1000 år av frihet

av Bo Oscarsson

Sedan Hedenhös har Jämtlands befolkning varit
ömtåligt rädd om sin frihet och självständighet.
Jonas Stadling – 1902


Denna artikel har i en tidigare version publicerats i Jamtamots i Uppsala jubileumsskrift 1985 Jamtamot, Upsala 1915-1985, samt i boken Dä glöm fäll int jamska, utgiven av Margareta Persson (red.) år 1986. Artikeln får kopieras för privat läsning och icke-vinstbringande spridning inom den egna kamratkretsen (ett av syftena med att lägga ut artikeln), men får ej utan författarens medgivande genomgå allmän spridning via andra media än Jamtamots hemsida, oavsett om spridningen är vinstbringande eller ej.
Senaste uppdatering: 2000-12-05



Koloniseringen av Jamtland enligt Snorre Sturlasson

Jamtland koloniserades av frihetsälskande människor, som övergav sina hem för att här i jungfruelig bygd, med slit och möda bygga upp en ny framtid. De offrade allt för att uppnå ett – friheten.

Det är den gamle hävdatecknaren Snorre Sturlasson som berättar hur Jamtland koloniserades. Genom Harald Hårfagers hårda regim utvandrade en stor skara nordmän, dels västerut över havet och koloniserade öarna, främst Island, dels österut över kölen och koloniserade Jamtland, som till dels tidigare var befolkat av nordmän. Här avser Snorre av allt att döma Kjettil Anundssons ättlingar som tidigare hade flytt från Sparbu i Nordtrøndelag på 760-talet. Kjettil Anundsson fick tillnamnet Jamte efter det han upptäckte och bebyggde det efter norska förhållanden jämna landet öster om fjällen. [1] Efter Kjettil Jamte kallades hans ättlingar för jamtar och så småningom landet för Jamtaland. [2] Det är alltså folket som gett landet namn. Det andra a:et i Jamtaland är ett gammalt genitivmärke, motsvarande det nutida genitivet med s. Jamtaland skulle därför på modern svenska heta Jamtarsland och på jamska: Lanne at jamtom.

På runstenen på Frösön kan man också läsa denna äldsta skrivform Jamtaland. Stavningen förvanskas så småningom till Jemteland och Jemtland av danskarna på 1500-talet och nu senast till Jämtland med ä av svenskarna i slutet av 1800-talet. Här är dock att märka att ännu idag skriver islänningarna officiellt Jamtaland med a! Även på nynorsk är Jamtaland officiell skrivform.

Runstenen – vårt äldsta dokument

Runstenen är vårt äldsta dokument och därför helig för oss jamtar. Tyvärr har makthavarna i Östersund och på Frösön inte alltid förstått det, utan låtit runstenen utsättas för det ena övergreppet efter det andra, förmodligen missleda av okunniga rådgivare. Sålunda har runstenen under 1900-talet flyttats fyra gånger, men så länge som vår hackåsbördige landsantikvarie Erik Festin levde, 1875-1945, så skedde flyttningarna med exakthet och kontroll, men den senaste gången utan all sans och står nu inne på Landstingets gård och lämnar bakom sig en till total oigenkännlighet förvandlad plats, tidigare kallad runudden. Detta helt i strid med svensk lag, fornminneslagen av år 1942. Så förstördes hela miljön kring det snart tusenåriga monumentet genom byggandet av den nya Frösöbron och vårt allra dyraste minne som våra förfäder efterlämnade från det gamla Jamtland, fraktades bort. En skamlig handling som aldrig kan eller får förlåtas, och som framtiden kommer att döma skoningslöst.

