringskommitté under ledning av broder Thomas "etc" Nilsson med uppdrag att å motets transportfordon såväl bak som fram uppsätta skyltanordning utvisande att Jamtamot var på väg. Uppdraget redovisades okulärt, och eftersom skyltarna alltfort medhängde t.o.r. båda motdagarna, var utförandet lyckat. Skyltarnas lydelse var, å framsidan: "Undan för Jamtamot!" och å bak: "Du är bakom Jamtamot!" .

Interludiet å ÖH:s hemlocus följdes av färd via Frösön och Röansbrua till Tibrandshaugen, eller Tibrandsholm om man så föredrar, på platsen i lävdan och rusan av Storsjöodjuret. I slagregn och halvstormande storsjövågor hade här sig förankrat en flotte, varom ÖH själv vet förtälja följande:

"Flotten bärs upp av tre rader om sex oljefat som flytpontoner. Dimensionerna är 3,6 ggr 6,1 meter. Framdrift sker med en Evinrude V8 18 hk av 1978 års modell. Som reserv finns en Yamaha 4hk av årsmodell 1988. Flotten bemannades av Kaptenen för dagen Magnus Torstensson, förste styrman Eskil Nilsson, matroserna och sedermera bröderna Per Bixo och Martin Boström".

Efter den navala exkursen skedde bussfärd via Röa västerut och mot nordväst fram till avsittning vid Medstugan. Här föreläste ÖH:s fader Staffan Nilsson ingående om ställets historia, måltid intogs i källaren - tillika före detta ostlagringslokal, varom kvarlämnade osthyllor vittnade -, och besågs i husets övre delar därstädes nu befintliga mejerimuseum. Motet fick sig till del åtskillig kunskap om det jordbruk och den mejeridrift som förevarit å denna, numera Hushållningssällskapet tillhöriga anläggning. Bl.a. inhämtades att mejeriet med levererande bondgård anlades som en mönsteranläggning 1905-1908. Innehavaren Liljewalch (jfr nedan) testamenterade vid sin död hela egendomen, inklusive jaktvillan (jfr nedan) till Jämtlands Läns Hushållningssällskap. Bondgården arrenderas i dag av den tidigare förvaltaren av egendomen. Besågs även den närbelägna jaktstugan av det större formatet, närmast påminnande om andra skotska lorders i Jamtlands fjälltrakter uppförda jaktslott, och vars inredning i gediget 1800-talsutförande (inte minst bl.a. en och annan kristallkrona och diverse porträttgallerier) föranlett ett antal svenska konungabesök, exempelvis av tennisfantomen V-Gustav. Byggnaden uppfördes 1896-1897 av Carl Fredrik Liljewalch jr (1837 - 24 april 1909) efter ritningar av arkitekten Agi Lindegren. Byggmästare var Christen Andersson från Björnänge. Numera utarrenderas jaktvillan. Såväl mejeriet som jaktvillan renoverades åren 1992-1994, då även vandrarhemmet öppnades.

Fortsättning följde, med bussresa längs Karl-Johanvägen (namngiven efter Carl XIV Johan). Under färden beskrev Hederspristagaren 1990 Bo Oscarsson entusiastiskt, inlevelsefullt och med stor auktoritet hur han varit med om att längs vägen bevara ett ansenligt antal gamla stenvalvsbroar; sammantaget passerades undervägs inte mindre än 21 dylika anläggningar. Detta föranledde motet att även stanna och okulärbesiktiga en av broarna, nämligen vid Asån, med inte mindre än tre valv.

