Jamska
Jamtarnas språk – Språke at jamtom
av Bo Oscarsson och översatt till nynorsk av Paul Sandøy
På nynorsk
|
|
Namnet på vårt språk är jamska. Det finns
belagt i litteratur från 1800-talet, men är säkert
urgammalt. Vi vet från runstenen på Frösön att
landet kallades Jamtaland på 1000-talet. Namnet härleds
från ordet jamtar som är namnet på folket. I dag
är den officiella skrivformen Jämtland. Det hänger samman
med att namnet på landet har förändrats i takt med de
makter som ockuperat Jamtland. Efter att ha varit ett
självständigt rike under vikingatiden, kom vi år 1178 under
norskt styre, som senare blev danskt. Jamskan, ett språkOm vi ser vad som karaktäriserar jamskan, finner vi att den har egen grammatik, egna ord som måste översättas och egen meningsbyggnad. Om vi sedan tittar på svenska och norska så finner vi samma egenskaper och ingen språkexpert ifrågasätter att de är egna språk. Men likväl förnekar språkexperterna att jamskan är ett språk. Vad beror det på?Svaret ger språkforskaren och professorn Didrik A. Seip: "Det er umulig a sette noen fast grense mellem sprog og dialekt. I mange tillfelle er det politisk-geografiske hensyn som avgjør det." [1] Samma förklaring ger docenten Bengt Pamp: Vid avgränsningen mellan språk och dialekt utgår man ofta från politiska snarare än från rent språkliga utgångspunkter. [2] Det beror alltså på att Jamtland idag inte är en självständig nation som språkexperterna inte erkänner jamskan som språk. Men eftersom Jamtland tidigare varit en självständig nation republiken Jamtland vill jag med historisk rätt kalla jamskan ett språk! Dialekter av jamskanDet är först när vi inser att jamskan är ett språk, som vi får förklaringen till varför jamskan är så olika inom Jamtland. Olikheterna är nämligen våra dialekter. Vore jamskan en dialekt av svenskan som de svenska språkvetarna skriver så skulle vi alltså ha dialekter på dialekten, vilket i så fall torde vara mycket unikt, för att inte säga en omöjlighet. Nej, jamskan är ett språk med minst tio dialekter, som till exempel hammerdalsmål, offerdalsmål, bergsmål och aspåsmål, för att nämna några. Det förhåller sig så att det är mer som binder samman de jamtska dialekterna inbördes, visavi svenskan, än vad som skiljer dem åt.Det som först binder samman de jamtska dialekterna är det gemensamma ordförrådet. Om någon är fejen eller sint i Berg, så är han det även i Hammerdal, Offerdal och Aspås, med exakt samma betydelse: glad respektive arg. I andra ord kan uttalet variera mellan bygderna, men orden är likväl gemensamma så att vi kan förstå varandra. Det som vi inom Jamtland uppfattar som stora skillnader är oftast bara vokalskiftningar i uttalet av ett och samma ord. För att ta ett exempel: väderstrecket öst kan heta äst, ast, åst, ust, yst och även öst. Alltså minst sex olika uttal av samma ord. Exemplen är hämtade från följande socknar: Mörsil, Offerdal, Aspås, Näs, Revsund och Hammerdal. Särdrag i jamskanDet enskilda särdrag som tydligast skiljer jamskan från svenskan är det västnordiska u:et, som vi har i exemplen ku, bru, bu, gnu och hu, samt i den numera sällsynta formen kruna. De här orden motsvarar alltså svenskans ko, bro, bod, gno, hon och krona, och markerar att svenskan liksom danskan hör till östnordiskan. Ett par andra markörer för västnordiskt språk, enligt professor Oskar Bandle [3], är orden sau och jaart, jarte, svarande mot svenskans får och idissla. Orden förekommer bara på Island och i Norge, samt i Jamtland. Isländskan och norskan hör till västnordiskan, vilket följaktligen också jamskan gör.En annan specialité är det tonlösa l:et framför t som i exemplen allt, kallt och salt uttalas närmast som [allscht], [kallscht] och [salscht]. Motsvarande uttal med tonlöst l förekommer också då s står före l till exempel i ordet slefft som uttalas [schlefft] (=halkigt). Också uttalet med tonlöst l hör till Island, Norge och Jamtland.