(Runestone – in english)
Runstein på Frösöyen
Foto: Bo Oscarsson


Islands och Jamtlands gemensamma kulturarv   (Exempel)

Inledningsvis nämndes även Island. Till skillnad från Jamtland så kan Island uppvisa en väl dokumenterad historia, främst tack vare sådana framstående författare som Snorre Sturlasson, 1178-1241. Men även andra till namnet okända författare har haft stor betydelse, i synnerhet som dessa i huvudsak bekräftar Snorres beskrivning om utvandringen till Island och väl att märka, samtidigt bekräftar utvandringen till Jamtland vid Harald Hårfagers tid i slutet av 800-talet. Här finns alltså flera synbarligen oberoende uppgifter som bekräftar vårt gemensamma förflutna med islänningarna, att vi har samma bakgrund och ursprung i Norge. Men lika lite som vi kan kalla islänningarna för norrmän, lika lite kan vi jamtar kallas det. Navelsträngen klipptes av år 874 av Harald Hårfager. Vårt samband med islänningarna har inte bara kuriosavärde utan utgör också en möjlighet att dra intressanta paralleller med Islands äldsta historia och utveckling till ett fritt, självständigt rike.

Islands äldsta historia

Islänningarna räknar att deras landnam, landtagande, skedde år 874. Följaktligen firade de 1100-årsjubileum år 1974. Det uppmärksammades inte i Jamtland, än mindre tänkte väl någon att vi kunde ha haft ett rejält jubileum det året. År 930 fick islänningarna sitt Allting, som manifesterade självständigheten. Vid ungefär samma tid fick vi jamtar också vårt allting, som märkligt nog inte kallades ting som alla andra i Norden, utan kallades mot. Alltså: Jamtamot som betyder jamtars-ting.

Runstenen – ett av två unikum i Norden

Ett av de mest omvälvande besluten på Islands Allting fattades år 1000 när man beslöt att lämna Asatron och övergå till kristendomen. Troligen kristnades också Jamtland med ett beslut på Jamtamot, bara något tiotal år senare det vill säga i tiden strax efter år 1030, då Olav den Helige och Arnljot Gelline med flera stupat för kristendomens sak på Stiklestad. Man kan fömoda att Jamtland kristnats endast få år senare – kanske 1035. (I så fall skulle vi ha haft ett 950-årsjubileum 1985.) Runstenen som är rest med anledning av kristnandet är daterad till tiden 1030-1050. Det finns för övrigt, av alla de tusentals runstenar som är bevarade, endast två (2) runstenar i hela världen som talar om ett lands kristnande. Det är Jellingestenen i Danmark och vår runsten på Frösön! Jellingestenen står, som ett av Danmarks nationalmonument väl skyddad kvar på sin forna plats. Frösöstenen – Jamtland nationalmonument – tyvärr inte.

Noregsveldet under medeltiden

Island och Jamtland kom in under Noregsveldet, Stor-Norge under medeltiden. Island annekterades av Norge år 1262, medan Jamtland annekterades redan år 1178 genom kung Sverres segrar över jamtarna på isen mellan Andersön och fastlandet, inte långt från Bynäset. Det är de isländska källorna som berättar detta! Det intressanta är här att vi också själva har en egen källa som bekräftar detta! Det är ett brev från år 1343 som konfirmerar att Sverre vunnit över jamtarna och pålagt dem en skatt som kallas Sunna-måle. Den urgamla, med Island gemensamma fjärdingsindelningen, bekräftas också just i detta brev! Fjärdingsindelningen var en administrativ indelning av ett lagtingsområde, i det här fallet Jamtland, i fyra mindre delar, med varsitt fjärdingsting. Ännu på 1400-talet var Jamtland indelat i fjärdingar. På 1500-talet ersattes den av tingslagsindelningen. [3] Fjärdingsindelningen motsvarade närmast den svenska och danska häradsindelningen. Begreppet härad användes inte i Jamtland, på norska Vestlandet eller på Island. Så småningom skiljdes Jamtlands och Islands öden. Från år 1262 hade vi samma kung att lyda, men 1645 kom vi under Sverige efter en orolig tid som varat i hundra år och först slutade år 1677. Då hade våra olyckliga förfäder utsatts för inte mindre än tretton nationsskiftningar – en terror som måste vara makalös i historien. Islänningarna fortfor efter 1645 att lyda under Danmark tills 1944, då de passade på att återta sin självständighet – efter 700 år! När ska vi göra det?