Färden övergick till norska nejder i Trøndelag, med påtagligt nedåtlut, och nu slutade det mot Noreg avtagande regnet helt. Det var lagom, ty cirka tre mil innanför gränsen stannade motet i en trång dalgång, med blott vägen och en rinnande å nere i dess botten, på ömse sidor omgiven av branta skogklädda bergväggar. Här ligger, på var sida om ån, klippbefästningsanläggningen Karl-Johans Klev, tillhörig de Værdalske Befæstninger. Denna befästningsanordning har tvenne gallerier, dels i den nordliga (nordre galleri), dels en sydlig (søndre galleri), belägna på varsin sida om vägen och vattendraget. Den uppfördes med början år 1908 som skydd mot befarade återtagningsförsök från Sverige efter unionsupplösningen. Fästningen har varit försedd med artilleri av grova mått, 75 mm kanoner samt miltrajøser (kulsprutor).
Med den här väntande ciceronen Øystein Wahlberg, en gammal kämpe inom norska hemvärnet, som ledsagare äntrade motdeltagarna uppför vindlande, i berget delvis uthuggna trappsteg, ett femtiotal meter upp till det södra i berget insprängda garnisonsgemaket. Där inne var det påfallande rått och småkallt; köksregionen, manskaps- och officersutrymmen jämte ammunitionsförråd m.m. förevisades, liksom - inte minst - de små uthuggningarna, tillika kanonportarna, i berget. Än i dag finns här maskinkulsprutor eller miltrajøser uppställda. En titt genom skottgluggarna gav vid handen att det vore fan till fiende för att kunna ta sig förbi eldbestrykningen från denna bestyckning. - Inget mot utan kalkugn, sägs det: den återfanns här, med på tillväxt stadda stalaktiter i berget.
Till anläggningen hör ett bemanningsläger, Vaterholmen, uppfört 1920 och beläget cirka två kilometer från fästningsanläggningen. Styrkan utgjordes av omkring 150 man. Notabelt är att Jamtamot släpande med sig sin salutkanon upp till det södra galleriet, varifrån tvenne öronbrakande saluter riktade mot storsvensken gav eko i nejden; dylikt kanonbuller torde inte ha därifrån avhörts de senaste 80 åren!

Nästa anhalt blev informations- och utsiktsplatsen Lysthaugen i trakten av Stiklestad, där natten mot den 19 maj 1893 inträffade ett lerras, ett jordskred av det större formatet, medförande att 16 kvadratkilometer täcktes av ett upp till fyra meter tjockt lager av den lervälling som sopade med sig allt i sin väg, orsakande 116 människors död, varav 112 i direkt anslutning till raset. Detsamma, orsakat av kvikkleire, beskrivs sålunda:

"Kvikkleire har sitt opphav fra slutten av siste istid, da leirpartikler ble avsatt i sjøvann. Saltpartiklene i vannet fungerte som lim mellom leirpartiklene og gjorde leira stabil. Etter at leira vart avsatt har landhevinga gjort at det som før var havbunn, i dag er tørt land. Når saltpartiklene blir vaska ut og/eller når leira blir utsatt for trykk kan den kollapse og bli tyntflytende som ei suppe - leira er kvikk. Langs vassdrag er det erosjon under flomsituasjoner som oftest utløser skred. Store nedbørmengder, grunnarbeid, trykk fra anleggsmaskiner og trykk av massedeponi er andre viktige årsaker til kvikkleireskred. Kvikkleire finner vi bare opptil marin grense, som er det høyeste nivået havet har stått opp til. Under siste istid var isen tykkest i innlandet. Disse områdene har heva seg mest etter at isen smeltet og har derfor de høyeste marine grensene. På Østlandet og ved Trondheimsfjorden er det spor etter havet opp til ca. 200 meter over nåværende havnivå. Ved Stad og på Jæren er den marine grensa lavere enn 10 meter. De største problemene med kvikkleireskred har vi i sentrale delene av Østlandet og i Trøndelag."

När motet ändock befann sig på trakten, avlades ett besök å utomhusspelplatsen för Olsok och Spelet om Heilag Olav; ordinarie föreställningar hade icke begynt, men väl de repetitiva inövningarna, vilka e fauke åsågs och åhördes. Vid Olsokspelen 1981 närvarade för övrigt Jamtamot och delade då ut sitt "speciella kulturpris" till skådespelaren Arne Aas som på eget initiativ, för att spelet skulle bli än mer historiskt korrekt, under några år spelade Arnljot Gelline talandes jamska. (Se JT 1981:2)
Förglömmas ska heller inte att en avstickare gjordes in till staden Verdal, där efter något letande i byen återfanns en fastighet tillhörande Henrik Petersen, kulturchef emeritus i densamma stad (och, kan förmodas, gammal bekant till Bo Oscarsson under dennes verksamma tid som kultursekreterare i Åre kommun). Petersen visade sig ha en uppsättning medaljer med Jamtlands gamla sigill jämte ovandel med de trenne republikfärgerna och nålar av typen "Logos Verdaliensis", vilka han frikostigt utdelade till motdeltagarna.