[4] Det tonlösa l:et stavas i jamskan med h, alltså: allht, kallht, salht och shlefft, för att exemplifiera ovan nämnda ord. Det fornnordiska e som finns i jamskan, till exempel i kne och tre (knä och träd), är också unikt och har inte något stockholmskt inflytande som man kan förledas att tro. Jamskans ursprungBara från ovanstående två exempel anar man varifrån jamskan härstammar. Att sedan salig professor Elias Wessén ansåg att jamskan avgjort är en svensk dialekt, var ju tråkigt för honom, och inte minst för alla de jamtar som studerat nordiska språk under 1900-talets senare del och fått sig denna åsikt inpräntad. Uppsalaprofessorn J. A. Lundell, som bland annat grundade skriften om våra landsmål år 1878, visste bättre. Han skrev att jamskan står de norska målen närmast.[5] Förklaringen till de bägge språkprofessorernas olika uppfattning om jamskan har enligt min mening en historisk förklaring. J. A. Lundell bildade sin uppfattning i slutet av 1800-talet, medan Wessén bildade sin efter år 1905 och unionsupplösningen med Norge. Med det norska uppbrottet ur unionen med Sverige följde en norskfientlighet, som blommade ut med norskhistorierna på 1980-talet, men vissnade när den norska kronan blev starkare än den svenska och norska idrottsframgångar större än de svenska.
Klicka på bilden för en högre upplöst (pdf-)version.
Svensk språkkarta, hämtad ur Vårt språk (s.98, del 1, 1908), av prof.
Adolf Noreen[5]c. På s.112 i samma skrift står att läsa:
De väst-nordsvenska ("norsk-svenska"), ursprungligen norska dialekterna
i Särna och Idre (nord-västligaste Dalarna), Härjedalen och Jämtland (där
dock målet öster om Östersund så småningom öfvergår i medelpadiska
eller ångermanländska).
Ett annat exempel på unionsupplösningens negativa påverkan på den svenska uppfattningen om jamskan är Karl Lorenz Österbergs avhandling om oviksmålet.[6] Han skrev i enlighet med professor Lundell att "Jämtmålet hava utvecklats ur fornnorskan" och anförde efter varje exempel de norska motsvarigheterna till orden i oviksmålet. Han skrev sin avhandling år 1903, men på grund av tjänstgöring i Västerbotten, lade han inte fram avhandlingen i Uppsala förrän år 1914, nio år efter unionsupplösningen. Avhandlingen underkändes! Jamskan hade då blivit en svensk dialekt. Givetvis kan jag ta alldeles fel, men säkert finns sämre avhandlingar från den tiden som godkänts! Avhandlingen är hur som helst ett utomordenligt dokument över jamskan, i synnerhet som den utförts av en språkkunnig jamt. DativJamskan är det enda språket på den skandinaviska halvön som konsekvent böjer orden i dativ enligt tyskt mönster, där dativen styrs av prepositioner, adjektiv och verb. Islänningarna har förstås dativ, så i dag är det huvudsakligen jamtarna och islänningarna som konsekvent böjer dativ i det norröna språkområdet. Dativformer förekommer också i norska och några svenska dialekter. Tyvärr försvinner nu dativen snabbt i jamskan, då skolan inte ger någon undervisning och jamtarna därför inte vet vad som är dativ och därmed inte förstår värdet att bevara dativformerna.När någon säger med korrekt dativ at a Pe, så anmärker säkert någon och säger att "det heter n Pe och då kan man väl inte säga a Pe". Eftersom det vanligtvis är äldre jamtar som kan dativ, så inbillar sig kanske de yngre att de äldre talar "fel" och rättar genom att börja säga at n Pe och så försvinner dativen i takt med okunskapen. Men dativen finns ännu kvar i stora delar av Jamtland. Dock har dativen uppenbarligen försvunnit bland annat ur bergsmålet. Förlusten av dativen i bergsmålet kan dateras till början av 1900-talet. Det visar språkexempel ur äldre årgångar av sockenkrönikan Bergvind. Vad är då dativ för något? Ja det är inte lätt att förklara för den som exempelvis inte studerat tyska. I korthet kan man säga att det är en grammatisk form som vanligen markerar ägande eller befintlighet. Dativ kännetecknas genom att formen avviker från den normala ändelsen. Till exempel i buom i stället för buan, stårsom i stället för stårsan, skoan at fottrom, reiman at skoom, och så vidare. Ändelsen -om är dativformen för bestämd form pluralis. I singularis är dativändelsen -a för maskulina ord -n för feminina och -an för neutrala ord. Jamskan har alltså tre genus och saknar följaktligen svenskans reale. Några exempel på dativformer vid befintlighet:
Prepositionen på styr dativ vid befintlighet, det vill säga när man befinner sig på stolen, soffan och bordet. Vid riktning mot föremålet följer ackusativ, exakt som tyskan. Följaktligen har vi vid riktning:
Som ovan nämnts får personnamn omvänd artikel i dativ efter prepositionen at. Exempelvis: at a Pe och at n Brita (nominativformerna är n Pe och a Brita). För att exemplifiera några av de prepositioner som styr dativ kan nämnas at, frå, för, ta, mæ (till, från, för, av, med) och några av dem som styr dativ vid befintlighet; i, på, pöne eller pyne, som betyder under. Därutöver styr vissa verb dativ som exempelvis taakk, fale och hjæælp (tacka, följa, hjälpa) och vissa adjektiv som exempelvis lik, ner, skyllu (lika, nära, skyldig). Exempel: Han holp n mor senn. Han va lik a far senn. (Han hjälpte sin mor. Han var lik sin far.) Genitiv och passivformNågra ytterligare särdrag i vårt språk bör nämnas. Först att vi saknar s-genitiv. Vi kan alltså inte säga Halvars luva på korrekt jamska. Antingen får vi då ta till en prepositionskonstruktion och säga luva at a Halvar, eller motsvarande med pronomen luva hans Halvar. En tredje variant är sammansättningen Halvarluva. Den feminina varianten blir plågge at n Brita, eller plågge henn Brita (plågg = huvudkläde). En äldre form för henn är hennar = hennes. Eftersom personnamn bara finns i två kön, saknas neutrumform.Den jamtska genitivkonstruktionen har sin direkta motsvarighet i nynorsk grammatik.[7] En annat särdrag är att vi inte har passivformen med s. Burman kördes hem, kan man inte säga på jamska utan det blir Burman vårte heimfole. Eller för att ta ett lättare exempel, Graff bars ut, blir på jamska Graffen vårte utbören. Passiv med s ersätts alltså i jamskan med en konstruktion av vårte (blev). Även här överensstämmer jamskan med nynorsk grammatik.  Graffen vårte utbören
DiftongerDet kanske mest genuina i jamskan är att vi har kvar våra vikingatida diftonger, två-ljud sammansatta av två vokaler. I svenskan försvann de på 1100-talet. Eftersom Jamtland kom under Sverige först på 1600-talet, det vill säga mer än ett halvt årtusende senare, så kan vi inte ha fått diftongerna från svenskan. Därför kan man inte påstå att jamskan är en svensk dialekt. Våra diftonger är för övrigt gemensamma med de i västnordiskan ännu levande diftongerna ei, au och öy som vi har i exemplen stein (sten), haug (hög) och röyk (rök).Förekomsten av diftongerna är ojämt fördelad inom Jamtland. Sålunda saknar östra Jamtland, delrepubliken Ravund alla diftongerna i likhet med delrepubliken Herjeådalen. Offerdalsbygden har en diftong au som i lauk (lök) medan övriga bygder har tre diftonger enligt ovan. Bergsmålets domäner, innefattande Berg, Åsarna, Rätan, Klövsjö, Myssjö och Oviken har dessutom ytterligare en diftong och har sammanlagt fyra diftonger! Denna fjärde diftong i bergsmålet är den som språkvetarna kallar den sekundära diftongen åu. Den uttalas [au] men bör ända skrivas åu för att undvika sammanblandning i skrift med au-diftongen som i svenskan förenklats till ö. Att åu-diftongen kallas sekundär kommer av att språkvetenskapen anser den ha tillförts språket först omkring 1500-talet. Men frågan är om man ska tro på det. På Island och i Sogn i Västnorge har man denna diftong. Det vore märkligt om den skulle ha uppstått samtidigt på tre olika ställen utan geografisk förbindelse! Eftersom både islänningarna och jamtarna enligt Snorre Sturlasson utvandrade från Västnorge, tror jag att de hade med sig diftongen redan från början.