Jamtarnas allting – Jamtamot

Jamtamot utgjorde förutsättningen för Jamtland som ett fritt och självständigt rike. Jamtamot var ett allting, med vilket menas att alla jamtar hade rätt att närvara vid tingssammankomsten. Det innebar att folkförsamlingen var mer än tusenhövdad när motet fylkades på Frösön. Tinget kallades som tidigare nämnts egendomligt nog för mot, ett ord som kommer från gotiskan. Varför just vårt ting av de i Norden förekommande fick namnet mot är outrett. Har vi på något sätt gotiskt påbrå?

Jamtlandslagen och landskistan

På Jamtamotet samlades vi årligen i tiden kring den 12 mars – en dag som vi därför utan diskussion kan anse som vår nationaldag. Vilket år Jamtamotet instiftades vet vi inte exakt, men enligt isländska uppgifter har det skett i tiden strax efter år 930.

Motet pågick under en hel vecka och veckan fick ett eget namn motsveckan. Under motsveckan avgjordes på tinget de tvister som uppkommit under året. Till stöd för tvisternas lösning hade man Jamtlandslagen som lagmannen kunde utantill. Den skrevs sedermera ned och blev Jamtlands lagbok. Tyvärr är denna lagbok till vår stora sorg förlorad och det mest tragiska är att den försvann så sent som efter år 1813 i Trondheim. Lagboken förvarades i vår Landskista, som av danskarna förts undan till Trondheim när svenskarna började anfallen mot Jamtland på 15–1600-talen. Landskistan stod sedan orörd på Rådhusets vind i Trondheim tills stadsbranden år 1813, då Rådhuset utrymdes. Rådhuset klarade sig emellertid och står ännu kvar, men vår Landskista bars aldrig tillbaka. Ingen brydde sig om den och vaktmästaren tog hem den till sig, för att ha papper att tända upp i spisen med. Pergamentsbreven sålde han till de jamtska forbönderna. En bunt hamnade i en by och där lät en skomakare strimla upp kalvskinnsbreven till skomakartråd. Lyckligtvis räddades ändå många brev och de återfinns nu tryckta i vårt Diplomatarium.

Gamle rådhuse i Trondheim  Foto: Bo Oscarsson


Jamtland som republik

Utöver att avgöra tvister och döma i brottsmål, fungerade Jamtamot också som landets regering i förhållande till andra lagtingsområden och kungariken i frågor om exempelvis krav på skatt. Jamtland hade i likhet med Island ingen kung och har därför kallats republik, men till skillnad från Island, vanligtvis endast i skämtsamma ordalag. Emellertid borde Jamtland som var ett samhälle fritt från en tyngande statsapparat – kort sagt statslöst – definitionsmässigt kallas för anarki i ordets ursprungliga betydelse, alltså Anarkiet Jamtland. Samma förhållande gäller självsagt också för Island.

Jamtamotsmarknaden

Under motsveckan pågick också den stora Jamtamotsmarknaden. Här köptes och såldes varor från när och fjärran. Via hamnen i Levanger kom de jamtska forbönderna i kontakt med varor från Europa och indirekt säkert också från Orienten. Marknaden i Levanger var förlagd fjorton dagar tidiagre än Jamtamotsmarknaden för att forbönderna skulle hinna leverera det senaste från Levanger och den stora Världen. Jamtamotsmarknaden var så betydelsefull att den till och med skrevs in i den norska Frostatingslagen. Marknaden fortlevde ett helt årtusende fram till 1900-talets början, men kallades sedan Sverige intagit Jamtland för Gregoriamarknaden, kanske för att klippa av banden med Jamtamotet. Självständighet har alltid oroat ockupationsmakter. Jamtamotsmarknaden, omdöpt till Gregorimarknaden, flyttades sedan upp till byn Glasätt vid nuvarande F4, varefter den i slutet av 1700-talet flyttades in till den nybildade staden Östersund. Dock fortfor vi jamtar att samlas till marknaden vid samma tidpunkt som förr, nämligen dagarna kring den 12 mars. Marknadstraditionen från det urgamla Jamtamotet skulle kanske levt än i dag som inte Östersunds borgare i början av seklet med sina lokala stadgar strypt den. Först år 1984 upphävdes de grövsta restriktionerna kring torghandeln, men självklart är det för sent. Den enda tradition så vitt jag vet som fortlevt kring marknaden är Jämtlands Folkbank, grundad 1874, som ännu idag har sin bolagsstämma vid tiden för vår gamla marknad.