Under fortsatt färd gjordes sedermera ett uppehåll vid en del av Trondheimsfjorden som heter Fættenfjord, närmare bestämt vid Vududalens öppning, strax före Langstein, varest den världsberömda tyska slagkryssaren Tirpitz låg förankrad i perioder mellan 1942 och 1944, innan dess Nemesis infann sig 1944 uppe vid Alta.
Nämnas kan, att Jamtamot avbrände en salutkanonsalva mot Tirpitz ankringsställe, ävensom att flaskpost med skriftligt meddelande ilämpades fjorden. Vad härav månde bliva, kan komma att i sinom tid visa sig . . .

En för angelsaxare ur språklig synpunkt känd vallfärdsort är samhället Hell med sin järnvägsstation och intilliggande godsexpedition. (förf. ber här om tillgift, men kan icke uraktlåta att i klartext ange vad det blir på angelsaxiska, d.v.s. "Hell's station" och "God's expedition"; sålunda finns även här, i likhet med fallet Kyrkås gamla kyrka, såväl himmel som helvete representerat) Självfallet avlades en visit även därstädes.

Den sista anhalten å norsk sida för dagen, som nu framskridit till framemot skymningsdags, blev högt uppe på ett berg: bunkeranordningarna Hegra festning eller Ingstadkleiven fort. Härom förtäljer ÖH att de ingår i de Værdalske befæstninger och är "Uppfört mellan 1908 och 1910. Under Major Holtermanns befäl höll 250 man och en kvinna (Anne Margrethe Bang) tyskarna stången i 25 dagar, fram till 5 maj 1940. 6 norrmän stöp under stridigheterna och ett avsevärt större antal tyskar." Försvararna nödgades slutligen, i brist på skaffning och ammunition, kapitulera. Även här avfyrade motet från medsläpad salutkanon en salva i riktning mot storsvensken.

Återtåget för Jamtamot skedde i särla timme; inemot midnatt uppnåddes, några kilometer in på jamtskt territorium, dormitoriefacilieterna Storvallens stugor som införskaffades 2005 av I5:s officerskår för av officerskassan disponerade medel. Anläggningen uppfördes 1965, bestående av fyra stugor med vardera sex bäddar samt ett bastuhus. Tidigare ägare var Graningeverken.
Här vidtog skaffning, med början klockan tio i två f.m., vilket torde vara rekord i Jamtamots annaler (Storjamten Norman hade dessförinnan långväga knorrat över den länge dröjande middagsmåltiden). Intensiva förhandlingar med kanonsalut följde, med genomgång av protokoll, traditionsenliga val etc, men föreliggande krönika går inte närmare in härpå. Något måste sparas även till kommande mot! Givetvis förevor dock slisk och lotteridragning med högvinster.

Det fortsatta återtåget följande dag gick -Handöl!- via ett kortare stopp i Åre för att begrunda samhällets expansion, ävensom ett något längre uppehåll i Järpen. Å sist nämnda plats tågade motet upp på murresterna av Järpe skans varifrån nu, till skillnad mot fjolårets fesseknart, (jfr RN 5-04) en rejäl salutkanonsalva dånade, bolmade och rök utöver en stor del av byn. Här kan man tala om revansch!

Sedvanlig avslutning skedde i Stan. Sammanfattningsvis torde Jamtamot aldrig tillförne ha under tvenne dagars Heimmot avverkat en så vidlyftig resa, evad i mil räknat eller i fråga om inslag och hållpunkter, därtill med sådan variation av miljöer, allt från bergsklättring med speleologiska inslag och från gungande halvstorm å Storsjön ombord på flottskeppet till Trondheimsfjordens kavlugna ebbtillstånd. Efter Heimmotet i Krokom år 1980 där motdeltagare i ett skepp körde på grund, var detta för övrigt andra gången motet gav sig ut på Storsjön. Dessutom var det andra gången Stiklestad besöktes. Nytt rekord sattes också i antal saluter, inalles 19 till antalet, liksom åtgången på krut (1,2 kilo svartkrut förbrukades totalt). Rekordet i sent, eller om man så vill, tidigt middagsintag är redan nämnt, liksom förhandenvaron av kalkugn. Således saknades inget, ty även ett och annat industriminne med tillhörande upplag passerades.