[8] Det skulle i så fall innebära att bergsborna härstammar från Sogn. Hur som helst är bergsmålet den dialekt av jamskan som står närmast isländskan, frånsett att den nu tappat dativen. Jag kan inte här gå förbi den mest kända historien med åu-diftongen, nämligen utropet vid åsynen av ångaren Thomée vid ångbåtsbryggan i Hoverberg; Nu kom blåumåulebåutn. Thomée var och är blåmålad, till skillnad från de övriga ångarna som då trafikerade Storsjön. MeningsbyggnadNu något om meningsbyggnaden. Låt oss exemplifiera: Nisses toddi dracks upp. Exemplet synes tämligen enkelt, men är ändå komplicerat vid analys. Inte så att det här skulle antydas att n ågon annan jamt förtärt toddin i ett obevakat ögonblick, utan att det vid översättningen till jamska vållar problem, där endast regelrätta kunskaper i vårt språk ger lösningen. Som ovan nämnts, så saknas både genitiv med s och passiv med s. Att passiven saknas vid toddidrickning torde väl vara uppenbart, i synnerhet bland jamtar, men när både passiv och genitiv s dyker upp, då blir det komplicerat. Översättningen blir sålunda, och lägg nu märke till att ordföljden och meningens utseende blir helt annorlunda efter översättningen! Heitvasskasken hans Nirs vårte oppdrykkjen. (läs: [oppdryttjen])Stavning av jamskaDet kan vara lämpligt att även nämna något om stavningen av jamskan. Fortfarande är jamskan skribenternas lekstuga, då vi ännu saknar fastställda stavningsregler. Ovanstående stavning av tje-ljudet i drykkjen är hämtad från nynorsk. Uttalet är identiskt med jamskans. I nynorsk har vi redan klara regler att hämta hur vi ska stava. Nynorsk står närmare jamskan än något annat språk. Vi har därför ingen anledning att isolera oss från den nordiska språkgemenskapen och hitta på något eget system med egna tecken som ingen begriper. Det leder bara till isolering. Nej, tar vi till oss stavningsreglerna från nynorsk, så skulle vi, utöver att få grunden till en jamtsk skriftnormal, också få en öppning till en ny och för oss jamtar närstående litteratur som exempelvis Tarjei Vesaas och andra skönlitterära författare. Han skrev all sin litteratur på nynorsk, liksom många andra utmärkta norska författare. Nu kanske mången god jamt ryggar tillbaka därför att han inte gillar tanken på att låna något utifrån, men företeelsen är likväl inte unik. Färöarna som hade ett gammalt norrönt språk men saknade ett skriftspråk, lånade helt enkelt det isländska stavningssystemet, eftersom det låg närmast färöiskan. Färöarna fick självstyre år 1948 och samma år blev färöiskan erkänd som officiellt språk. (Jämför diskussionen ovan om språk och dialekt.)När så jamskan både grammatiskt och uttalsmässigt ligger närmast nynorsk, så ser jag det som en självklarhet att vi lånar till oss stavningsreglerna från nynorsk, möjligen med några kompletteringar från svenska och isl ändska. På så vis skulle vi i likhet med färöingarna snabbt lösa stavningsproblemet. En akademi för jamskan, utsedd av Heimbygdas Språkkommitté, arbetar sedan år 1994 med ett förslag till stavningsregler, där utgångspunkten är baserad på 1800-talsförfattaren Erik "Äcke" Olssons stavning och reglerna för nynorsk. De jamtska ordenEnligt min uppfattning har cirka tre fjärdedelar av våra genuina ord sitt ursprung ur gammalnorska eller norrönt mål, medan möjligen en femtedel av de gamla orden kan dediceras gammalsvenska. Det märkliga är att det blir några procent kvar av orden, som inte kan härledas varken till norska, svenska eller isländska. Jag ska här nämna ett par exempel. Först det ord som vi har för bråttom, som heter fjårdd eller fjärdd