Jamtamot som rättsinstans kvävdes långt före marknaden, förmodligen i samband med dansktiden 1563-1645, eller möjligen något tidigare. Den senaste urkunden som uttryckligen är skriven på Jamtamot är daterad 1483.

Platsen för Jamtamotet

Var låg då platsen för det eldgamla Jamtamotet? Svaret kan göras enkelt genom att svara "på Frösön" – vilket givetvis är rätt – men om vi nu skulle sätta upp ett minnesmärke på den exakta platsen, ja då finns ännu inget säkert svar. Professor Nils Ahnlund anger att platsen skulle vara vid Öneberget, något som Jämtlands museum tagit för givet och satt upp en skylt därborta. Emellertid talar mycket emot denna placering. Den kulturella tyngdpunkten på Frösön låg i gammal tid på öns västra del där flygflottiljen nu ligger. Här låg långt före flygflottiljens dagar och långt innan svensk militär intog platsen på 1600-talet, fem byar med Kungsgården i spetsen. Sedan Sverige ockuperat Jamtland, besattes först den då civila Kungsgården av ockupationsmaktens militärchef. Förhållandet kvarstår märkligt nog än idag i det att Kungsgården ännu efter 300 år utgör tjänstebostad för Flygflottiljens överste – och märkligt nog inte för kungens utsände, Landshövdingen. År 1687 flyttades det svenska militärlägret från skansen vid Kungsgården upp till Kråksta by, vilken sedan dess följaktligen är ödelagd. Så gick seklerna och allt eftersom ödelades byarna Glasätt och Västerhus, samt till sist även Västbyn genom militärens expansion. Västbyn evakuerades så sent som 1960-talet och nu är hela området militariserat och därför förbjudet område för oss jamtar.

Västerhus kapell

Förutom dessa ödelagda byar så låg här på västra Frösön den märkliga kyrkan Västerhus kapell. Kyrkan som av allt att döma var Jamtlands äldsta lades i ruin i tiden kring år 1600, enligt vissa uppgifter vid svenskarnas anfall år 1611, då de både mördade och brände på order av svenske kungen Karl IX. Kyrkan hade då senast använts som skolbyggnad för den första skolan i Jamtland som instiftades av den danske kungen år 1578, bara det en god orsak att bränna den. Ursprungligen var kyrkan av allt att döma tingskyrkan till Jamtamotet. I närheten av alla tingsplatser låg nämligen i gammal tid alltid en kyrka. Det är sannolikt förklaringen till varför Västerhus kapell var den enda kyrkan i Jamtland som saknade socken och följaktligen skattebetalare. Kyrkan underhölls förmodligen av Jamtamot och när det upphörde kom kyrkan att förfalla. Skulle kyrkan ha varit en gårdskyrka som många tror, ja då skulle den väl knappast ha fått förfalla så länge gårdarna på västra Frösön var intakta och skattekraftiga.

Utplånandet av Västerhus kapell

Ruinen efter kyrkan Västerhus kapell, liksom kyrkogården, fanns kvar till så sent som år 1952, då militären, för att spara 750.000 kronor vid landningsbanans förlängning, helt obegripligt utplånade den i stället för att vrida banan ett par, tre grader.Tilltaget hade, trots hårda protester och överklagan till kungs, godkänts av den dåvarande regeringen med Tage Erlander i spetsen.

