|
En tidig mycket tidig vårmorgon i Uppsala för 25 år sedan kom
Samfundet Storsjöodjurets Vänner till. Det bildades helt spontant: en lätt vemodig känsla av
vanmakt inför alla attacker mot Storsjöodjuret och all exploatering av detsamma födde
plötsligt en vilja att gå till motattack. Det borde vara möjligt att organisera de
välvilliga krafter som ändå fanns, det borde vara möjligt att skapa opinion i positiv
anda om Storsjöodjuret och det borde vara möjligt att att verka för att Storsjöodjurets
"faktiska livsvillkor" förbättrades. Ungefär så gick tankarna hos de nio Jamtar som
efter traditionellt Mot var kvar på Norrlands nation i den tidiga vårmorgonen. I en
inspirerad anda tillkom både stadgar, motto och stipendiefond. Grunden för ett framtida
arbete i Storsjöodjurets tjänst var lagd.
Storsjöodjuret "fångat" av 1985 års Hederspristagare, ÖP-tecknaren Karl-Iwar
Vilka var då ledamöterna? Där fanns flera studieinriktningar representerade:
teologi, juridik, humaniora, naturvetenskap och
där fanns nästan hela Jämtlands län representerat. Gemensamt var en
önskan att skapa positivt intresse för Storsjöodjuret och stimulera till
"i positiv anda bedriven forskning om Storsjöodjuret och dess verkningar"
som det formulerades i stadgarna. Medlen att nå syftet var bl a ett årligt
stipendium och diplom som årskongressen skulle dela ut till någon förtjänt
Storsjöodjursforskare eller sympatisör.
Stipendiesumman är liten men äran desto större, så gick tankegångarna.
Årskongressen avhålles vid tiden för Storsjöns islossning.
Under åren har Samfundet nått betydande framgångar i sitt arbete.
Den främsta måste nog Storsjöodjurets fridlysning anses vara.
I den frågan agerade SSV mycket aktivt med uppvaktningar hos länsstyrelsen
i Östersund, remissyttrande till jordbruksdepartementet, opinionsbildning
mm. När så den nya jaktstadgan fastställdes kunde SSV konstatera att
Storsjöodjuret nu blivit fridlyst. I tidigare lagstiftning var jakt på alla
djur tillåten utom på vissa särskilt utpekade djur som fredats. I den nya
lagstiftningen fredas alla djur utom vissa på vilka jakt tillåtes.
Samfundet konstaterar att Storjöodjuret hör till den fredade gruppen
och för det tilldelades också jordbruksministern diplom och stipendium.
Farorna var emellertid inte avvärjda. En av våra stora aftontidningar
organiserade så sent som 1982 jakt på Storsjöodjuret! Samfundets Preses
fick hota med åtal innan tidningen fann för gott att kalla hem sina
"odjursjägare". Det behöver kanske inte sägas men Samfundet uppfattar de
fångstredskap fom förvaras på museet i Östersund som uppenbara
säkerhetsrisker och har också på ort och ställe kunnat konstatera att de
numera inte är användbara.
Flera av SSV:s egna ledamöter har erhållit diplom och stipendium för sina
insatser. Årskongressens stipendiatdiskussion är höjdpunkten i Samfundets
arbete. Här kan nämnas att även vår nuvarande kung, hertigen av Jämtland,
varit aktuell för stipendiet men han kom i omröstningen till korta mot
föreningen Jamtamot som tilldelades diplom och stipendium 1974 (ett
10-årsjubileum så gott som något!). Stipendiemotiveringen för Samfundets
del gick ut på att föreningen förklarat sig villig att aktivt verka för
Storsjöodjuret och att alltid handla i enlighet med Samfundets syfte.
Samfundet utgår givetvis ifrån att stipendiaterna försöker leva upp till de
förväntningar som finns med vid stipendieutdelningen.
Som Preses i Samfundet måste jag erkänna att administrationen tidvis varit
ett problem. Interna diskussioner har vid några tillfällen tagit alltför
mycket tid från det som är viktigare, dvs Storsjöodjursfrågan. Det får under
inga förhållanden bli så att Samfundet blir huvudsak och forskningen och
arbetet för Storsjöodjuret hamnar i skymundan. Under årens lopp har många
velat bli ledamöter i Samfundet. Något sådant är, enligt stadgarna, inte
möjligt. Korresponderande ledarskap, stödjande ledarskap, kan däremot
accepteras och det bästa är givetvis om Samfundets syften främjas genom
konstuktiva odjursvänliga insatser. Många av ledamöterna har under årens
lopp fullgjort uppgifter långt utanför landets gränser och därvid ofta gjort
betydande insatser för Storsjöodjuret, informerat, samlat material och
hållit kontakt med SSV.
Det stora intresset för Samfundet är glädjande. Som exempel på detta
konstruktiva intresse kan nämnas att Vägverket i Östersund funnit det
lämpligt att göra Samfundet till remissorgan i väg- och brobyggnadsärenden
i och kring Storsjön. Så har t ex Samfundet avstyrkt det nya förslaget till
bro över Vallsundet. Samfundet menar att en bro skulle innebära en allvarlig
störning för Storsjöodjuret i ett område från vilket många ögonvittnesskildringar
finns. Samfundet förordar en kanal på stort djup om
en fast förbindelse överhuvudtaget skall byggas.
Genom att honorera personer som intresserat sig för odjursfrågor på andra
håll i världen har SSV velat fästa intresset hos dessa på Storsjöodjuret.
Samfundet har också försökt stimulera länets tidningar att utlysa en
litterär tävling där "Storsjöodjuret och/eller dess verkningar" skulle vara
tema. Ännu har det inte lyckats men Samfundet arbetar oförtrutet vidare.
När Carl Eric Ericsson, Staffan Granberg (Gen.sekr), Erling Jacobsson (Preses),
Hans-Göran Jonsson, Sven-Bertil Jansson (t.f. gen.sekr), Ove Klang,
Kjell Zetterström, Arne Reinhammar och Carl F Hallencreutz bildade SSV
1960 kände vi intuitivt att det var en angelägen sak, men att intresset var så
stort anade vi bara. Vi kan nu konstatera att fältet är öppet för ytterligare
insatser, att Samfundet går till 25-årsjubileum med stor tillförsikt både om
sitt eget fortbestånd och Storsjöodjurets. Låt Storsjöodjuret vara Storsjöodjur
och motverka alla spekulationer om vad det "egentligen" är! Medverka under
Samfundets motto "Håll Storsjöodjuret högt!" till att främja de faktiska
livsvillkoren för Storsjöodjuret och hålla intresset levande. Ett sådant arbete
kan ge Dig diplom och stipendium från Samfundet en vacker dag det är ju
också något att sträva efter.[1]
Referenser och fotnoter
|
|
|