beroende på vilken dialekt av jamskan man talar. Ordet finns inte i Svenskt Dialektlexikon av Rietz eller i Ivar Aasens Norsk Ordbog. Motsvarande är det för ordet gly, som betyder ljummen. För det sistnämnda ordet får vi kanske en ledtråd från tyskans Glühwein, som betyder varmt vin.Tar vi ett par andra ovanliga ord som prepositionen at i betydelsen till, och mot (i Jamtamot) som betyder ting, så får vi en ledtråd. Dessa ord härstammar nämligen från gotiskan. Abraham Hülphers skrev år 1775: Om Språket är förut något nämnt, at det mycket skiljer ifrån andra Landskaps, så i anseende till sin egen särdeles dialect, som ock, at många Göthiska ord ännu bibehållas, [9] Hur gotiskan kommit in jamskan får anstå till en annan gång, då det skulle föra alltför långt att härleda. Hur vi än härleder våra ord, så finner vi att vi har ett ordförråd, som trots likheter med andra språk och dialekter, sammantaget som helhet är mycket märkligt, och lika märkligt att det är närmast outforskat. Jantelagen gäller till fullo i Jamtland: vi ska inte tro att vi är något, eller att vårt språk är intressant och värt att bevara eller ens utforska. Sålunda finns ännu ingen ordbok över jamskan och än mindre något intresse från kulturgynnande institutioner att satsa pengar, trots att miljoner under årens lopp har satsats på "kultur" i Jamtland. Jamskan i framtidenHar jamskan någon framtid? Nej, säger givetvis den som tänker på samhällsutvecklingen och ser hur de gamla redskapen försvinner till förmån för maskiner och ny teknik. Emellertid har den tekniska utvecklingen inte så stor betydelse, då faktiskt mycket av det vi är omgivna av är statiskt. Naturen, blommorna och djuren, liksom ord för våra känslor och beteenden är desamma i dag som för tusen år sedan. Då hette lodjuret gaupa och gör så än i dag. Hade man brist på tålamod så hette det då som nu, att man hade stutt e belen. Oavsett framställning av myrmalm eller datorprogram, så är det ändå belene som det kommer an på om man ger upp eller inte. Ordet är tidlöst. Precis som huvuddelen av alla andra ord i vårt kulturarv. Därför finns det inget i utvecklingen som förhindrar att jamskan bevaras.Dock erfor jag en mörk vision av jamskans framtid vid ett besök på Orkn-öarna (Orkney). Fram till 1800-talet talade man där "norn", ett med gammalnorska, och följaktligen även jamska, närbesläktat språk. Genom skotskt och senare engelskt förtryck kvävdes språket. Kvar finns någon smärre ordlista, samt en märklig accent, som jag närmast tyckte motsvarade dubbelbetoningen i centraljamskan. "Look there" uttalades närmast [lo-ok the-er]. Under 2000-talet kanske också jamskan försvinner. Orsaken är att ingen hemspråksundervisning förmedlas och att många föräldrar slutat lära sina barn jamska, trots att de sins emellan talar jamska. Det betyder i sin yttersta spets att vi själva utestänger våra barn från den kulturella gemenskapen som alla jamtska barn borde ha rätt till. Med vilken rätt gör vi det? Svar, jantelagen. Vem har lärt oss jantelagen? Jo, svenskarna genom att förtiga vår historia i skolböckerna och samtidigt undertrycka och negligera vårt språk. Vår historia visar hur Jamtalagen blev jantelagen. Därmed riskerar vår jamtska kultur att falla sönder. Den svenska drömmen, allt sedan Gustav Vasas dagar, går då äntligen i uppfyllelse; att vi blivit goda svenskar . Och sant är; när ingen längre talar jamska, så kan vi inte heller hävda vår särart. Då finns inga jamtar längre, utan bara norrlänningar, boende i södra Norrlands inland. Men vågar vi ändå andas lite optimism? Det beror i så fall på om vi med gemensamma krafter kan bryta jantelagen och förändra vår egen attityd så att vi ser oss som bärare av ett värdefullt kulturarv. Först då kan vi bevara och utveckla jamskan, och då kan vi också bibehålla hävden att kalla oss jamtar. Referenser och fotnoter
|