Ödeläggandet av Västbyns gravfält

I närheten av Västerhus kapell, på Västbyns marker, låg en gång Jamtlands största gravfält, också det ödelagt av Flygvapnet. Där fanns när flyget kom dit över 60 gravhögar, vid krigsutbrottet 1939 återstod 30 och när landsantikvarie Erik Festin skrev sin rapport 1944, fanns endast två á tre gravhögar kvar! Vårt förnämsta gravfält hade av besinningslös dumhet ödelagts.

Lagtinget på Sproteidet (idag Dragedet)

Slutligen, på västra Frösön låg platsen för det, efter år 1284, av norske kungen bildade Lagtinget. Vi fick då vårt äldsta kända sigill, av kung Eirik Magnusson (Eirik II) som regerade 1280-1299. Lagtinget höll till på Sproteidet, enligt de gamla urkunderna. Det enda ed som finns på Frösön är det som sammanbinder Bynäset med huvudön, varför man är ense att det är den platsen som avses. Edet kallas idag för Dragedet. Platsen ligger inom militärt område – otillgänglig för gemene man.



Del av en karta från första halvan av 1600-talet och som visar
galgen på Bynäset. Se även en förstoring.  Foto: Bo Oscarsson


Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan noteras att Västbygravfältet, Västerhus kapell och Sproteidet på medeltiden låg på västra Frösön. Senare låg också bevisligen Kungsgården där, liksom Jamtamotsmarknaden. De första Landstingen under svensk tid hölls på Västerhus, det första postkontoret inrättades där och likaså apoteket. Det vore sannerligen märkligt om Jamtamotet skulle legat så avlägset som borta vid Öneberget – helt avskilt från Frösöns dåtida medelpunkt. Inte heller är det sannolikt att Jamtamotsmarknaden skulle ha hållits ute på isen som Olaus Magnus påstår från sin italienska exil. Nej, självklart låg vårt allting – Jamtamot – på västra Frösön. Ahnlund med flera har helt enkelt förvillats av fornborgen uppe på Öneberget. Den hör till en helt annan tid och har intet att skaffa med republiken Jamtlands uppkomst.

För att närmare försöka bestämma Jamtamotets läge har vi god hjälp av de gamla brev som är bevarade, varav kanske några kommer från vår Landskista i Trondheim. Platsen kallas i de äldsta handlingarna, före 1350, för Firir Berghe, som betyder framför berget. Enda berget på västra Frösön är Bynäsberget. Efter år 1350 kallas platsen i handlingarna för Forberg som förmodligen är en språkutveckling av förenämnda Firir Berghe, men likväl har en egen betydelse udde, näs vilken helt motsvarar Bynäset! Det finns utöver det, flera tunga argument, som jag presenterar i artikeln om Alltinget Jamtamot. Det är alltså fullt möjligt, för att inte säga troligt att platsen för det eldgamla Jamtamotet – vårt allting – ligger just där flygflottiljen nu har sitt bombmål. En undersökning är uppenbart omöjlig i dagsläget, därför:

Stoppa bombningarna och släpp Bynäset fritt!

Referenser och fotnoter
[1] Georg Hansson, Östersund, har mycket riktigt påpekat att det kan vara Kjettil Anundssons släktingar i Norge som anmärkt det jämna landet i öster om fjällen och börjat kalla sina fränder på andra sidan kölen för jamtar - de som bor i det jämna landet.
[2] Det var först när Jamtland fick en större och fast befolkning som det uppstod ett behov av ett namn på riket. De spridda bosättningarna innan 700- och 800-talen utgjorde ingen enhet som hade något behov av ett övergripande namn utöver ortnamnen. Därför kan vi generellt säga att Jamtland uppstod samtidigt med Island år 874.
[3] Ur Ekdahlska samlingen A:10, Avskriftsamlingen F28, s.88, Jämtlands läns bibliotek.