Samfundet Storsjöodjurets Vänner

av Erling Jacobsson

Denna artikel har tidigare publicerats i Jamtamots i Uppsala jubileumsskrift 1985 Jamtamot, Upsala 1915–1985. Artikeln får kopieras för privat läsning och icke-vinstbringande spridning inom den egna kamratkretsen (ett av syftena med att lägga ut artikeln), men får ej utan författarens medgivande genomgå allmän spridning via andra media än Jamtamots hemsida, oavsett om spridningen är vinstbringande eller ej.
Senaste uppdatering: 1998-02-19



En tidig – mycket tidig – vårmorgon i Uppsala för 25 år sedan kom Samfundet Storsjöodjurets Vänner till. Det bildades helt spontant: en lätt vemodig känsla av vanmakt inför alla attacker mot Storsjöodjuret och all exploatering av detsamma födde plötsligt en vilja att gå till motattack. Det borde vara möjligt att organisera de välvilliga krafter som ändå fanns, det borde vara möjligt att skapa opinion i positiv anda om Storsjöodjuret och det borde vara möjligt att att verka för att Storsjöodjurets "faktiska livsvillkor" förbättrades. Ungefär så gick tankarna hos de nio Jamtar som efter traditionellt Mot var kvar på Norrlands nation i den tidiga vårmorgonen. I en inspirerad anda tillkom både stadgar, motto och stipendiefond. Grunden för ett framtida arbete i Storsjöodjurets tjänst var lagd.


Storsjöodjuret "fångat" av 1985 års Hederspristagare, ÖP-tecknaren Karl-Iwar


Vilka var då ledamöterna? Där fanns flera studieinriktningar representerade: teologi, juridik, humaniora, naturvetenskap och där fanns nästan hela Jämtlands län representerat. Gemensamt var en önskan att skapa positivt intresse för Storsjöodjuret och stimulera till "i positiv anda bedriven forskning om Storsjöodjuret och dess verkningar" som det formulerades i stadgarna. Medlen att nå syftet var bl a ett årligt stipendium och diplom som årskongressen skulle dela ut till någon förtjänt Storsjöodjursforskare eller – sympatisör. Stipendiesumman är liten men äran desto större, så gick tankegångarna. Årskongressen avhålles vid tiden för Storsjöns islossning.

Under åren har Samfundet nått betydande framgångar i sitt arbete. Den främsta måste nog Storsjöodjurets fridlysning anses vara. I den frågan agerade SSV mycket aktivt med uppvaktningar hos länsstyrelsen i Östersund, remissyttrande till jordbruksdepartementet, opinionsbildning mm. När så den nya jaktstadgan fastställdes kunde SSV konstatera att Storsjöodjuret nu blivit fridlyst. I tidigare lagstiftning var jakt på alla djur tillåten utom på vissa särskilt utpekade djur som fredats. I den nya lagstiftningen fredas alla djur utom vissa på vilka jakt tillåtes. Samfundet konstaterar att Storjöodjuret hör till den fredade gruppen och för det tilldelades också jordbruksministern diplom och stipendium. Farorna var emellertid inte avvärjda. En av våra stora aftontidningar organiserade så sent som 1982 jakt på Storsjöodjuret! Samfundets Preses fick hota med åtal innan tidningen fann för gott att kalla hem sina "odjursjägare". Det behöver kanske inte sägas men Samfundet uppfattar de fångstredskap fom förvaras på museet i Östersund som uppenbara säkerhetsrisker och har också på ort och ställe kunnat konstatera att de numera inte är användbara.

Flera av SSV:s egna ledamöter har erhållit diplom och stipendium för sina insatser. Årskongressens stipendiatdiskussion är höjdpunkten i Samfundets arbete. Här kan nämnas att även vår nuvarande kung, hertigen av Jämtland, varit aktuell för stipendiet men han kom i omröstningen till korta mot föreningen Jamtamot som tilldelades diplom och stipendium 1974 (ett 10-årsjubileum så gott som något!). Stipendiemotiveringen för Samfundets del gick ut på att föreningen förklarat sig villig att aktivt verka för Storsjöodjuret och att alltid handla i enlighet med Samfundets syfte. Samfundet utgår givetvis ifrån att stipendiaterna försöker leva upp till de förväntningar som finns med vid stipendieutdelningen.

Som Preses i Samfundet måste jag erkänna att administrationen tidvis varit ett problem. Interna diskussioner har vid några tillfällen tagit alltför mycket tid från det som är viktigare, dvs Storsjöodjursfrågan. Det får under inga förhållanden bli så att Samfundet blir huvudsak och forskningen och arbetet för Storsjöodjuret hamnar i skymundan. Under årens lopp har många velat bli ledamöter i Samfundet. Något sådant är, enligt stadgarna, inte möjligt. Korresponderande ledarskap, stödjande ledarskap, kan däremot accepteras och det bästa är givetvis om Samfundets syften främjas genom konstuktiva odjursvänliga insatser. Många av ledamöterna har under årens lopp fullgjort uppgifter långt utanför landets gränser och därvid ofta gjort betydande insatser för Storsjöodjuret, informerat, samlat material och hållit kontakt med SSV.

Det stora intresset för Samfundet är glädjande. Som exempel på detta konstruktiva intresse kan nämnas att Vägverket i Östersund funnit det lämpligt att göra Samfundet till remissorgan i väg- och brobyggnadsärenden i och kring Storsjön. Så har t ex Samfundet avstyrkt det nya förslaget till bro över Vallsundet. Samfundet menar att en bro skulle innebära en allvarlig störning för Storsjöodjuret i ett område från vilket många ögonvittnesskildringar finns. Samfundet förordar en kanal på stort djup om en fast förbindelse överhuvudtaget skall byggas.

Genom att honorera personer som intresserat sig för odjursfrågor på andra håll i världen har SSV velat fästa intresset hos dessa på Storsjöodjuret. Samfundet har också försökt stimulera länets tidningar att utlysa en litterär tävling där "Storsjöodjuret och/eller dess verkningar" skulle vara tema. Ännu har det inte lyckats men Samfundet arbetar oförtrutet vidare.

När Carl Eric Ericsson, Staffan Granberg (Gen.sekr), Erling Jacobsson (Preses), Hans-Göran Jonsson, Sven-Bertil Jansson (t.f. gen.sekr), Ove Klang, Kjell Zetterström, Arne Reinhammar och Carl F Hallencreutz bildade SSV 1960 kände vi intuitivt att det var en angelägen sak, men att intresset var så stort anade vi bara. Vi kan nu konstatera att fältet är öppet för ytterligare insatser, att Samfundet går till 25-årsjubileum med stor tillförsikt både om sitt eget fortbestånd och Storsjöodjurets. Låt Storsjöodjuret vara Storsjöodjur och motverka alla spekulationer om vad det "egentligen" är! Medverka under Samfundets motto "Håll Storsjöodjuret högt!" till att främja de faktiska livsvillkoren för Storsjöodjuret och hålla intresset levande. Ett sådant arbete kan ge Dig diplom och stipendium från Samfundet en vacker dag – det är ju också något att sträva efter.[1]

Referenser och fotnoter
[1] Storsjöodjuret fridlystes 1986.